Abort eller inte?

Det finns så många abortmotståndare här så jag kan tänka mig vilken typ av svar du kommer att få.
Det är inte ett lätt val.. Men om jag var i din situation skulle jag kanske gjort abort. Barnet som redan finns är ju viktigast. Om han eller hon kräver mycket av dig just nu och du vet att du kanske kommer få en jobbig graviditet och sen kommer ha en bebis som kräver massa tid.. Det känns inte helt rätt mot barnet du har.

Men det är såklart bara du och ingen annan som bestämmer. Jag har tre år mellan mina yngsta , det är verkligen inte jättetätt men det är absolut iinte lätt, äldre barnet blev väldigt svartsjuk när lillasyster föddes. Du måste nog ha med det i beräkningen att det kan hända. Har 5 år mellan barnen innan, då slapp jag det problemet faktiskt. 
Hur gammal är du? Kan du vänta några år med ett barn till? Syskon som har 5-6 år mellan kommer också kunna vara nära och ha glädje av varandra när de är äldre. 

Vi har fri abort i Sverige. Fri i detta sammanhang betyder att man inte avkrävs någon anledning till varför man vill göra abort så länge man gör det före gränsen.
Så känner du att du vill göra abort så gör det. 

Jag fyller 29 i år, så jag är inte jättegammal. Så jag har tid att vänta, men min man är av uppfattningen att vi ska ta allt det jobbiga direkt. Att vi ska ta sömnlösa nätter i ett sjok (ska han säga som har tagit max 10 nätter på 21 månader och jag varit vaken minst en timme om natten ofta mer). 

Men jag tänker på det fina i att få ett barn till, allt det som skulle kunna bli och att jag inte vill vara den som säger nej till det med en abort.

Ja, jag vet. Men det är det känslomässiga som är det jobbiga. Som alltid.

Jag förstår. Kan du på något sätt få pappan att steppa upp? Diskutera lösningar för att få ert vardagsliv att fungera? För det är ju ganska egoistiskt att säga att man vill behålla barnet och samtidigt inte ta mer ansvar. 

För jag känner att det är det som det handlar om, att du är rädd att du inte kommer att orka. Risken med det är att er relation försämras. 

Så prata med honom hur ni ska lösa problemet. 

Vi hade samma diskussion innan vårt första barn föddes.

Jag var rädd att han inte skulle "hjälpa till" och min oro var till stor del berättigad. Han sa att han skulle göra det, men blev inte så när barnet väl var här.

Risken är stor att han gör samma sak nu. Vill du göra samma misstag en gång till? 

Jag tycker inte att du har några godtagbara anledningar till abort alls. Dessutom tänker jag, att det är bättre för syskonen ju mindre åldersskillnaden är. Blir den fyra år eller mer så lever de inte i "samma värld" längre, för fyra år är en mycket stor åldersskillnad under barndomen och en stor åldersskillnad fortfarande under tonåren. De kommer inte att gå i samma skola samtidigt, inte ha samma kompisar, inte vara i samma grupp/lag/nivå på fritidsaktiviteten.

...och andra mödrar klarar ju betydligt fler barn än två, vissa av dem dessutom helt ensamma! :) Därmed inte sagt att det inte kommer att bli jobbigt ett tag, särskilt tills bebisen börjar sova hela nätter. Så ÄR det ju. Du får prata med din man och han får steppa upp och ta en del nätter, så att du får sova, helt enkelt. Det bästa skulle vara om du kunde åka iväg emellanåt, och sova någonstans helt ensam. Bara sova och vara ifred. Sedan orkar man ett tag igen. 

Finns det ingen som kan avlasta - någon släkting eller vän till dig eller din man? Bara om han eller hon tar barnen till lekparken ett par timmar, så kan det kännas väldigt mycket bättre att få det lufthålet. 

Du skulle också kunna tänka att "nu klarar vi av barn nummer två, det blir jobbigt ett tag men sedan är det över, och då behöver jag aldrig göra det här mer". Om du ser det så, skulle du kunna sterilisera dig efter andra barnet, just för att vara helt säker på att du aldrig behöver vara med om några graviditeter och småbarnsår igen. Det kan vara en morot. Sedan är du fri, och hemma blir det bara bättre för varje månad som barnen blir större!

När jag läser detta är jag så glad att vi har fri abort i Sverige.

Det handlar om två olika saker.

1. Ska TS behålla barnet? En tanke är att livet inte är så lätt att planera i detalj. Första gången blev frun genast gravid.  Andra gången vi ville ha barn så tog det tre år att få till det, med fertilitetsundersökning av båda. 

Det är fem år mellan mina barn, vilket gjorde att ettan var stor och klok när tvåan kom, men de hade inte lika mycket glädje av varandra som om det hade varit två år emellan. Min bror och jag har ett och ett halvt år emellan, vi har alltid varit nära.

Ju tidigare TS får barn, desto tidigare blir hon barnfri och kan gå in i nästa sköna period i livet. Och får barnbarn tidigare.

2. Ansvarsfördelningen: Ni verkar ha ett jämställdhetsproblem. TS bör lägga in det i diskussionen om att ta emot det andra barnet nu. Dela upp hemsysslor och annat mellan er så att det blir klart och tydligt vem som gör vad. Min fru jobbar men sköter tvätten, jag är pensionär och städar och lagar mat. Hon diskar mer. Vi har harmoni.

Förstår inte riktigt varför han inte tar några nätter? 

Eller är det TS som i hemlighet njuter av att vara kejsarinna och makthavare i hemmet? Att dela är att släppa en del av makten.

(Och låt honom inte komma undan med arbetsinsatser på gården, biltvätt och däckbyte. Räkna timmar!)