Min man är alkolist

Mina föräldrar var alkoholister från jag var ca 15 år gammal. De dog när jag var 26-27. Hade en arbetskamrat som började dricka vin på helgerna, efter några år blev det mer åt sprithållet. Han skötte sitt jobb, startade eget i 50-årsåldern. Företaget gick bra under ca 10 år men han drack där varje fredag vilket kunderna visste. Kontakten med langare gjorde det lätt att få tag på mer. Sen började det gå utför, han sov på firman för att kunna dricka oftare och mer. Ramlade, kissade ner sig, kissade i diskhon, drack sig redlös och en dag hittade en kund honom på golvet okontaktbar och kontaktade ambulans.

Tagen av polisen ett antal ggr liggandes utomhus, miste körkortet men körde ändå, fick fotboja. Var nykter kortare perioder och ville bli nykter. Idag är han pensionär sedan länge och dricker fortfarande. Under alla år har hans fru överlevt men inte levt något lyckligt liv. Barn och barnbarn undviker h8nom i möjligaste mån.

En så trevlig människa har gått till spillo trots att han varit min vän under snart 50 år. Ett liv med någon med sjukdomen som inte klarar att söka hjälp måste vara hemskt på alla sätt.

En sak jag inte förstår när det gäller alkoholister är att deras kroppar inte ger upp fortare med tanke på hur farligt alkoholen i så stora mängder dagligen faktiskt är. För att inte tala om vad det i förlängningen måste göra med psyket/ hjärnan.

Hon bör ställa ultimatum, absolut. Prata gärna om att söka vård, men bestäm när och hur det ska ske. Alkoholister är experter på att manipulera, dupera, ljuga och fördröja.

Först måste TS bestämma om hon vill fortsätta relationen eller inte, samt i vilken grad hon är beredd att i så fall stötta honom genom den långa och jobbiga resa han förmodligen har framför sig, OM han söker hjälp.

Kan, vill och orkar hon vara det stödet? Är hon beredd på återfall? Om inte, är det kanske bättre att lämna. Beroendesjukdomar är inte att leka med, och man har ingen skyldighet att stanna och kasta bort sitt eget liv för att (eventuellt) rädda en annan människa. Det spelar ingen roll hur synd det är om alkoholisten. Det är ännu mer synd om partnern om det går för långt.

Vill han inte ens söka hjälp, ens med ditt stöd TS, är det tyvärr dödsdömt. Då kan du lika gärna separera på en gång. Men är han beredd att förändras med din hjälp, kan du ge ert förhållande en chans till, om du tror att du orkar vara den hjälpen och det stödet. 

Min man är alkolist men dricker inte sånna mängder som din gör (än).
han började dricka efter andra barnet fötts så jag känner mig verkligen lurad och fast. 

innan barn drack han när vi festade vilket inte var speciellt ofta eller när han såg fotboll blev det några öl. Lite tendenser att kunna dricka för mycket vid fester hade han men det var inget jag tänkte så mycket på för jag var ung och de flesta festade så. Sen efter första barnet drack han inget alls i princip.

några månader efter 2a barnet märkte jag att spriten vi hade från innan första barnet plötsligt var slut (flera år gammal som ingen av oss drack av). Billig konjak osånt som jag hade till matlagning dracks upp, han gömde sprit i olika köksskåp plus köpte öl. han drack aldrig när jag såg så han satt uppe på nätterna. konfronterade honom och det blev bättre men han är tyvärr fast i missbruket. Han dricker numera mest öl och jag vet inte riktigt hur mycket då han gömmer inköp och burkar.
gissar på en 3 stora stark per kväll han är ledig. Han köper gärna riktigt stark öl med.

har tänkt att jag kan leva med det eftersom han dricker när han är själv och sköter sitt jobb men på senare tid har han slutat göra hushållsarbete så det mesta hamnar på mig samt att han är slö med barnen.

droppen blev för några veckor sen när han drack sig skitfull en onsdagskväll när han skulle vara ledig med barnen dagen efter. Jag kunde inte åka till jobbet då jag inte vågade lämna de med honom. Då sa jag att jag lämnar honom, det är sista chansen. 

han har skärpt till sig en del men jag vet att det bara är tillfälligt och att han kommer bli bättre på att dölja det. Jag känner väl ändå att det är försent och att jag inte vill leva med honom längre.

han är uppväxt med alkoholiserade föräldrar så han är väl medveten om riskerna och hur det påverkar barnen.

jag planerar långsamt för en separation, vi har bl.a. flyttat till en kommun jag vill bo i och har bra stöd i. Det är rent taktikdrag från min sida. 

Det är bra att du förstår allvaret i att era barn inte ska behöva växa upp med en alkoholiserad pappa. Du verkar ha sunda gränser. Man vill ge sin partner en chans samt hoppas att de söker hjälp, särskilt när man har barn ihop. Men går det för långt, måste man lämna.

Har du bevis för hans drickande, angående framtida vårdnad och umgänge? Han ska inte ha barnen själv så länge han är i ett aktivt missbruk.

Bra att han har skärpt sig en del samt inte verkar spåra ur framför barnen. Men de märker. Garanterat. De märker att deras pappa har förändrats. Är de små, känner de att något är fel men förstår inte vad. Är de större, förstår de mer.

Barn märker mycket mer än vad många vuxna tror eller fattar. 

Mitt tips. Läs på. Skaffa dig förståelse både för honom och dig. AA har bra information för anhöriga. 

Har ni barn ihop så "blir du aldrig av med honom" för det är alltid deras pappa. 

Du är medberoende. Därför behöver du läsa på och få tips och råd. 

Oavsett om du packar och drar eller väljer att stanna så behöver du kött på benen för att stå stadigt i dig själv. Det viktigaste du har är inte han, det är du och du behöver vara trygg och stadig i dig själv. Läs på, samla information. Se till att du har vänner och familj som förstår att du behöver hjälp utan att outa dig om du inte vill det ännu. Personer där det finns trygghet att bara vara. 

Sedan är det väl dags för anonyma tips till arbetet? 

Förstår hans kompisar hur illa det är eller är de likadana? Kanske kan få en ögonöppnare hos någon av kompisarna? 

Läs på och hitta din trygghet för vilket beslut du tar.

Det kan bara bli bättre om han själv vill sluta. Tyvärr, ingen annan kan motivera honom tillräckligt starkt för att sluta så att det räcker hela vägen fram.

Till och med de som vill sluta har en lång väg att gå, ofta med något återfall på vägen också. 

Betänk att det finns alkoholister som dricker upp pengarna som skulle gå till mat till deras egna barn. Som dricker så att de förlorar hus och arbete.

Det finns anhöriggrupper som vänder sig till närstående till människor som dricker alltför mycket.

Ibland kan arbetet ordna behandling till arbetstagare som har problem med spriten. Men då måste han vända sig till HR. 

Vårdcentralen kan också remittera till behandling. Det ska finnas nya mediciner som minskar suget. 

Och det finns förstås olika organisationer där den alkoholberoende kan gå på möten för att få stöd i sin nykterhet. Men allt kräver ett eget initiativ och en vilja från den alkoholberoende själv. 

Det kan påverka barnen bl.a. så att ett gränslöst beteende i hemmet är något som normaliseras. Har sett det ske på nära håll.

Sedan har barnen med sig sneda normer när de själva ska välja partner. Ser inte varningssignalerna och väljer fel.

Bryt upp innan det är försent. Han har gått över gränsen. Säger det i välmening. Det kommer bara bli jobbigare för dig annars.