Min son är alldeles för snäll

Din son ska inte behöva ändra på sig, absolut inte, det är de andra som behöver det, din son känns ju istället som en förebild!
Sedan vet man aldrig hur klassen kommer att se ut men i de flesta fall brukar klassen innebära att några är plugghästar, några struliga och inte lika motiverade medan de flesta ligger någonstans på mitten.
Allt kan ändras i högstadiet och att han kommer att klicka med likasinnade.
Mycket kan hända på högstadiet så ditt still i båten och låt det ta sin tid innan ni agerar, ifall ni nu vehöver ett.
Hans längd är junkrars en fördel, brukar inge en viss respekt faktist! 

Om du pushar detta finns ju risk att han gör helt fel saker för att känna sig "tuff och respekterad". Min svägerskas bror blev i tonåren hetsad av så kallade kompisar att köra EPA onykter och en man blev påkörd och dog.

Så tänk dig för vad du förmedlar för budskap här.

Går han på någon idrott? Jag rekommenderar karate. Min son är snäll och könslig av naturen , men jag satte honom i karatetröning två gånger i veckan från tio år, det gav honom självförtroende och kroppskontroll. Han blev ingen slagskämpe men han visste att han kunde försvara sig. 

Absolut så är han en förebild i mina ögon också men det är tyvärr så att andra inte ändrar på sig och att klimatet är väldigt tufft på den skola han ska till det vet jag därav oron! 
T.o.m. hans bästa kompis har börjat köra med han, men han vågar inte säga ifrån...
Ja jag är orolig för att allt kommer ändras till det sämre för han. 
Tänker jag tillbaka på min egen skolgång och mina erfarenheter så är han den typen som kommer att råka illa ut tyvärr för att alla kommer utnyttja han! 
Ja längden är en fördel, absolut

Ja absolut! Budskapet är ju inte att han ska bli en slagskämpe liksom utan han måste stå upp för sig själv och vara trygg i sig själv och kunna välja bort "kompisar" som utnyttjar han...
Det är såna grejer jag är rädd ska hända att han inte kan säga nej och hamnar i fel sällskap och gör saker som han egentligen inte vill men inte kan säga nej till för han vill vara en i gänget.
Då råkar man illa ut till slut för när det sen gäller så är det han som kommer stå där och "kompisarna" skyddar sig själva...

Det är som att du vill att han ska lära sig saker innan han är i situationen där han lär sig dessa. Låt han lära sig i sin egen takt och stötta vid behov.

Jättebra att han är snäll!  Lustigt nog brukar fysiskt större killar i genomsnitt vara mindre aggresuva. Kanske för att de vet att de kan försvara sig om de måste. För att det är så fysiskt inriktat bland killar.

Men föreslå honom en kurs i någon slags orientalisk kampsport. Där lär man sig ta.plats på ett bra sätt, men även vara respektfull mot andra och hålla sig till justa regler.

Hur menar du? 
Han är ju redan i situationen där andra kör med han och jag måste få han till att säga ifrån och ta för sig mer.
Det är nu jag måste stötta han och få han till att få en bättre självkänsla och ett bättre självförtroende så att han kan göra detta 👍

Problemet är inte att han är för snäll, det kan man inte vara på samma sätt som man inte kan vara för frisk eller för stark osv.
Problemet är att han inte kan sätta gränser. 

Min erfarenhet är de växer till sig en del under året sexan till sjuan. Tänker inte längdmässigt utan mognadsmässigt.

Det händer mycket i kroppen. De är störst på skolan nu men blir minst sedan,  då är de inte så kaxiga första tiden ändå. Nya personer tar plats, saker ändras. Får de nya klasser händer ännu mer. 

Det du kan göra är att prata med honom, se till att han vågar säga till/säga nej när det inte är okej redan nu. Sedan kan du testa och försöka byta kompisar om nu inte bästisen är bra. Mitt barn hade en sådan kompis runt åk 5/6. Jag såg till att fasa ut den kompisen lite pö om pö. Jättegoa föräldrar men extremt testande son.  Facit var rätt, en av de värsta på högstadietiden. Hände det något på skolan visste man vilka som var ansvariga i 9 fall av 10, denna killen var en av dem. 

Så gå lite på magkänslan, se till att han har trygga kompisar så brukar det lösa sig efter hand för de allra flesta. 

Sen är det ju ett reellt problem idag om barnen får dåliga vänner i tonåren, då kan de råka väldigt illa ut. Om klimatet är så dåligt på högstadiet skulle jag försöka byta skola redan nu, innan ni får problem.

Jag har kollegor som varit tvungna att flytta till andra sidan Sverige för att deras barn hamnat i dåligt sällskap, med droger och kriminalitet. Flera familjer jag känner har pojkar som nu sitter i fängelse för medhjälp till mord och vapeninnehav. Och nu pratar jag om barn från skötsamma akademikerfamiljer, som fått fel vänner. 

Jag tror det viktigaste man kan göra för sina barn är att hjälpa dem hitta bra vänner och hålla dem ifrån dem som ägnar sig åt droger och kriminalitet. 

Ja, är skolan känd för att den är stökig och det dessutom finns gängkriminalitet i närområdet, så kan en annan skola vara bättre. 

Om skolan bara är stökig är det lättare, då behöver sonen hålla sig från de stökigaste eleverna. Om du misstänker att den bästa kompisen är en sådan som lever rövare i olika sammanhang, så kan du uppmuntra sonen att söka sig till lugnare vänner. En feitidssysselsättning kan ge det. 

Självförtroende får man genom att vara bra på något, ha föräldrar som uppskattar en och håller på en oavsett vad som händer (men det klart att man kan säga något om ungdomen gör konstiga saker) och har jyssta kompisar. 

Det sista verkar vara ett problem för din son, om hans bästa kompis är på honom hela tiden. Det brukar ändå alltid finnas killar som inte behandlar sina kompisar illa, utan de bara småretas lite med varandra någon gång. Sådana kompisar önskar man din son!

Ta ett snack med din son inför högstadiet. Om att man ska söka upp sådana som är jyssta och vara med dem. Släppa sådana som är taskiga och har en dålig jargong.
Strunta i att vara med de tuffa, trots att de ofta är populära på högstadiet. 

Men också lära honom att om någon ger honom en riktigt taskig kommentar, då är det bäst att hugga tillbaka minst lika taskigt, om inte lite värre. Så att den andre får sig en känga precia där det kan finnas egna tvivel. 

Alla förstår ju problemet utan att göra en filosofisk fråga av det.

Problemet är inte att han inte kan sätta gränser, utan att han sätter gränserna fel?