Rätt till vård vid kronisk sjukdom?

Nu har jag ingen aning om vad det är för sjukdom men självklart har man alltid rätt till vård, att läkarna skulle strunta i det för att det ändå inte blir bättre är helt absurt.

Om DU som patient däremot inte VILL ha vidare vård så ska du väl kunna tacka nej 

Menar du typ som diabetes typ 1 eller vilken sorts sjukdom handlar det om?

Självklart är vården till för att rädda liv i akuta insatser oavsett hur många gånger man tappar medvetandet eller liknande. 

Vården ger ju inte upp för det. 

Min pappa har aggressiv prostatacancer men självklart får han vård så mycket han vill och behöver. Han lever tex med blöjor och går regelbundet till urolog för att få vettig behandling så han inte åker på urinvägsinfektion,  svamp och annat. 
Han går på regelbunden kontroll av sin cancer så den inte sprida till andra delar av kroppen.  
Han har också svår diabetes och får extra kallelser och koll då cancern givetvis också påverkar hans diabetes.  Så han får noga kontroll av sina sprutor och så han får rätt dosering och att behandling mot cancer funkar med diabetes...

Han ska ju inte dö idag liksom så han måste givetvis kunna fungera så normalt som möjligt i vardagen och då är vård ett måste.  Han är dödssjuk ja men kan leva ett fullt normalt  och aktivt liv i flera år till innan kroppen börjar ta stryk av cancern. 

Tack för era svar! Jag tänker att det blir mer självklart vid somatisk sjukdom, men jag menar psykisk sjukdom (specifikt svår ätstörning, men det är ju applicerbart även på annan psykisk ohälsa). Jag borde ha varit tydligare med att det var just psykisk ohälsa jag menade.

Vården ger inte upp på dig! Du har lika stor rätt att leva som alla andra.

Ge aldrig upp på dig själv heller. 

Läkare har ju svurit en ed om att rädda liv, det är prio ett för dem vid akuta situationer. 

Var rädd om dig.

Klart du ska få vård oavsett. När det gäller somatisk vård kör man på tills det inte går att bota längre. Då övergår man i lindrande vård istället. Du blir inte lämnad i sticket. 

Handlar det om psykiskt ohälsa är det lite klurigare. Den bara finns och går inte handfast att ta på. Jättesvårt med ätstörning. Är det så illa så att patienten riskerar att avlida får man ta till tvångsvård så man klarar livhanken på patienten. En massiv insats med terapi och läkemedel får sättas in. Men om inte patienten är behandlingsmotiverad eller samarbetsvillig så är det snudd på omöjligt. Spelar ingen roll hur mycket tvångsvård som sätts in så börjar patienten om så snart LPT upphör. Blir en ond cirkel. Inte ger man upp på patienten. Finns en hel del bra behandlingshem att dra nytta av. Vet ätt det finns ett toppenbra ätstörningsteam på Sundsvalls sjukhus. Tar emot patienter från hela riket. 

Försökte länge få hälp med en kronisk åkomma i ögonen. men de är helt ointresserade sålänge det ej påverkar synen.
Att det ger mig konstant lidande och påverkar hela mitt liv  spelar ingen roll. 

Precis som vid somatiska sjukdomar kan man vid psyisksika sjukdomar lått bra att ge behandligt om sannolikheten för framgång är väldigt låg. 

Men det ska mycket till att man inte sätter in akut livsuppehållande om patienten är döende. Tvångsvård om så behövs.

Tack snälla du ❤️ min fråga var inte så mycket 'kan det hända att vården ger upp' utan 'kan vården=har vården rätt (att ge upp)'. Att de kan det i betydelsen att det kan inträffa vet jag tyvärr redan; frågan är om det är lönt att slåss. Det är ju inte lönt om de ändå har rätten på sin sida liksom. Jag både hoppas och inte hoppas att de har rätt att ge upp för har de det så behöver jag inte försöka mer, samtidigt är det så svårt för min familj och närstående...

Om en psykisk person t ex överdoser kommer sjukvården göra allt för att rädda livet, magpumpa, motgift osv.

När sen livet är räddat kan det göras en bedömning att det inte finns någon poäng med vidare behandling för att den inte kommer ge effekt t ex för att patienten inte vill.