Nekad jobb pga attitydproblem

Du verkar enligt egen utsago ha en så stor benägenhet att skapa drama på dina arbetsplatser. Både kollegor, studiekamrater och chefer verkar bli obekväma av det. Det är strunt samma vad som varit riktigt i sak och om du har haft rätt eller inte. Om man som rekryterare får höra detta från flera håll drar man öronen åt sig.

Ligg lågt några år och skaffa nya referenser. Eventuellt byta yrke om din branch är liten och ryktet har gått.

Om du får en ny chans så se till att vara lojal mot dina kollegor och gärna bra kompis med chefen. Titta åt ett annat håll vid lämpliga tillfällen. Det är så man bygger goda nätverk och får förmåner, bra lön och karriärmöjligheter.

Ja tänker att du har attityd problem, du verkar hitta allt som är fel på dina arbetsplatser? Har du hittat något som är rätt som du vill berömma och uppmuntra någon för? Nu är det dags att du tar en blick på dig själv och funderar hur du kan bli bättre. Vi kan alla bli bättre?
Fråga ödmjukt den som säger att du har attitydproblem, kan du förklara lite mer vad du menar, vad är det som jag säger och gör. 
Det kan ge dig inblick. 
Sprid värme och omtanke, ligg lågt och låt chefen och facket ta hand om eventuella problem. 
Tänk på att inte bli arg vid olika åsikter, inte höja rösten, visa förståelse för andra, försök ta reda på hur andra uppfattar saker, uppskatta o uppmuntre dem du har runt dig. Säg förlåt när du gjort fel om du höjer rösten eller kritiserar en kollega på ett nedlåtande sätt. Ingen är perfekt men säg till på ett vänligt sätt om du tycker något är fel. Dom flesta gör så gott dom kan...inte lätt alla gånger...
Ställ högst krav på dig själv... säg gärna VI borde tänka på att xxx bli bättre på att istället för DU borde bli bättre på att ....om du vill ha en förändring från en kollega....
Lycka till!!

Du låter rätt lik mig ts och jag har väldigt bra rykte och är väldigt uppskattad. Är faktiskt förvånad över kommentarerna här, jag är van att bemötas med uppskattning när jag vågar säga ifrån och andra sitter tysta och tänker samma sak. 

Men det kan ju ha att göra med hur du uttrycker sig i övrigt. Utöver att folk att mig som rak med kort tålamod för nonsens så ser de mig också som glad, positiv, rolig och hjälpsam. 

Att du uttrycker att dina kursare var rädda till viss del tyder på att du kanske kör på för hårt. Vissa saker kan vara bättre att ta enskilt eller att man lindar in det lite finare. 

Fortsätt stå upp för saker, men vart noggrann med att ta hänsyn till omgivningens känslor när det kommer till hur du uttrycker dig i det. 

När det kommer till mina klasskompisar kan jag säga såhär att det var en rätt komplicerad grupp.

En tjej kunde börja gråta när hon kände av dåliga känslor. Då blev två andra i klassen också ledsna för att den personen var ledsen. Då ville en fjärde person att vi alla skulle sitta på lektionen och prata om våra känslor?

Och jag kunde väl typ efter 1,5 timme resa mig upp då och gå ut för att jag inte pallade och då blev återigen tjejen som kunde känna andra människors känslor väldigt starkt ledsen igen.

Det här var tillfällen när vi hade en väldigt dålig lärare i klassrummet som tillät detta. 

Så jag har inte skällt på någon. Jag brukar i alla andra sammanhang ses som positiv, glad och energispridare. Sedan handlar det väl mer om den här gruppen så var väldigt många med typ obearbetade trauman där man skulle känna väldigt mycket och prata om det man känner med Varandra i klassen? tre av fyra lärare från klassen har jag en väldigt bra kontakt med idag. Vi har samarbetat med varandra i arbetslivet. Nu handlade detta om EN tjänst inte att jag allmänt har dåligt rykte. 

Det jag har lärt mig genom åren är att man inte måste ventilera allt som förekommer i huvudet.
Och att det blir lite som tala är silver, tiga är guld.
Och man får ha fingertoppskänsla och om det verkligen är nödvändigt att säga det man vill göra och om det leder någonstans.(Svaret är ofta att det leder ingenstans alls, och då bör inte munnen börja glappa.)

Till exempel så är ju det inte ditt problem TS om någon kommer onykter till jobbet, det är personalavdelningens jobb att ta hand om.
Men sure, man kan göra dom uppmärksam på detta.

 

Och har du möjligheten till självrannsakan, om du har så kommer du nog även finna att delar av det du säger kanske inte är bra saker och säga.
Och har du ingen självrannsakan, så kommer du aldrig fatta varför de sagt som de gör, och kan då heller aldrig fixa det.

 

Sen spelar det ingen som helst roll hur många vänner du har och om sen de andra får den sämre sidan av dig.
Det finns helt säkert mer än en vän som ser detta med, men väljer inte säga något.

Problemet är väl att du har fått ett dåligt rykte pga att du har blivit illa omtyckt flera ställen. När något sker upprepade gånger i olika miljöer får man kanske fundera på att den gemensamma nämnaren är: du. 

Om du är av den typen som hellre har rätt än något annat, så kommer du ha problem även i fortsättningen. Ibland behöver man inte uttrycka allt man tänker utan bara rulla vidare. Låt någon annan ta den bollen någon gång.

Det låter inte på dig som att du kan se några fel och brister i ditt beteende och det är kanske den största bristen. De flesta av oss vet att vi inte är perfekta, att vi gör fel ibland på jobbet och vi är medvetna om hur andra uppfattar oss och det gör oss lite försiktiga och måna om att bevara våra vänskaper på arbetsplatser och andra ställen. 

Sedan finns det en grupp som skiter i allt sånt. Det funkar ett tag. Sedan börjar ryktet komma ikapp dem. 

Ja så kan det vara i arbetslivet ibland, det är absolut inte helt rättvist alla gånger. Chefen kan ha anledning att tala illa om dig för att hen misstänker att du i din tur talar illa om chefen. För att minska inflytandet av vad du säger. 

Och ja, bukspottkörtelinflammation kan man dö av, så det var bra att du skickade efter ambulans. 

Sedan är det så att man möter rätt dåliga chefer och lärare ibland. Lärarna på högskolan kan vara svaga och rädda för att inte få bra kursutvärderingar. Chefen kan vara inkompetent i något avseende, eller mån om att bli omtyckt eller bara feg. Rädd för sina överordnade i sin tur. 

Så man behöver hantera dem, utan att bli bästa vän med dem. 

Detsamma gäller knepiga människor, man får gå "med dem" lite för att kunna styra dem mot en vettigare linjer.

Världen funger ofta rätt haltande. Man får tänka på hur man manuvrerar sig fram. Men har du kompetens och vågar agera så passar du kanske till chef. Bara du är lite mjuk i bemötandet.

Jag är lite som dig. Tar fighten när något händer och har gjort mig oväns med ett par chefer i mitt liv. Jag var dock facklig och hade lite mer mandat att agera som jag gjorde. En chef fick sluta för att hen misskötte sitt jobb efter att jag + några andra inom andra fack agerade. En annan chef fick ha långa samtal med HR för arbetsgivaren hade fått en liten påringning från arbetsmiljöverket eftersom jag slog larm. Vissa chefer (HR chefen var en sådan) hade jag fantastisk relation med då hen förstod mitt ställningstagande och behovet av att vår arbetsplats fungerade som den skulle. Min närmaste chef tyckte att jag var pest och pina för jag accepterade inte att chefen körde med avdelningen som att den vore vilda västern. Det fanns kollektivavtal,  regler att följa och lagar att förhålla sig till. Valde chefen att göra fel så fick chefen stå sitt kast. Kände inte chefen till lagen då var det ännu värre och ännu viktigare att det kom fram. 

Den där kollegan som kom full till jobb. Jag hade agerat ännu mer än vad du gjorde. Jag hade polisanmält chefen. Om alla visste då visste även chefen att personen kom full. Men chefen lät missbruket fortsätta så att den anställde blev sjuk (vilket jag utgår ifrån att personen blev iom att hen blev hämtad av ambulans. Den chefen hade kunnat få ett fängelsestraff.....

Jag hade nog anställt dig. Men det hade blivit med provanställning och jag hade haft höga krav på kommunikation. Med lite tur hade du blivit en bra tillgång och kunnat bli ett bra skyddsombud för arbetsplatsen