Du duger som du är. Tidernas största bluff?

Ja, så är det. De flesta kommer inte undan med att bete sig som en skit. 

Men självklart fixar majoriteten att få både kompisar och relationer/familj trots att de inte är framgångsrika eller snygga. 

Remember always to be yourself. 
Unless you suck, then pretend to be someone else. 

 

Det där är väl inga konstigheter? Föräldrar bör älska sina barn villkorslöst. (Tyvärr gör inte alla föräldrar det).

Andra sammanhang är en annan sak. För att få jobb måste man prestera, om än i varierande grad. För att få vänner och partner måste man anstränga sig, osv.

Att vara en bra människa räcker inte alltid, även om det kan räcka långt.

Snygga och framgångsrika får ofta fördelar utan att vara bättre människor, vilket kan tyckas orättvist. Men världen är inte rättvis. Allt behöver dock inte handla om yta eller pengar t ex. Som skrevs ovan, lyckas ju många med både kärlek, vänskap och jobb, fast de bara är medelmåttiga eller kanske inte ens det.

Ändå ett citat som inte tar några omvägar..

Jag tror man får skilja lite på att duga och att någon ska bli kär i en. Numera verkar många blanda ihop det. Man kan duga alldeles utmärkt som människa, men det betyder inte att någon kommer att förälska sig i en.

Bra tillägg. Man kan se detta ur olika perspektiv.

Det där är väldigt sant. Jag är personlighetsstörd och är jag mig själv så pallar folk inte med mig, jag pallar inte ens med mig själv. Jag har en slags ide om henne jag önskar att jag var, och när jag spelar rollen av henne så är livet så mycket bättre.

Sanningen är att ofta duger du bara som den bästa och mest fräscha versionen av dig själv. Annars är det ju mest en klyscha som folk drar till med, ofta som ett sätt att försöka vara "snälla" även mot personer som varken har social status eller utseendemässiga fördelar.

Det finns de som byter personlighet rätt radikalt beroende på om de är på sin arbetsplats eller hemma. På arbetsplatsen är de uppfräschade, propra, positiva och försöker visa sig från sina bästa och mest attraherande sidor. Sen när de kommer hem sadlar de om till mjukbyxor eller pyjamas. Går och småäter ur kylskåpet och skafferiet och rapar, fiser och kliar sig lite överallt på kroppen.  Hade de kommit så till sina arbetsplatser hade de antagligen fått kicken direkt.

De personer som kan vara och se ut lite som de vill och tycker utan att bli dömda har ofta haft ett starkr socialt nätverk från början, och behöver därför inte oroa sig för att folk i deras omgivning ska tycka illa om dem.

Håller med.

Det där summerar väl egentligen vad det handlar om. Sen kan det gälla kärlek, vänskap, karriär eller vad som helst.

"Du duger som du är" stämmer ibland, ibland inte. Men framför allt är det ett meningslöst uttryck om det inte sätts i sitt sammanhang.

Duger för vad? För vem?

Jag duger inte att bli pilot, jag har (något) nedsatt hörsel samt inte den rätta utbildningen. Men det betyder ju inte att jag inte duger som människa. Jag duger även mer än väl för många andra jobb, b la det jag gör.

På samma sätt duger jag säkert inte för alla män i vela världen (skulle inte vilja göra det heller), men duger mer än väl för min man.

Det är i grunden ett existentiellt påstående som stämmer, som handlar om acceptans. Är du nöjd med den du är så mår du bra oavsett omständigheter.

Betyder det att du duger till allt? Nej. Är du inte tillräckligt smart och bildad kan du inte bli chef, men du duger som du är. Är du inte tillräckligt attraktiv, eller tillräckligt karismatisk kanske du har svårt att träffa en partner, men du duger som du är.

Så jo, du duger som du är om du bara accepterar att det är så.

Du duger som du är fast du inte kommer någonstans. Att komma någonstans, för vem är det viktigt? Om det är viktigt för dig får du ändra på dig för att komma dit. En prestation som du väljer att göra för att nå någonstans som du vill. Om du inte vill dit, sluta lyssna på de som säger att du måste dit. 

Det sista stycket behöver inte nödvändigtvis stämma. Det kan handla om personer som gjort unika val i livet. Som tyvärr blir dömda av människor som har fördomar eller t.ex inte kan förstå hur en person vågar välja annorlunda än dom själva.  Och dom jag känner bryr sig inte om att någon ska tycka illa om dom. Varför skulle man ödsla tid på främlingar och människor som man ändå inte vill umgås med.

Vid 25 var jag orolig för sådant. Dom flesta vuxna som kommit upp i ålder är inte så där osäkra. Även om dom finns, dom tycker jag genuint synd om. För dessa människor vänder ut och in på sig själva. Livrädda för att inte passa in och för att sticka ut. Det är riktigt tråkiga och färglösa personer enligt mig själv.. Jag tycker om personer som vågar gå sin egen väg, det tyder oftast på en stark karaktär/individ som intet lättpåverkad av tex sin omgivning.

Nja om man ska hårddra det, om du tex plågar djur, stjäl av grannarna och slår din flickvän, duger du inte som du är, även om du är nöjd med dig själv.