Min sambo skyller på att han har ADHD och supersvårt med morgnar och det blir därför att jag tar vårt barn majoriteten av morgnarna inklusive när jag är utmattad efter att ha gått upp och tröstat på natten. Han går också och lägger sig betydligt senare än jag, och skyller på det? Dock har man väl ett eget ansvar att gå och lägga sig tidigare då? Hur är det för er med ADHD eller er som lever med en partner som har det?
Hur mycket ansvar tar han för barnet annars? Känner du att han generellt lämnat föräldraansvaret på dig eller gäller det bara morgnarna.
Som familj behöver man ta en del hänsyn till varandras svagheter, men det är inte okej att bara smita undan. Vad har han för styrkor och hur kan han använda dem för att avlasta dig? Kanske han kan sova med barnet och sköta uppvaken på nätterna, så att du kan ligga i ett annat rum och sova ostört?
Man kan behöva anpassa men det låter inte riktigt bra. Vad gör han för att kunna somna tidigare? Det kan vara så att han har svårt att bryta vad han gör innan så att det behövs en strategi för det. Han kan ha svårt med morgnar trots "ordentligt med sömn" men då får han suck it up och ta några ändå.
Hur mycket ansvar tar han för barnet annars? Känner du att han generellt lämnat föräldraansvaret på dig eller gäller det bara morgnarna.
Som familj behöver man ta en del hänsyn till varandras svagheter, men det är inte okej att bara smita undan. Vad har han för styrkor och hur kan han använda dem för att avlasta dig? Kanske han kan sova med barnet och sköta uppvaken på nätterna, så att du kan ligga i ett annat rum och sova ostört?
Man kan behöva anpassa men det låter inte riktigt bra. Vad gör han för att kunna somna tidigare? Det kan vara så att han har svårt att bryta vad han gör innan så att det behövs en strategi för det. Han kan ha svårt med morgnar trots "ordentligt med sömn" men då får han suck it up och ta några ändå.
Både min syrras ex-sambo och hennes nuvarande särbo har ADHD. Hennes ex var en slacker som levde på syrran tills hon fick nog och kastade ut honom. Jag kommer aldrig att förstå vad hon såg hos den snubben.
Hennes nuvarande är något äldre, har både bostad och jobb, är omtänksam, tar ansvar osv. Som natt och dag. Han har svårt med vissa saker, men har andra styrkor, och har inga problem att klara sig själv.
Min poäng? Npf är en förklaring, men ALDRIG en ursäkt. De som använder de som frikort för att bete sig illa eller smita undan ansvar, gör alla skötsamma med nog en gigantisk björntjänst.
Har han svårt för mornar får han lägga sig tidigare. Kan han inte somna tidigare får han ta barnet på nätterna. Ingen är bra på allt, men han får avlasta dig på de sätt han kan. Ni bör även dela på annat. Han har valt att skaffa barn.
Hur såg det ut innan ni bestämde er för barn? Kände du till hans svårigheter?
Gör alla skötsamma med npf en gigantisk björntjänst, ska det stå.
Tyvärr har du skaffat barn med ett mansbarn. Hur gammalt är barnet? Och hur gamla är ni?
Ni kan be om föräldrastöd via BVC. Eftersom han troligen inte tycker att han behöver lyssna på dig och dina eller barnets behov utan bara tänker på sig själv kan han behöva höra från en utomstående att han får skärpa sig.
Visste han inte detta innan han skaffade barn??
Han får ta sig i kragen. Själv är jag svintrött redan på eftermiddagen (om jag inte medicinerar), på kvällarna vill jag gå och lägga mig tidigt. Eftersom jag har valt att skaffa barn behöver jag dock kämpa på tills de har somnat.
Din sambo snackar skit.
Jag har ADHD, fungerar bra i vardagen men just morgonen är mitt stora problem. Saker Är oerhört röriga, jag är tom och bortkommen den första timmen.
Däremot har alla människor olika hinder att bestiga, diagnoser eller ej, så jag har alltid tagit det ansvar som krävs för att familjeliv och arbeten ska kunna fungera. Att använda en diagnos som någon form av ursäkt till något är patetiskt. En diagnos är bara ett verktyg för att lära sig mer om sig själv för att bättre hantera de hinder som kan uppstå, och eventuell rätt till behandling vid behov. INGET frikort från ansvar
Säg åt din sambo att sluta bete sig som en flicka
Jag har ADHD, fungerar bra i vardagen men just morgonen är mitt stora problem. Saker Är oerhört röriga, jag är tom och bortkommen den första timmen.
Däremot har alla människor olika hinder att bestiga, diagnoser eller ej, så jag har alltid tagit det ansvar som krävs för att familjeliv och arbeten ska kunna fungera. Att använda en diagnos som någon form av ursäkt till något är patetiskt. En diagnos är bara ett verktyg för att lära sig mer om sig själv för att bättre hantera de hinder som kan uppstå, och eventuell rätt till behandling vid behov. INGET frikort från ansvar
Säg åt din sambo att sluta bete sig som en flicka
Jag tycker att det är helt ok att dela upp uppgifter efter vad man är bra på/har svårt för, men att du tar huvudansvaret för barnet är ju inte ok. Om du alltid tar morgnarna så får ju han kompensera det på något sätt.
Jag förstår det som att barnet är litet, så se till att ändra ansvarsfördelningen asap så att det ni har nu inte cementeras. Ju längre tiden går desto svårare är det att ändra mönster.
Jag uttrycker mig felaktigt, inser att det är ett misstag och ber om ursäkt. Vad mer vill du ha ut av en diskussion? Eller ville du bara lätta lite på ditt högmod som ligger och trycker i bröstet?