Chefen tar inte hänsyn till att jag har småbarn

Behöver bara ventilera lite och kanske höra om fler har det likadant.

Jag jobbar inom vården (ska inte säga exakt var, men det är skiftjobb med mycket kvällar och helger). Jag har två små barn hemma, den yngsta är bara 2 år, och jag har försökt prata med min chef om att få lite mer "normala" tider ? eller åtminstone slippa varenda helgkväll. Men det känns som att det bara går in genom ena örat och ut genom det andra.

Jag har sagt att jag gärna tar fler tidiga pass och till och med extra vardagar om jag kan få vara ledig vissa helger, men nej. ?Alla måste ta sitt ansvar? får jag bara höra. Men det känns inte riktigt rättvist när vissa kollegor utan barn kan byta bort sina kvällar hur som helst, medan jag inte får något gehör alls.

Det blir så himla tufft hemma. Partnern jobbar också oregelbundet, så ibland går det veckor när vi knappt ses ordentligt. Barnen frågar varför jag alltid ska jobba på kvällarna. Det gör ont i hjärtat. 

Är det någon som har lyckats få chefen att visa lite mer förståelse för familjelivet? Hur gjorde ni?
Börjar faktiskt fundera på att byta jobb helt, men samtidigt trivs jag med själva arbetet och kollegorna. Det är tiderna som knäcker mig.

/Trött småbarnsförälder som bara vill få ihop livspusslet

Alltså, jag vet att jag valt mitt jobb, och jag vet att jag valt att skaffa barn, tack, jag är fullt medveten om det. Men bara för det betyder det väl inte att man ska behöva köra sig själv i botten för att få ihop livet?

Det handlar inte om att jag tycker att jag är "viktigare" än någon utan barn, utan om att arbetsgivaren borde kunna visa lite mänsklighet. Det är faktiskt möjligt att planera ett schema med lite hänsyn, utan att hela verksamheten rasar. Det har funkat förut, tills den nya chefen kom och allt plötsligt blev stenhårt.

Och ja, jag försöker byta pass med kollegor, men det går inte alltid ihop. Alla vill inte ta fler kvällar och helger, vilket jag förstår. Men då borde chefen kunna hjälpa till att lösa det ibland i stället för att bara säga ?det är ditt problem?.

Jag vill inte bli särbehandlad, jag vill bara ha ett jobb och ett familjeliv som går att kombinera utan att känna att man måste välja bort sina barn för att vara en ?duktig? anställd.

Alltså, det är lite komiskt hur fort folk drar till med ?särbehandling? så fort man nämner att man vill ha lite balans i livet.

Jag ber inte om att någon annan ska få det sämre, jag ber bara om att alla ska behandlas lika. Och just nu känns det inte så. Vissa får igenom önskemål på löpande band, medan jag blir nekad direkt. Så jo, det finns utrymme för flexibilitet om viljan finns.

Och att säga att det ?är mitt problem?, ja, det är väl klart det är mitt liv och problem, men lite märkligt att man som arbetsgivare inte ens kan försöka underlätta för personalen. Det gynnar ju faktiskt ingen att folk bränner ut sig och börjar säga upp sig till slut.

Att gå ner i tid löser ingenting när man fortfarande jobbar varenda helgkväll och knappt ser sina barn. Men visst, lätt att sitta och säga hur enkelt allt är när man inte står mitt i det själv.

Har du pratat med facket? Det finns direktiv om att arbetsgivare ska underlätta för föräldrar. 

Varför byter du inte till antingen bara natt eller dagtid med varannan helg på samma arbetsplats?