Min man är alkolist

Jag har inte erfarenhet som du frågar efter, jag har aldrig levt i samboförhållande med någon som druckit så. Har ni barn ihop? 

Om jag var du så hade jag ställt ett ultimatum, BARA om du kan hålla det. Det vill säga, han måste söka hjälp för sitt drickande NU, annars måste ni separera. 

Ingenting gott kan komma av att ni fortsätter som det är nu. Höj din röst och stå upp för dig själv. Ta tillvara på ditt liv, det ska inte gå ut på att ha en knut i magen. 

Jag har inte heller levt med en alkoholist, men jag har själv beroendeproblematik, och vill därför ändå reflektera lite kring din fråga om det ens finns en chans att din man kan bli av med sitt beroende. 

Först och främst: det finns det ju massor och åter massor av exempel på nyktra alkoholister (och narkomaner osv), så ja - om du med "bli av med sitt beroende" menar om han kan lära sig att hantera det/inte falla för det så finns det så klart absolut en chans! (Att ta bort det, så att han blir "botad", är däremot i princip omöjligt, men det är ju heller inte nödvändigt, om man bara lär sig att hantera det). Om just din man hör till kategorin som lyckas är förstås omöjligt att säga på förhand, men jag tycker absolut inte att du ska avskriva det utan att ha gett det en chans. Att han inte har lyckats än skulle jag inte per automatik se som ett tecken på att det inte kommer att gå, utan det tänker jag nog mer beror på att han hittills inte har haft chansen att ens försöka. Jag förstår att det är lätt att tänka att han själv borde ta tag i det om han verkligen är motiverad - och omvänt: att det faktum att han inte har gått från ord till handling är ett bevis på att han inte är motiverad - men det är inte alltid så lätt med ett missbruk. Man kan vara hur motiverad som helst, men beroendet är starkare ... 😔 Och då behöver man hjälp att ta det där nödvändiga steget - och man behöver oftast massor av mer hjälp längs vägen.

Har du nånsin gått längre än till att bara "ta upp det" med honom? Har du aktivt hjälpt honom att kontakta en beroendemottagning till exempel? Om inte så tänker jag att det är där du ska börja. Han måste vara den som faktiskt söker hjälp om det ska funka, men att ta steget och lyfta på luren och faktiskt ringa det där samtalet - det kan han behöva aktiv konkret hjälp med från dig.

I sak håller jag väl med om detta - det är viktigt att det blir en förändring om det ska funka. TS ska inte bara underkasta sig mannens missbruk. Men - och detta är viktigt!!! - att vara aggressiv och hota och ställa ultimatum, det kommer bara att göra ont värre. I stället för att stampa med foten och säga till på skarpen bör ts sätta sig ned med honom, förklara att hon älskar honom och inget hellre vill än att leva med honom, men att som det nu är fungerar det inte, utan han måste få hjälp, och hon finns där för honom - hon vill hjälpa honom med detta - men då måste han också själv vilja det. Att vara inlyssnande, mjuk och diplomatisk innebär inte att man inte samtidigt kan stå upp för sig själv.

Håller med 110 %! Fullständigt vansinnigt att bli arg på någon och börja hota och ställa ultimatum för att den är sjuk. Det är ju inte precis så att man väljer att bli alkoholist!

Jag levde med en alkoholiserad man i flera år och var så urbota trött på alla lögner och ursäkter han hade att dricka så fick givetvis nog till sist och lämnade. Det började med att han blev arbetslös och hade väldigt svårt att få nytt jobb. Efter ett tag gav han upp att ens söka och började dricka mer och mer. I början var han mest glad och upprymd när han drack och inte otrevlig, men med tiden blev han allt mera lynnig, otrevlig och ibland även aggressiv. Han började kalla mig elaka saker och blev arg så fort jag inte gjorde som han sa eller uppmanade honom att sluta dricka. Han sa "Jag får ändå inget jobb, så vad har jag för anledning att vara nykter"? osv Jag sa åt honom att börja i terapi för att kunna hantera sina känslor, men han ansåg inte att det var honom det var fel på utan samhället som stötte ut honom och inte ville ge honom något jobb.

I slutet av vårt förhållande drack han dygnet runt och tog inte på allvar när jag sa att om han fortsätter så så och inte söker hjälp så lämnar jag honom för gott. När jag väl gjorde det så började han telefon- och sms-terra mig och lovade dyrt och heligt att han skulle sluta dricka helt, bara jag kom tillbaka. 

Hade jag varit tillräckligt "dum" för att inte förstå vad beroendeproblematik handlar om hade jag kanske gått på det, men då min pappa, som är död sen en tid tillbaka, hade liknande problem som blev ett livslångt lidande för min mor, så fattade jag att gå tillbaka och köpa hans vädjande ord var det sista jag skulle göra.

Be honom söka hjälp, accepterar han inte det så lämna, eftersom det antagligen inte kommer bli bättre. Ingen förtjänar att leva med en person med missbruksproblem och du kan få ett rent helvete om du fortsätter med honom.

Det tråkiga är att den som är alkoholist måste erkänna det för sig själv. De lever oftast i en förnekelse och ser inte missbruket. Spelar ingen roll att prata och försöka få personen att sluta kröka. Alkisen måste själv inse att det har gått fel.

Jag var tillsammans med mitt ex i närmare 15 år. Han har en skev bild gällande alkohol, blev fullast på fester, skulle dricka hela helgen, blev en annan person som jag tillsist hatade. Han var glad för att spela också och la mycket pengar på det. Jag fick nog och lämnade, han tog det mycket hårt och har ännu inte gått vidare trots att det var fem år sedan nu.

Mitt råd, lämna, det kommer troligtvis inte bli bättre. Mitt ex lovade massor, höll det aldrig dock.

Exet har alltid druckit men under pandemin eskalerade det då han kunde dricka på arbetstid (jobbade hemma). 

Hans humör var svajigt, det blev lätt bråk, det kastades vin och öl i ilska på mig och precis allt var mitt fel. En flaska rom tog slut på ett par dagar, samma med whiskey. Efter ett tag lampan av med starkspriten och gick tillbaka till öl och vin. En bib tog slut på 24 timmar, och det var inklusive en eller två 6-pack 3,5or. 

Vi separerade våren 2024 och det var extremt stökigt. Jag fick skulden för allt. Det var mitt fel att han drack, för jag var så otroligt jobbig att leva med. Samtidigt så ville han att vi skulle komma tillbaka så vi kunde leva tillsammans. Under en period slutade han att dricka helt men det höll väl 6 månader. Sedan frågade han om det var ok om han tog ett glas vin till maten och därefter har han fortsatt även om det väl inte är tillbaka på samma nivå som på slutet av vår relation. Jag hör direkt på hans röst när han pratar med barnen om han druckit. 

Han anser fortfarande att han inte har problem med alkohol utan det var jag som fick honom att dricka så pass. Han kommer aldrig att sluta. 

Om du kommer att kunna få tillbaka din man från alkoholens klor beror helt på om han inser att han har ett problem och är villig att sluta. 

Mitt ex var som sagt inte villig att på heltid avstå alkoholen, inte ens för barnens skull. 

Det värsta med människor med missbruksproblem är att de växlar från Dr Jekyll till Mr. Hyde, kan vara jättesnälla och fina som nyktra och lova guld och gröna skogar, men blir ofta helt förvandlade under berusning och blir lynniga, elaka, oplålitliga och aggressiva. Jag förstår trots allt kvinnor som har svårt att bryta upp från såna förhållanden, för hoppet finns ju alltid där om att han ska bli den där snälla, fina och nyktra mannen igen.

Om kvinnan har en hjärna (och även för barnens skull) blir dessa män lämnade om de inte påbörjar behandling och visar att de är seriösa.

Jag har två exempel från mitt förra jobb, den ene mannen började behandling gick på AA mm och är spiknykter ännu 15 år senare.

Den andre fick separera efter en katastrofal familjetillställning där han spydde ner hela altanen inför sin släkt. Han är inte osams med sitt ex men hon kunde bara inte leva med honom längre.
Han blev också av med jobbet pga alkoholen, arbetsgivaren gjorde allt man ska i lagens mening men han kunde inte hålla fast vid rehabplanerna och då åker man ut. Jag vet att han har haft jobb igen efter det men inte om det blev varaktigt, han var rätt skadad tyvärr.

Du kan inte ta beslut åt personen. Du kan bara larma, lämna och skrika rakt ut att nu är det fan bråttom, han håller på att förstöra sitt liv och sin lever totalt.
Att bara jamsa med har aldrig hjälpt någon och om inte ens den som älskar en kan säga sanningen, vem ska göra det?

800 svenskar dör årligen av skrumplever och dagligt drickande är den stora riskfaktorn.

Läste någonstans i tråden att kvinnan ska stötta för att alkoholism är en sjukdom. Måste säga att jag blev illamående av det inlägget!

Må va att alkoholism är en sjukdom men det är alkoholisten som måste vilja bli frisk och göra jobbet för att bli nykter.

Under hela min uppväxt hade jag en alkoholist i min närhet. Min morfar söp som en idiot. Jag har sett honom stötta väggar, vara elak mot mina föräldrar, vråla att vi vill döda honom, bjuda mig som 18 åring på vodka för att han inte ville dricka ensam.
Varje högtid var likadan. Morfar satte sig vid kortänden utav bordet med en flaska vodka som han tvingade min pappa hälla upp till alla.

Det var vidrigt!

Och man ursäktade det äckliga beteendet med att morfar levt ett svårt liv till att man ska repsektera äldre osv. 

Är man alkoholist och inte väljer att jobba på att bli nykter har man inget i min närhet att göra! Väljer man att göra jobbet för att bli nykter då får man 100% stöd från min sida.