Jag borde nog gå i terapi, men…

Sen finns det ingen absoluta regler för vad som är att älska och inte utan människor är olika. 

Tycker att det låter som att du tänker för mycket. Du vet redan att han är bra för dig förnuftsmässigt. För att ta reda på om du älskar honom så måste du tillåta dig själv att bara känna efter. Känslan sitter inte i huvudet utan i hjärtat och magen. Meditation kanske vore något för dig?

En amatörpsykologisk gissning:

Du har tidigare sökt dig till dominanta, lite farliga män. Alltför farliga, uppenbarligen.

Nu har du träffat en trygg och lugn man, som inte utmanar dig eller skrämmer dig på samma sätt. Det känns bra, men kanske finns det en del inne i dig som saknar det där lite farliga och utmanande. 

Om du tror att det kan ligga något i det, så berätta för mannen precis vilka tankar och känslor du har, att du skulle behöva mer spänning och "farlighet". Han kanske skulle gilla att spela lite rollspel, att vara dominant i vardagen och i sängen? Utan att släppa det där varma och trygga i grunden.

Kan någon hjälpa mig med det här med känslor? Jag behöver lite tips, tankar och synsätt. Den stora frågan jag har är, hur vet jag att jag älskar honom? Vissa säger väl direkt, behöver du fråga det så är du inte. Tja, är det så enkelt? Inte för mig känner jag.

Jag är väldigt osäker av mig när jag kommer till relationer, vet inte vad jag känner och tycker och ibland tvivlar jag till och med på mina egna tankar eller det jag sett eller tror mig ha hört tidigare. 

Jag ska backa lite, redan när jag var liten hade jag en osäker period i mitt liv, jag har haft en bra uppväxt med fina föräldrar och syskon så jag vet inte riktigt var det startat, men jag kommer ihåg en period där jag bad om ursäkt hela tiden åt folk, sa ordet *väl* hela tiden, t.ex. ja, hon sa *väl* det. På så sätt kunde jag uttrycka mig för att om jag sa *väl* innan något jag sa så ljög jag inte. 

Ibland syns denna problematik fortfarande i vuxen ålder, som jag tidigare nämnde, blir osäker på mig själv kring saker jag egentligen vet. Men denna osäkerhet dyker mest upp då jag kommer nära en partner eller är i relation med någon. Då blir det som extra viktigt att säga rätt och inte ljuga, medans med vänner så bryr jag mig inte sådär pass noggrannt om jag säger eller minns något fel utan jag pratar på fritt utan tankeverksamhet. 

Nåja, vi hoppar fram flera år. Jag hamnade i 3 olika misshandlande förhållanden. Psykiskt och fysiskt? Jag behöver inte kanske gå in på allt som hänt där, även om jag inte har några problem att tala om det. Men jag ville nämna det eftersom jag tänker det också kan vara relevant till varför jag har problem med att veta vad jag känner.

Så nu idag, jag umgås med en man som är allt jag skulle behöva i mitt liv. Vi kan väl säga att vi dejtar. Han är tryggheten och lugnet själv, blir aldrig upprörd hur mycket osäkerhet och tusen frågor jag ställer honom. Han försäkrar mig om att han vill ha mig precis som jag är och skulle aldrig bli trött på mig. Han låter mig göra och vara som jag vill och uppmuntrar mig att jag ska göra det jag vill i livet. En trygg hamn är han. Perfekt för mig.

Men, hur vet jag att jag älskar honom? Eller att jag vill inleda en relation med honom? 

Jag känner mig flyktig i mina känslor, ibland tycker jag om honom och ibland vill jag inte vara i relation med honom. Ibland känns det nyfiket på annat håll, osv. Men dessa känslor kan ju också vara normal när man är i ett förhållande också, eller? Berätta för mig.

Kan något aldrig intressera eller kännas eller vara nyfiket på annat håll då man är i en relation? Tycker jag inte om honom? Jag vill vara kär i honom och ibland kommer det känslor att *jag tycker visst om honom*. Ja, jag vet ingenting och känns som jag snart borde veta något, vi kan ju inte dejta förevigt. Vi är intima och umgås jätte mycket och trivs med varandras sällskap. 

Hjälp och tack du som orkat läsa. 

Du har en gnutta rätt i att jag varit och känt på känslan att han är så lugn, men jag har snabbt insett att det är trygghet. Han är trygghet. Så nej, jag tycker inte att jag saknar kaoset och utmanandet. Det känns så tryggt för mig att veta att han inte blir less på mig och att han inte kommer brusa upp om jag frågar mycket, jag behöver inte tassa på tå som jag är tyvärr van med. 

Mitt problem är nog att jag tror inte jag helt enkelt vet vad kärlek är, det är det jag skulle behöva ha någon att berätta för mig. Att få höra hur kärlek kan ge sig i uttryck, vad som är ok att känna i kärleksförhållanden. Hur vet man om/att det är kärlek jag känner?