• Anonym (Lägga ner?)

    Hopp eller ej?

    Har satt mig i klistret rejält och det är fritt att hata mig. 


     


    Jag är singel, men har en äldre granne jag kärat ner mig i. Han är särbo med en kvinna sedan 25 år, men känslorna mellan honom och mig är tyvärr ömsesidiga, annars hade det nog varit enklare att släppa honom. Åldersskillnaden är stor, 20 år, och han har vuxna barn. Vi sågs första gången för cirka 15 år sedan, det var kärlek redan då men vi bröt helt innan det hann eskalera. Nu idag är det en annan sak, det känns som ödet fört oss samman igen nästan. Men trots att vi varit grannar och setts i två år så vet han fortfarande inte vad han vill, han tvekar. Jag är 40 och han är 60, jag har inga barn och vill inte ha. Jag är så fruktansvärt kär och galen i denna mannen. 


     


    Jag skrev nu för någon vecka sedan ett mail att jag inte orkade mer och ville ha en paus i några månader. Ska jag tolka hans svar positivt eller negativt, och är det ens värt att träffa honom igen? Ska jag flytta? Lägga ner helt? Vi springer dessvärre på varann ibland utanför huset men jag får verkligen försöka undvika honom nu framöver. 


     


    Mitt mail:


    Det är (tyvärr) så mycket jag vill, med dig. Jag vill vara dig nära, jag vill hitta på saker med dig, jag vill få dig att må bra, jag vill vara din vän och den som får krypa ner bredvid dig på nätterna och hålla dig varm. Jag vill lyssna på alla dina problem och glädjeämnen och jag vill träffa dig och ha dig i mitt liv på något vis. Och jag vet att det skulle innebära uppoffringar och förmodligen kantas av en del problem. Jag tror vi hade fått känna oss fram väldigt långsamt och varsamt. Det känns mer och mer ohållbart för min del att känna så starkt som jag gör för dig. Jag funderar på om vi skulle kunna klara av att ta distans från varandra ett tag, så att vi båda får fundera? Förut så kände jag att det är okej, jag kommer kunna ta det lugnt och det är okej att bara ses ibland och inga förväntningar på något mer. Men så fort vi träffas är jag tillbaks på ruta ett igen, och fast jag försöker allt jag nånsin kan så märker jag att jag hoppas och känner och längtar något enormt och blir sårad. Jag tvingar undan ALLA gränser jag egentligen har för att få en stund av närhet ifrån dig. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att jag bara får smulor och jag tycker inte om den svaga personen jag blir när jag inte står upp för mig själv. 


     


    När det är så här starka känslor från min sida så kan jag tyvärr inte på lång sikt vara så som det känns som du vill att jag ska vara - bekymmerslös och glad och icke grubblande. Den personen blir jag när jag känner mig trygg, när personen jag älskar finns vid min sida och vill vara med mig precis lika mycket som jag vill vara med den. Du har trots det berikat mitt liv på ett helt annat plan än någon annan tidigare gjort. 


     


    När/om vi ses nästa gång så vill jag att du ska ligga i min famn och att vi pratar, länge. Jag vill att du inte lindar in något eller pratar runt saker, jag vill att du ger mig brutalt ärliga, raka och obekväma svar, vad jag än frågar dig om. Och jag vill att du ställer lika raka öppna frågor tillbaks, som du undrat/undrar över. Hade det varit okej? 


     


    Hans svar:


    Förstår hur du känner och är ledsen och bekymrad av att jag satt dig i denna situation, att jag inte gör dig lycklig. Det finns ingen kraft i mig till att hålla emot mina känslor för dig vilket troligen många skulle säga vara klokt, en gång i en annan tid stötte jag bort dig från mig, den kraften att bekämpa mina känslor har jag inte längre. Vi gör en paus så du får mer ro i ditt sinne men låt mig snälla få tro att vi får kontakt igen och att jag får se dig igen, bara att se och prata med dig gör mig väldigt gott. Svårt att hitta rätt ord men det viktigaste för mig är att du inte har det jobbigt i sinnet när jag nu ställt till det så som en förnuftig man inte skulle ha gjort.


    Kommer alltid att ta emot och svara dig om du som jag måste tro, kontaktar mig igen.


    Det är lättare att prata med dig när det blir så här känslosamt, nu kan jag inte se hur du känner, när jag ser dig känner jag av och läser dig. Jag har inte några problem att svara ärligt på dina frågor om vi träffas. Att jag inte har några svar på allt är en annan sak. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till dig för att göra rätt, du försöker få distans ifrån mig, och jag förstår din kamp. Är det då rätt att jag besvarar dina kärleksfulla känslor och bekänner mina känslor för dig med fina ord och meningar? Livet har fört oss samman, du och jag hör ihop, men frågan är vad vi gör med det, längtar efter att få prata med dig om det. Ta väl hand om dig nu och färsök att koppla bort de jobbiga tankarna om mig, ta vara på det vi hittills fått uppleva med varann. Jag skjuter bollen högt i det blå så får vi se var den landar om en tid. 

  • Svar på tråden Hopp eller ej?
  • Anonym (We)
    Anonym (Jason) skrev 2025-12-06 12:18:58 följande:

    En del människor saknar verkligen objektivitet och förmåga att se igenom saker.

    Det finns inga grannar som umgås så här, hur fan går det ens till? Fråga er det. Skrattretande hur naiva en del människor är.

    Majoritet av kvinnor i denna ålder faller inte for gubbar i 60 års ålder. Dessutom springer son knappast efter gifta män, på toppen av det en 60 årig gubbe.

    Riktig sagotråd. Äckligt att ni dessutom uppmuntrar dessa gubbar att tro att dom ens har chans på kvinnor som skulle kunna vara deras döttrar.


    Jamen de hade träffats 15 år tidigare enl. TS. 

    Visst är det.jätteovanligt med så stora åldersskillnader när man blir kär, men det händer trots allt någon gång.

    Men ja, det är inte vanligt att unga tjejer blir kära i 20 år äldre män, det ska ingen tro.
  • Anonym (We)
    Anonym (Jason) skrev 2025-12-06 12:25:33 följande:
     

    Alltså ni får nog finna er och respektera det, som faktiskt barnfria kvinnor skriver i tråden. Det finns massvis, fler män än kvinnor utan barn. Dom väljer inte män som redan har barn och familj. Det är nog någon dröm hos en del män med barn. Men dom kommer aldrig kunna få en frivilligt barnfri kvinna. Dom har noll intresse av dessa oavsett ålder på deras "barn". Finns för mycket män utan barn att välja emellan för dessa.

    Finns dessutom massvis av kvinnor i hans egen ålder med egna vuxna barn att dejta. 
    Tala för dig själv, en del barn är äldre, vuxna i det här fallet.
  • Ezmeraldah
    Anonym (Jason) skrev 2025-12-06 12:25:33 följande:
     

    Alltså ni får nog finna er och respektera det, som faktiskt barnfria kvinnor skriver i tråden. Det finns massvis, fler män än kvinnor utan barn. Dom väljer inte män som redan har barn och familj. Det är nog någon dröm hos en del män med barn. Men dom kommer aldrig kunna få en frivilligt barnfri kvinna. Dom har noll intresse av dessa oavsett ålder på deras "barn". Finns för mycket män utan barn att välja emellan för dessa.

    Finns dessutom massvis av kvinnor i hans egen ålder med egna vuxna barn att dejta. 
    Jag är också kvinna och frivilligt barnfri. 
  • Anonym (We)
    Anonym (We) skrev 2025-12-06 12:32:39 följande:
    Tala för dig själv, en del barn är äldre, vuxna i det här fallet.
    TS "kille" behöver inte dejta han jar en jämnårig särbo.
  • NovaStar
    Anonym (Lägga ner?) skrev 2025-12-05 23:14:21 följande:
    Hopp eller ej?

    Har satt mig i klistret rejält och det är fritt att hata mig. 


     


    Jag är singel, men har en äldre granne jag kärat ner mig i. Han är särbo med en kvinna sedan 25 år, men känslorna mellan honom och mig är tyvärr ömsesidiga, annars hade det nog varit enklare att släppa honom. Åldersskillnaden är stor, 20 år, och han har vuxna barn. Vi sågs första gången för cirka 15 år sedan, det var kärlek redan då men vi bröt helt innan det hann eskalera. Nu idag är det en annan sak, det känns som ödet fört oss samman igen nästan. Men trots att vi varit grannar och setts i två år så vet han fortfarande inte vad han vill, han tvekar. Jag är 40 och han är 60, jag har inga barn och vill inte ha. Jag är så fruktansvärt kär och galen i denna mannen. 


     


    Jag skrev nu för någon vecka sedan ett mail att jag inte orkade mer och ville ha en paus i några månader. Ska jag tolka hans svar positivt eller negativt, och är det ens värt att träffa honom igen? Ska jag flytta? Lägga ner helt? Vi springer dessvärre på varann ibland utanför huset men jag får verkligen försöka undvika honom nu framöver. 


     


    Mitt mail:


    Det är (tyvärr) så mycket jag vill, med dig. Jag vill vara dig nära, jag vill hitta på saker med dig, jag vill få dig att må bra, jag vill vara din vän och den som får krypa ner bredvid dig på nätterna och hålla dig varm. Jag vill lyssna på alla dina problem och glädjeämnen och jag vill träffa dig och ha dig i mitt liv på något vis. Och jag vet att det skulle innebära uppoffringar och förmodligen kantas av en del problem. Jag tror vi hade fått känna oss fram väldigt långsamt och varsamt. Det känns mer och mer ohållbart för min del att känna så starkt som jag gör för dig. Jag funderar på om vi skulle kunna klara av att ta distans från varandra ett tag, så att vi båda får fundera? Förut så kände jag att det är okej, jag kommer kunna ta det lugnt och det är okej att bara ses ibland och inga förväntningar på något mer. Men så fort vi träffas är jag tillbaks på ruta ett igen, och fast jag försöker allt jag nånsin kan så märker jag att jag hoppas och känner och längtar något enormt och blir sårad. Jag tvingar undan ALLA gränser jag egentligen har för att få en stund av närhet ifrån dig. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att jag bara får smulor och jag tycker inte om den svaga personen jag blir när jag inte står upp för mig själv. 


     


    När det är så här starka känslor från min sida så kan jag tyvärr inte på lång sikt vara så som det känns som du vill att jag ska vara - bekymmerslös och glad och icke grubblande. Den personen blir jag när jag känner mig trygg, när personen jag älskar finns vid min sida och vill vara med mig precis lika mycket som jag vill vara med den. Du har trots det berikat mitt liv på ett helt annat plan än någon annan tidigare gjort. 


     


    När/om vi ses nästa gång så vill jag att du ska ligga i min famn och att vi pratar, länge. Jag vill att du inte lindar in något eller pratar runt saker, jag vill att du ger mig brutalt ärliga, raka och obekväma svar, vad jag än frågar dig om. Och jag vill att du ställer lika raka öppna frågor tillbaks, som du undrat/undrar över. Hade det varit okej? 


     


    Hans svar:


    Förstår hur du känner och är ledsen och bekymrad av att jag satt dig i denna situation, att jag inte gör dig lycklig. Det finns ingen kraft i mig till att hålla emot mina känslor för dig vilket troligen många skulle säga vara klokt, en gång i en annan tid stötte jag bort dig från mig, den kraften att bekämpa mina känslor har jag inte längre. Vi gör en paus så du får mer ro i ditt sinne men låt mig snälla få tro att vi får kontakt igen och att jag får se dig igen, bara att se och prata med dig gör mig väldigt gott. Svårt att hitta rätt ord men det viktigaste för mig är att du inte har det jobbigt i sinnet när jag nu ställt till det så som en förnuftig man inte skulle ha gjort.


    Kommer alltid att ta emot och svara dig om du som jag måste tro, kontaktar mig igen.


    Det är lättare att prata med dig när det blir så här känslosamt, nu kan jag inte se hur du känner, när jag ser dig känner jag av och läser dig. Jag har inte några problem att svara ärligt på dina frågor om vi träffas. Att jag inte har några svar på allt är en annan sak. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till dig för att göra rätt, du försöker få distans ifrån mig, och jag förstår din kamp. Är det då rätt att jag besvarar dina kärleksfulla känslor och bekänner mina känslor för dig med fina ord och meningar? Livet har fört oss samman, du och jag hör ihop, men frågan är vad vi gör med det, längtar efter att få prata med dig om det. Ta väl hand om dig nu och färsök att koppla bort de jobbiga tankarna om mig, ta vara på det vi hittills fått uppleva med varann. Jag skjuter bollen högt i det blå så får vi se var den landar om en tid. 


    Om han kan vara otrogen mot sin partner så kan han vara det mot dig med om ni blir ett par. Bara att han är otrogen visar att de inte är nått o lita på o bygga förhållande med. Just nu är du ju hans nr 2. 
    Man gör först slut sen är de bäst o va själv innan man tar en ny. Att lämna nån för nån annan är inget o lita på. 
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Jason) skrev 2025-12-06 12:18:58 följande:

    En del människor saknar verkligen objektivitet och förmåga att se igenom saker.

    Det finns inga grannar som umgås så här, hur fan går det ens till? Fråga er det. Skrattretande hur naiva en del människor är.

    Majoritet av kvinnor i denna ålder faller inte for gubbar i 60 års ålder. Dessutom springer son knappast efter gifta män, på toppen av det en 60 årig gubbe.

    Riktig sagotråd. Äckligt att ni dessutom uppmuntrar dessa gubbar att tro att dom ens har chans på kvinnor som skulle kunna vara deras döttrar.


    Jodå, dessa kvinnor finns.

    Mitt ex, 59 år gammal blev ihop med sin 23år yngre kollega efter att jag lämnade honom.
    Gjorde henne på smäller mer eller mindre direkt lyckades han också men.

    Förstabarnsfar vid 58,,, bra jobbat. Eller inte.

    Vi får väl se hur länge det håller.
  • Anonym (Jason)
    Ezmeraldah skrev 2025-12-06 12:33:14 följande:
    Jag är också kvinna och frivilligt barnfri. 
     Då är du nog inte frivilligt barnfri, då borde du veta vad det innebär tycker man. Det innebär att man valt bort barn i sitt liv.  Dessa kvinnor kommer inte välja män med barn. Eftersom dom inte vill ha barn, noll intresse av  barn och  familj.

    Då är du ofrivilligt barnlös, om du är barn kär och vill ha barn i ditt liv. Det är en STOR skillnad . Titta vad dom frivilligt barnfria skriver och den gemensamma faktorn är. Inga män med barn. Många vill inte bli indragna i familje dynamik. Dom träffar ju fortfarande sina vuxna barn. Dessa kommer ha helt olika syn på livet. Därför väljer som en man utan barn. Dom har mer gemensamt och samma syn på livet. Mina frivilligt barnfria kvinnliga vänner säger exakt samma sak. 
  • Anonym (Jason)
    Anonym (Karin) skrev 2025-12-06 12:52:32 följande:
    Jodå, dessa kvinnor finns.

    Mitt ex, 59 år gammal blev ihop med sin 23år yngre kollega efter att jag lämnade honom.
    Gjorde henne på smäller mer eller mindre direkt lyckades han också men.

    Förstabarnsfar vid 58,,, bra jobbat. Eller inte.

    Vi får väl se hur länge det håller.
     Ytterst ovanligt, då måste din man vara av snuskigt rik eller se ut som Brad Pitt. Vilket i sig ä föga förvånande 

    Forskning har dessutom visat att dom flesta dras till jämnåriga.

    Men en kvinna som är 40 år, har valt bort barn. Kommer för fan inte springa efter sin 60 åriga gifta gubbe till granne. Då är hon psykiskt sjuk eller något. Hon har fullt av bättre alternativ att göra. Är hans fru i koma eller?
  • Anonym (Jason)
    Anonym (We) skrev 2025-12-06 12:32:39 följande:
    Tala för dig själv, en del barn är äldre, vuxna i det här fallet.
     
    Då är du inte frivilligt barnfri. Om du kan tänka dig familjeliv/dynamik. Man träffar ju fortfarande sina vuxna barn.  Dessa kvinnor vill inte ha "familjer" eller leva familjeliv..
  • Anonym (Jason)
    NovaStar skrev 2025-12-06 12:42:31 följande:
    Om han kan vara otrogen mot sin partner så kan han vara det mot dig med om ni blir ett par. Bara att han är otrogen visar att de inte är nått o lita på o bygga förhållande med. Just nu är du ju hans nr 2. 
    Man gör först slut sen är de bäst o va själv innan man tar en ny. Att lämna nån för nån annan är inget o lita på. 
     Han borde skämmas, någon äcklig gubbe som vill snuska sig med en kvinna som kunnat vara hans egen dotter.

    Som träffades altså för 15 år sedan och nu råkar som bara vara grannar. Vilket sammanträffande! 

    Dessutom undrae man vad det är för fel på henne med.
  • Anonym (Plommon)

    Det jag tycker är sorgligt i denna historia är att du slösat 15 år på ingenting. 

    15 år du kunnat spendera med en man som du kunnat planerat ett liv med , ett bröllop, massa resor, ett gemensamt liv.

    Men vad har du fått?  Absolut ingenting...du är reducerad till ett simpelt ligg..   jag gissar att exakt ingen heller vet om att du existerar.  

    Vill du verkligen ha det så här? 

    Varför är hans känslor viktigare än dina?  

  • Anonym (Lägga ner?)
    Anonym (Plommon) skrev 2025-12-06 14:22:00 följande:

    Det jag tycker är sorgligt i denna historia är att du slösat 15 år på ingenting. 

    15 år du kunnat spendera med en man som du kunnat planerat ett liv med , ett bröllop, massa resor, ett gemensamt liv.

    Men vad har du fått?  Absolut ingenting...du är reducerad till ett simpelt ligg..   jag gissar att exakt ingen heller vet om att du existerar.  

    Vill du verkligen ha det så här? 

    Varför är hans känslor viktigare än dina?  


    Bra där, nej ingen mer än två av hans barn vet om att jag finns men inte att vi ses ?på det viset? utan mer som att de vet att vi är vänner. Hans känslor är inte viktigare än mina och det är väl därför jag velat ta den här pausen nu, för att få såna här ?uppvaknanden? som jag får nu via denna tråd. Det är så svårt att tänka klart när man är inne i nån slags bubbla.

    Men de senaste 15 åren har jag dock fått uppleva både ett 10-årigt förhållande och en massa resor så livet har inte direkt stått still, men han har alltid funnits där i bakhuvudet och var det första jag funderade över när min dåvarande sambo och jag valde att gå skilda vägar.
  • Anonym (Lägga ner?)
    Ezmeraldah skrev 2025-12-06 11:09:22 följande:

    Han gillar dig inte tillräckligt mycket författarna göra slut med din flickvän. Men han säger inte det rakt ut eftersom du då skulle bryta er kontakt. Han ger dig svävande svar för att du ska fortsätta hoppas så att han kan ha dig vid sidan av.

    Din romantiska flickboksnovell får honom att tro att han har dig runt sitt lillfinger. Var lite mer tydlig och rak: "Jag är kär i dig och vill bli ihop med dig men det går inte eftersom du har flickvän. Du får bestämma dig nu. Antingen gör du slut med din tjej så vi kan dejta eller så bryter vi kontakten. Vi kanske kan bli kompisar nån gång i framtiden men just nu kan vi inte ha kontakt alls så länge du är upptagen. Hör av dig om du är singel men lämna mig ifred annars". 


    Bra svar, tack. Jag behöver landa ett tag nu utan kontakt men detta är förmodligen det jag kommer säga till honom när vi väl pratar ?live? om några månader. 
  • Anonym (Paula)
    Anonym (Plommon) skrev 2025-12-06 14:22:00 följande:

    Det jag tycker är sorgligt i denna historia är att du slösat 15 år på ingenting. 

    15 år du kunnat spendera med en man som du kunnat planerat ett liv med , ett bröllop, massa resor, ett gemensamt liv.

    Men vad har du fått?  Absolut ingenting...du är reducerad till ett simpelt ligg..   jag gissar att exakt ingen heller vet om att du existerar.  

    Vill du verkligen ha det så här? 

    Varför är hans känslor viktigare än dina?  


     Ännu märkligare blir denna tråd, när du antar att denna person inte gjort någonting annat än att sukta efter en 60-årig gubbe i 15 år? Hur vet du det ens??? Helt seriöst folk måste sluta upp med dessa helt uppenbart troll trådar.  FL översvämmas av detta.

    Ingen som går på detta, lägg ner.
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Jason) skrev 2025-12-06 13:10:59 följande:
     Ytterst ovanligt, då måste din man vara av snuskigt rik eller se ut som Brad Pitt. Vilket i sig ä föga förvånande 

    Forskning har dessutom visat att dom flesta dras till jämnåriga.

    Men en kvinna som är 40 år, har valt bort barn. Kommer för fan inte springa efter sin 60 åriga gifta gubbe till granne. Då är hon psykiskt sjuk eller något. Hon har fullt av bättre alternativ att göra. Är hans fru i koma eller?
    Haha, nej han är varken rik eller speciellt snygg.
    Snarare rätt medioker och lönnfet. 
  • Anonym (O)
    Anonym (We) skrev 2025-12-06 12:31:29 följande:
    Jamen de hade träffats 15 år tidigare enl. TS. 

    Visst är det.jätteovanligt med så stora åldersskillnader när man blir kär, men det händer trots allt någon gång.

    Men ja, det är inte vanligt att unga tjejer blir kära i 20 år äldre män, det ska ingen tro.
    Fast nu gäller det en 40åring. Ingen ung tjej.

    Inget konstigt alls med lite åldersskillnad. Som du säger så händer det faktiskt ibland. 
    Jag har varit tillsammans med 3 män som varit över 15 år äldre.
    En när jag var 27, en vid 35 och en vid 43. Äldsta var han jag var ihop med under åren 27-32, han var 23 år äldre. Jag har inga barn men han som var 51 när jag var 35 hade ett vuxet barn. 

    Hjälp, blir jag bashad av tråddeltagare nu som minsann hävdar med bestämdhet att det är omöjligt för en kvinna att bli tillsammans med en äldre man med barn?
    Snacka om att vara naiv när man omöjligt kan föreställa sig att sånt händer..
  • Anonym (O)
    Anonym (Jason) skrev 2025-12-06 13:14:58 följande:
     
    Då är du inte frivilligt barnfri. Om du kan tänka dig familjeliv/dynamik. Man träffar ju fortfarande sina vuxna barn.  Dessa kvinnor vill inte ha "familjer" eller leva familjeliv..
    Sluta att tala för alla barnfria.
    Om jag träffar en man som har barn som flyttat hemifrån så är det inget som stör mig. Den jag var med som både var äldre och hade ett vuxet barn, där uppskattade jag verkligen umgänget med barnet och vi kunde umgås på tu man hand. Fika och shoppa gjorde vi ofta.
    Jag har familj jag gillar att umgås med och syskonbarn som jag älskar högt. Bara inte egna barn, har aldrig velat ha. Bara för det betyder det inte att jag hatar allt som familjer står för eller hatar familj och släktsammankomster. Vilket märkligt synsätt!
  • Anonym (M.)

    Ni är många som skriver negativt och att det inte kan vara sant, men det FINNS män som är snygga och sexiga i 60-årsåldern, och dessutom kan det finnas annat som överväger. Personligheten, erfarenheten, kunskaperna inom vissa områden, gemensamma intressen o.s.v.. Så SÅ omöjligt är det inte. 

    Och barnen är väl inget större problem om de är vuxna och utflyttade?

    Sedan är det även så, att den man faller för på riktigt inte behöver stämma in på den gamla kravprofilen. T.ex. "han måste vara barnfri och får vara högst sju år äldre än mig". Plötsligt upptäcker man bara att man ÄR kär i någon, och då vill man ha honom precis som han är! Det är lite det som är charmen med kärleken, och jag tycker att det har blivit tråkigt nu med de där apparna där man från början begränsar vilka man kommer att träffa, med önskemål som kanske inte har någon betydelse i verkligheten. 

    Då är väl detta att han är upptagen ett större problem. Men samtidigt - en särbo är inte lika viktig som en sambo, och en sambo är inte lika viktig som en fru. Om det handlade om ett par som VERKLIGEN älskade varandra och var som gjorda för varandra, så skulle de väl ha flyttat ihop och gift sig? Så jag tycker inte att det är LIKA hemskt att stjäla en man som har en särbo som att stjäla en gift man. Detta kan man förstås tycka olika om. 

    Och JA mannen kommer att bli äldre, och han kommer att få krämpor och inte orka så mycket, varken i sängen eller någon annanstans. Men man kan också se det som att livet är här och nu. INGEN vet vad som händer i morgon: den jämnårige mannen kan också drabbas av sjukdomar eller olyckshändelser... Och TS vill inte ha barn, så DET problemet finns inte heller i ekvationen (att han kanske inte skulle orka med barnen hela vägen upp i åldrarna). 

  • Anonym (Chef + 20 år åldersskillnad)
    Anonym (Karin) skrev 2025-12-06 12:52:32 följande:
    Jodå, dessa kvinnor finns.

    Mitt ex, 59 år gammal blev ihop med sin 23år yngre kollega efter att jag lämnade honom.
    Gjorde henne på smäller mer eller mindre direkt lyckades han också men.

    Förstabarnsfar vid 58,,, bra jobbat. Eller inte.

    Vi får väl se hur länge det håller.
    Min handledande professor på universitetet lämnade fru och två barn och blev ihop med en av sina doktorander i gruppen, så visst händer det. Jag tappade respekten för honom så pass att jag hoppade av och började jobba istället eftersom hans nya sambo fick en massa förmåner plötsligt. Det var klart inte den enda anledningen men faktiskt påverkande i mitt beslut.
  • Ezmeraldah
    Anonym (Jason) skrev 2025-12-06 13:07:24 följande:
     Då är du nog inte frivilligt barnfri, då borde du veta vad det innebär tycker man. Det innebär att man valt bort barn i sitt liv.  Dessa kvinnor kommer inte välja män med barn. Eftersom dom inte vill ha barn, noll intresse av  barn och  familj.

    Då är du ofrivilligt barnlös, om du är barn kär och vill ha barn i ditt liv. Det är en STOR skillnad . Titta vad dom frivilligt barnfria skriver och den gemensamma faktorn är. Inga män med barn. Många vill inte bli indragna i familje dynamik. Dom träffar ju fortfarande sina vuxna barn. Dessa kommer ha helt olika syn på livet. Därför väljer som en man utan barn. Dom har mer gemensamt och samma syn på livet. Mina frivilligt barnfria kvinnliga vänner säger exakt samma sak. 
    Jo, jag är frivilligt barnfri. Mannen i trådstarten har vuxna barn - de är alltså inte barn utan vuxna och de bor inte hos honom och TS behöver inte träffa dem om hon inte vill. Man kan välja bort egna barn men ändå vara ihop med nån som har barn. Det är skillnad på att ha ansvar för barn dygnet runt och att spendera viss tid med nån annans barn - till exempel vara särbo med nån som har en tonåring varannan helg (man behöver inte alltid umgås just den helgen). Man kan välja bort barn på grund av karriär eller intresse/sport (som exempel) men det måste inte innebära att man aldrig vill träffa nåt barn en endaste minut. Att välja bort egna barn behöver inte betyda att man hatar barn och aldrig vill umgås med barn. Du verkar väldigt dryg och otrevlig så jag förstår att just dina barnfria vänner uttrycker sig så som du beskriver. 
Svar på tråden Hopp eller ej?