Rånad på möjligheten till sen abort

En abort i vecka 20 innebär att du måste föda ut barnet och dessutom kan barn överleva utanför livmodern i den veckan. Om du tänker så så kanske du kan överväga adoption ändå?

Varför är du så desperat? Fosterhemsplacera ungen om du prompt vägrar adoptera bort det. Då kan du ju komma tillbaka när det passar dig och va mamma då.

Att adoptera bort känns svårt det förstår jag också. Sen borde det kännas ungefär lika illa att döda barnet i magen när det redan kommit så långt att det är medvetet om sin omgivning. Ditt barn hör din röst nu. Det är inte längre en klump med celler. 

Det är väl just tanken på att abortera ett friskt barn som gör att det kanske vore värt att tänka en extra runda kring adoption? Jag har den fullaste förståelse  för att TS är i en fruktansvärd situation, men den allra bästa lösningen kanske inte är sen abort?

Jag tycker nog att en så oerhört sen abort också är väldigt komplext. 

Men är väl lite ?färgad? av att jag själv är adopterad under liknande omständigheter, min biologiska mamma var i ungefär samma situation som TS.

Alltså, om hon skulle få abort beviljad så måste hon naturligtvis föda ut bort barnet - eller trodde du att läkaren skulle kunna teleportera bort det från hennes mage - utan värkar, utan utdrivningsskede, utan efterbörd, utan avslag..? Det är ingen "risk", det är så det är. 

Om hon adopterar bort det så slipper hon i alla fall ha ett liv på sitt samvete, och en skräckupplevelse att minnas. När det gäller adoption har man också sex veckors ångerrätt efter förlossningen (detta gäller även om paret som skulle få adoptera redan är utsett och har fått barnbesked). Efter en abort har man ingen ångerrätt...

En annan tanke: det finns en mellanform här också, mellan att adoptera bort och behålla: familjehem. TS kan låta socialen ta hand om barnet tills hon - eventuellt - känner sig reda att ta det till sig.

Hon har rätt att hälsa på barnet och bygga en kontakt. Känner hon då (men det tror jag inte) att hon verkligen, verkligen inte utvecklar några känslor, utan bara är glad och lättad när hon går hem från familjen, att hon slipper ta med sig detta barn hem och ta hand om det... ja då kan hon ju ta itu med adoptionsfrågan då. Man ska aldrig förhasta sig när det gäller livsavgörande beslut. 

Jag är övertygad om att man även efter att ha aborterat ett livsdugligt barn kan tära på en och förfölja en resten av livet. Här känns det lite som att välja mellan pest eller kolera.

 

Vadå varför beter sig folk såhär? Även om barnet är ofött är det i princip livsdugligt och kan både höra, känna, suga på tummen, vinka. Gränsen finns av en anledning, och att döda barnet i den här veckan endast på grund av förändrade omständigheter är inte ok. Fosterfamilj eller bortadoption är de enda rimliga alternativen. Jag fattar att det är tufft för TS och man kan inte alltid förutse vad som ska hända i livet, så jag lägger ingen skuld på henne att livet gick åt skogen - men det är inte moraliskt rätt att döda det här barnet av den anledningen. Det är för sent.

Vem har gjort det?

Den som började prata om hur dom hanterar fostret tror jag? Dom kommentarerna verkar vara borta nu. Hoppas inte TS hann se dom.

Jag har inte läst tråden. 

Men varför inte lämna bort barnet för adoption? Då får ett barnlöst par möjligheten att äntligen bli föräldrar. win-win