Abort eller inte?

...och jag tycker att det borde krävas en utredning, där någon utomstående person (typ en läkare eller psykolog eller socionom) tittar igenom alla fakta, och ger sitt godkännande - eller inte.

Tänk även på att TS kan drabbas av väldigt dåligt samvete senare i livet, när hon egentligen inte hade några vettiga skäl till aborten. Det är annat för en kvinna som levde i en fruktansvärd situation när hon upptäckte att hon var gravid - kanske hemlös, i ett gravt missbruk, eller tillsammans med en man som misshandlade henne och som skulle få en hållhake på henne i en massa år om hon födde hans barn. Den senare kvinnan kan också sörja aborten längre fram, men hon kan i alla fall alltid trösta sig med tanken att hon inte hade något egentligt val.

Man glömmer ju också med åren; om tio år kommer TS att ha glömt hur jobbigt det var att bli väckt av en bebis på nätterna. Så DET kommer inte längre att kännas som en ursäkt. 

Eller så går TS in i väggen, deras förhållande tar slut och barnen växer upp med en frånvarande pappa och en sjuk mamma.

Sedan får du drömma vidare. Vi har fri abort i Sverige och det finns inget parti som vill ändra på detta. 

Om du ska orka med en graviditet nu, med ett litet barn att ta hand om, och ifall du kommer att må lika dåligt under denna graviditet (vilket inte är givet men det måste tas med i beräkningen), så måste din man i så fall steppa upp och ta mycket mer ansvar för barn och hem!

Du skriver ju att du tar mer arbete idag, även om du räknar in vad han gör på gården. Klargör för honom att det kommer att kosta honom mycket i tid och ork med två barn i nuläget! Det kommer inte gratis, som han kanske tror.

Sedan verkar ditt barn vara ett lite känsligt barn, som har svårt att orka med förskolan en hel vecka, behöver vara hemma två dagar för att det ska fungera. Vaknar ofta och är ledsen på natten.

Tanken med fri abort är att en familj ska kunna fungera utan överbelastning. Att man inte behöver ta på sig mer ansvar än man kan klara på ett bra sätt.

Ni har ett ansvar för det barn som ni har, ett känsligt barn, att klara att ta hand om det på ett omtänksamt sätt.

Du har också ett ansvar för dig själv att överleva på ett hyggligt sätt. Du tar alla vaknätter nu också, för att ditt barn sover oroligt och vaknar ofta. Sömnbrist i kombination med för mycket belastning dagtid ger klassiskt en risk för utbrändhet.

Det hela handlar om att ta ansvar för sin situation, som en vuxen klok person. Vad klarar jag och vad klarar jag inte på ett bra sätt? Hur man bäst ska göra varierar från person till person och från situation till situation. Det finns inga standardlösningar. 

Detta är något av det svåraste beslut man kan ta. Men man måste fråga sig om jag vill bestämma över mitt liv eller förhålla mig till det som ett barn. Det vill säga att andra bestämmer. 

Själv skulle jag nog tveka till ytterligare ett barn om jag känner att jag inte skulle orka med det. Man får inga mirakelkrafter, utan man får räkna med dem man har. Speciellt ifall man vill avvakta och se om det första barnet blir lättare att ta hand om med tiden eller om behoven är fortsatt stora hela vägen.

Jo. Kristna värdepartiet. Och det finns krafter även inom Kd och Sd och eventuellt M som vill ändra på det. Det krävs bara att antiabortrörelsen blir starkare, så att folk vågar börja säga vad de egentligen tycker. Idag kan man ju förlora jobbet bara för att man varit med i en antiabortrörelse för länge sedan. 

Visst kan man ångra en abort, men samtidigt, om man har tagit ett noggrant genomtänkt och klokt beslut om det, så förstår man ändå i efterhand att i den situationen var det bäst att göra så. Livet är inte svart/vitt.

I TS fall skulle mannen behöva ändra inställning och insats i hemmet helt och hållet (hur ofta sker det?) och det barn som de redan har skulle snabbt behöva komma ur sin känslighet på olika sätt (kan hända, men motsatsen är mycket troligare).

Om det är 4 år eller mer mellan syskon så blir det vanligen mindre svartsjuka dem emellan. 

Javisst, det passar en del nu av politiska skäl när nativiteten är väldigt låg.  Attt bestämma över kvinnors liv. Brukar vara så i icke-demokratiska länder. 

Mitt barn är lite mer än ett år nu, och vi blev en enbarnsfamilj. Vi har samma skeva fördelning hos oss, trots att vi hade pratat om uppdelningen innan barnet kom.

Det många inte verkar förstå, som hävdar att "Ja men ensamstående klarar också av att uppfostra barn, många fler än ett eller två barn!" är att om man bara är en förälder så får man också en annan möjlighet att styra över sina egna förutsättningar. Hade jag vetat att jag i stort sett skulle stå ensam med alla vaknätter och det mesta annat kring barnet, så hade vi inte bott ute på en gård med massa djur och trädgård att sköta. Jag hade nog valt att bo i lägenhet, nära min familj, nära staden, så att jag kunnat få avlastning på ett annat sätt. Jag hade lagt upp föräldraledigheten annorlunda. Dessutom är det så mycket mer påfrestande mentalt att dra ett mycket större lass än den som sade sig stå vid ens sida.

Nu är vi två vuxna, två viljor att väga in, två att ta hänsyn till när man planerar livet. 

Kan ni skala bort delar som gör livet svårare? Flytta? Ta in hjälp, antingen släkt eller anlitad?

Bara du själv kan avgöra om det är genomförbart med ett barn till eller inte.

Kristna värdepartiet. Ja, de har ju en framträdande roll i politiken. Eller inte.

Källa på att M, SD och KD vill ta bort friheten att själv välja. Ingen går fram med detta för de vet att de inte kommer att få några röster på det. Antiabortrörelsen i Sverige är väldigt liten, tack och lov. 

Här kommer Anonym (M.) med sina konstiga idéer igen, att någon annan ska avgöra vem som får göra abort och vem som ska tvingas föda barn mot sin vilja. Allra helst ska väl hemlösa och missbrukare som hon tjatar om tvångssteriliseras också. Kanske vi ska börja mäta skallar igen också? 

Hon kommer alltid och skriver i trådar där abort ens nämns. I en annan tråd skrev hon om att soc hade varit nära att ta hennes barn har jag för mig och en massa om hur hemska socialtjänsten är. Riktigt frisk människa det där. 

Jag gjorde ?misstaget?  (inte planerad graviditet) att skaffa ett till barn med en man som knappt hjälper till och jag är helt slut. Ångrar det såklart inte men jag är nästan konstant sönderstressad och pulsen är 180 typ. 

Det kan bli riktigt jobbigt om man är nästan ensam med två små barn. Om TS ska behålla borde hon ta ett ordentligt snack med pappan, han måste hjälpa till mer om hon ska orka tror jag. Men att göra abort i den situationen är inte fel heller. 

Hon kan ju bara avgöra det själv, om hon orkar eller inte. 

Känns som om vi sitter lite i samma båt.

Jag är öppen för att flytta närmare stan, kanske inte lägenhet, men hus i ett bostadsområde. Ett ställe med mindre gräsmatta så vi slipper lägga 4h i veckan att klippa gräs. Jag har frågat om vi ska anlita hjälp, vi har råd. Men han vill inte han vill att vi ska klara oss själva det är inte han. Vi har ingen släkt/familj som kan hjälpa de har fullt upp med sitt.

Ja det är jag som måste fatta beslutet, jag vill att det ska bli bäst för det barn vi redan har. Men vill också att han ska ha ett syskon, blir lite att fundera på.