Varför är folk så miserabla?

Men det är ju känt faktum att så länge alla runt omkring dig har det ungefär lika bra eller dåligt som du själv så är du ganska nöjd. I en by på landet i ett fattigt land är inte skillnaden överväldigande stor mellan den som har det bäst och den som har det sämst. De som har det bra kanske har större risodling, fler djur eller en gammal pickup. Deras fru kanske är lite snyggare.

Det är först när du blir medveten om den större verkligheten som du känner djup avund och missnöje. Och där har sociala media gjort en del olyckliga, för om du hela tiden följer och matas med filmer på folk som glassar omkring och gör inget medan de håvar in pengar kan man känna att ens egen tillvaro är futtig och att man sliter hårt för "inget". Medan man helt glömmer bort de stora delar av världens befolkning som inte finns på insta för att de försöker rädda sig från att svälta ihjäl.

Sen brukar man heller inte jämföra sin situation mellan olika länder på det viset- det är mer naturligt att jämföra sig med de andra som lever i samma ekonomiska system som man själv, vad det nu än är.

Det är lite knepigt tycker jag att tycka att man ska vara tacksam för att man inte bor i ett egenbyggt plåtskjul med 8 giftormar på taket som måste tas bort varje morron och som översvämmas av lera varje monsunregn, när man är född och uppväxt i Järfälla.

Man kan nog inte lita på alla undersökningar, eftersom de ofta är gjorda för att få det resultat som de som håller i undersökningen vill visa. Der stämmer nog snarare att många svenskar har problem med psykisk ohälsa trots den välfärd vi har och har åtnjutit i många decennier. Lite är det som ordstävet säger: "Hårda tider formar starka människor, goda tider gör att människor blir svagare/ vekare".

Många som är sjukskrivna för olika psykiska problem och diagnoser, skulle må så mycket bättre av att ha ett jobb/ en daglig sysselsättning, men idag är det nästan "kränkande" att säga så till en som är sjukskriven pga sådant.. Samtidigt finns det folk med sjukersättning/ sjukpension som inget hellre vill än att få börja arbeta, men som hindras från det både av psykiatrin och FK, för att de anses inte klara av det.

Den som bara går hemma sysslolös hela dagarna, har förstås en väldans massa tid att tänka och grubbla på saker, och tid att känna efter hur hen mår. Det blir fel när människor skärs av från samhället och får gå passiva och overksamma, en ond cirkel som bara kan brytas av dessa individer själva, men som de sällan är villiga att göra.

Precis så, bra beskrivet. 

Fast det var felaktigt skrivet av mig kom jag på i efterhand för tycker att folk är gladare i vilket land man än kommer till utanför skandinavien. Amerikanerna är gott mycket gladare ute på stan än vad svenskarna är. Det är det jag syftar på i denna tråden. 

Jag håller inte med dig i det resterande heller, jag ser ingen anledning att inte glädjas åt det lilla i vardagen när miljarder människor har det värre än en själv. Det är rätt så mycket som är fantastiskt i våra liv och tycker inte folk uppskattar det eller förstår hur bra de har det. Res lite till fattigare resemålet så inser du hur mycket du har att vara tacksam för och glad över i vardagen, för det är inte en självklarhet du har bara haft turen att födas in i det. 

Fast jag håller inte riktigt med om grundtesen här. De flesta i alla fall jag interagerar med är glada, positiva och igång, så att säga. Att de flesta är i sina egna huvuden "i tunnelbanan" är inte riktig rätt sätt att avgöra hur de är som personer, för som sagt, TS är knappast tankeläsare, och inte du eller jag heller.

Du drar så konstiga slutsatser, TS. Att man är trött och introvert, och inte på humör för pajasar, betyder inte att man är missnöjd med livet som helhet.

Att sitta still, slappna av och låta tankarna vandra iväg vart de vill är riktigt mysigt och vilsamt. Klart att man blir lite purken om någon kommer och stör!

Det enklaste svaret på denna fråga är för att det är jobbigt att få ett bra liv och bekvämt att få ett dåligt liv. Sedan är det en flytande skala men allt för många väljer i allt för hög utsträckning det som är bekvämt framför det som förbättrar deras liv i längden. 

Världen är ser på dig som du ser på världen. Jag skulle tro att du är en positiv person och därför bemöts själv på det sättet.

Wau, intressant mönster. Kedjans start är latent anklagande om varför ni, alltså de andra, är så miserabla, en fråga innehållandes en värdering. En implikation om att andra väljer bitterhet och sprider negativitet. Det triggar försvar och defensiv pessimism uppstår som försvarar realism, lidande och erfarenhet och budskapet blir att den som startade kedjan är naiv och de andra är inte bittra. Och så ytterligare svar som grundar sig i defensiv optimism i stil med att problemet är landet, jantelag och trist kultur. 

Den gemensamma nämnaren är att båda sidorna generaliserar kraftigt och konstruerar en motpart och försvarar sin identitet. Polarisering uppstår och debatten handlar om världsbild och självbild och försvar blir viktigare än reflektion.

 Vad är det för välfärd du talar om? Den som regeringen just nu håller på att smula sönder menar du?  

Märkligt det det här med vad folk lever i för verklighet numera. Du kanske lever väldigt skyddat och bara det EN del av samhället.