Hur dela rättvist?

Men det betyder inte att lagen säger att tillgångarna ska delas jämnt, bara att man inte kan förvänta sig kommunala/statliga pengar när du är gift eller lever i hushållsgemenskap. Så det reglerar överhuvudtaget inte hur pengarna inom enheten fördelas. Dvs man har med all rätt utrymme att fördela ekonomin som man vill. 

Att man är föräldrar är ju en sak, men det gör ju inte att man blir någon sorts ekonomisk enhet. Ser inget konstigt alls med att ha separat ekonomi även som föräldrar.

Det kan finnas massor med anledningar till det valet även om det bara finns gemensamma barn, dyra hobbies man vill lägga sina pengar på, ärvda hus som kostar pengar, gamla föräldrar med skruttig ekonomi som man vill stötta ekonomiskt för att nämna några.

Absolut, men det är ju en sak att ha i åtanke. Att ens partner kanske går miste om ekonomiskt stöd bara genom att vara sambo, för att staten förutsätter att man är ett team om man lever tillsammans.

Gör partnern det? Försörjningsstöd är aktuellt om partnern inte klarar sin egen försörjning. Så det är väl inget man per automatik hade fått om man inte varit sambomä. Bostadsbidrag är för folk med låga inkomster (grovt generaliserat). 

I de modeller för ekonomisk uppdelning som diskuterats här är det väl ingen där partnern lämnas vind för våg, utan snarare så att man delar utgifterna. Det är ju inte likställt med att partnern annars hade fått försörjningsstöd och bostadsbidrag. Om man dessutom delar tex hyran, vad är skillnaden mellan att staten betalar en del eller att en sambo gör det? Dessutom finns det väl ekonomiska fördelar med en hushållsgemenskap med. Sannolikt är det fördelaktigare än bidrag. Tror det är långt ifrån alla fall där partnern har låg eller ingen inkomst, så de som argumenterar utifrån hur kraven för att få bidrag ser ut blandar äpplen och päron.

Nej men det tas för givet att sambos delar på kostnader för boende etc. Om en part bara har råd med 40% av hyran och inte 50%, förutsätter man att den andre betalar de extra 10% eftersom de faktiskt bor tillsammans och inte blivit vräkta för betalning av endast 90%. 

INSTÄLLNINGEN att var och en av makarna eller sambosarna måste betala "sin del" är dock farlig, för det kan - vanligen en man - använda som påtryckning på sin partner. För om hon inte har någon inkomst (blivit utförsäkrad kanske, eller aldrig haft någon inkomst i Sverige för att han hämtat henne i Thailand eller Ukraina), så hamnar hon kanske i en situation där han hackar på henne konstant för att hon inte drar sin del av lasset, och där hon till och med måste be honom om mat och lite pengar till typ hygienprodukter och mensskydd. 

SAMTIDIGT som kvinnan inte kan få något från soc, för inför soc är både en make och en sambo försörjningsskyldig. Eller annorlunda uttryckt: de räknar ihop HUSHÅLLETS inkomster, och om dessa räcker till försörjningen av antalet personer i hushållet enligt deras normer, så får kvinnan ingenting. Samtidigt är det ingen från soc som följer med hem och tar mannen i örat... Så kvinnan i det läget blir väldigt utlämnad. Är hon gift så kan hon gå till domstol, men det tar tid, ett sådant ärende prioriteras inte. Är hon sambo så har hon inte ens den möjligheten, för då har mannen lagen med sig - att sambos inte är försörjningsskyldiga för varandra. 

Förr (in på 1970-talet) var det inte så här, då var det självklart att man gifte sig innan man flyttade ihop, och att man hade alla pengar tillsammans. Det är vanligen männen som tjänar mest på detta med "fri kärlek", trots att det jämt påstås att det var en kvinnofrigörelse. 

I min värld är det fortfarande två olika diskussioner. Det ena handlar om grundläggande försörjning, det andra om hur inkomster och utgifter ska fördelas. Frågan i tråden är hur inkomster och utgifter ska fördelas, i det aktuella fallet har båda inkomster, även om de är olika stora. Ingen verkar vara på obestånd eller beroende av den andre om de skulle gå isär. 

Att betala sin del, eller att bidra till hushållet efter sina förutsättningar, borde vara en självklar inställning. Bidra gör man ekonomiskt och på andra sätt.

Men det är fortfarande inte likställt med att det finns lag som säger att man ska ha gemensam ekonomi. De lagar du tar upp reglerar villkor för försörjningsstöd. I det exempel du tar upp har ena maken ingen inkomst, då går det ju inte betala sin del. Det är en annan femma, men innebär per automatik inte att man behöver ha gemensam ekonomi. Men det bygger såklart in en ojämlikhet i relationen och ekonomin.

Saker såg annorlunda ut på 70-talet också. Idag är det bäl vanligare att kvinnor arbetar och inte är hemma med barnen i samma utsträckning. Föräldraledighet och förskola är vanligare. Kvinnor utbildar sig och har bra inkomster i högre utsträckning. Så förutsättningarna var annorlunda då. 

Om en man (eller en kvinna) är en skitstövel, är han det oavsett hur familjens finanser ser ut. Ska man lagstifta om inställningen kanske eller göra det obligatoriskt med gemensamma konton? 

Om kvinnan inte har någon inkomst borde hon utbilda sig och söka jobb, som alla andra vuxna personer. 

Förr in på 1970-talet?? De fanns en hel del ogifta par som bodde tillsammans även då. Redan på 1950-talet hade mina föräldrar separata ekonomier, likaså min mors tre syskon och deras respektive. Det var inte så ovanligt. Ett av syskonen var sambo, inte gift. En syster hade mycket bättre lön än sin man så hon betalade mest (från sitt separata konto). En annan syster tjänade mycket mindre än sin man, som var snål, men hon jobbade på och finansierade själv det hon ville ha, körkort, ny soffa, bil. 

Så generalisera inte om du inte vet hur det faktiskt var tidigare. 

Det handlade om hur staten ser på samboskap när det gäller sambos som har barn. Vid beräknimg av bostadsbidrag ser man då till hushållets inkomster. 

Om bostadsbidrag enbart ges till personer med låga inkomster är ointressant, det är en principfråga när det gäller hur staten ser på barnfamiljer med samboende föräldrar. Jag tror att detsamma gäller för försörjningsstöd.

Men att staten ser på det så betyder inte att paret måste se på det på det viset.

Men jag begriper mig inte på förhållanden med barn där man inte ser på familjen som en helhet när det gäller månatliga inkomster och utgifter.

Den som har lägre lön och gör det mesta av arbetet för att "driva" familjen medan den andra parten ägnar sig åt en massa dyra hobbies och inköp åt sig själv, anser jag vara lurad.

Inget konstigt med att kvinnorna är de som oftast tar initiativ till skilsmässa.

Precis. Statens syn är en, individers en annan. 

Angående gemensam ekonomi kan det se olika ut. Har lan barn talar det för. Skulder och särkullbarn sätter det kanske i annat ljus. Återigen så behöver en ekonomi inte alltid vara helt gemensam. Men har man valt att dela livet så får man ju titta på andra bidrag än ekonomi. Jobbar man mindre bör man ju bidra på andra sätt. Om jag har helt gemensam ekonomi och min partner jobbar deltid men ändå kräver att jag ska göra lika mycket hemma, då hade jag känt mig lurad.