Bli bättre partner

Då är mitt tips att bli bättre på kommunikation.  Att lyssna, höra, förstå . Att skapa samtalsämnen. Att få en intimitet med hjälp av ord, att våga vara sårbar och öppen och skapa tillit och förtroende. 
Vara genuint nyfiken på varandra.  Inte gömma sig bakom skärmar, vara upptagen eller stänga in sig mentalt utan närvarande här och nu. 

Lägg bort mobilen och stäng av tv och börja samtala med varandra.. kan nog kännas lite knepigt första tiden men det finns inget mer underbart än att ha en partner som lyssnar, ser , förstår när livet är tufft - inte för att lösa mina problem - utan för moralisk stöttning,  kärleksfull support och mental styrka. En famn att landa I hur trasig ,tyst och sårbar jag än är och veta att där.är min trygga plats där ingen dömer mig. Han hör min tystnad och förstår min kommunikation.  

Då är mitt tips att bli bättre på kommunikation.  Att lyssna, höra, förstå . Att skapa samtalsämnen. Att få en intimitet med hjälp av ord, att våga vara sårbar och öppen och skapa tillit och förtroende. 
Vara genuint nyfiken på varandra.  Inte gömma sig bakom skärmar, vara upptagen eller stänga in sig mentalt utan närvarande här och nu. 

Lägg bort mobilen och stäng av tv och börja samtala med varandra.. kan nog kännas lite knepigt första tiden men det finns inget mer underbart än att ha en partner som lyssnar, ser , förstår när livet är tufft - inte för att lösa mina problem - utan för moralisk stöttning,  kärleksfull support och mental styrka. En famn att landa I hur trasig ,tyst och sårbar jag än är och veta att där.är min trygga plats där ingen dömer mig. Han hör min tystnad och förstår min kommunikation.  

Tack viola!
Har förstått när jag tänkt att jag ofta kommer med lösningar och inte bara lyssna och ge stöd.
Vet dock inte hur jag ska agera för att bli den trygga famnen.. kanske jobbas upp med tiden?

Lär er kommunicera med varandra. Först då kan ni förändra något, när ni vet vad ni båda vill och behöver.

Åk iväg en helg bara ni två och prata med varandra. Gör upp planer för ekonomin, vardagspusslet, framtida drömmar osv. Dvs prata om mer konkreta saker, sedan kan ni gå över till att prata känslor, förväntningar mm. 

Jättesvårt att veta vad just du kan förbättra, men om jag ska utgå från min generella erfarenhet av förhållanden med män, och mitt eget äktenskap, så är det väl närvaro, initiativ, pålitlighet och utveckling som har brustit. 

Små saker, egentligen. Att man är i nuet när man umgås, inte sitter och sneglar på telefonen eller liknande. Och sitter man med varsina pyssel så kan det ändå vara fint att dela med sig, vilka tankar som väcks när man läser en viss nyhet eller en fundering som uppstår när man såg en speciell scen i en film. 

Jag upplever också att jag alltid behövt vara drivande i att initiera samtal, projekt och gemensamma utflykter. För mig ger det i längden signalen att det bara är jag som underhåller och förbättrar relationen. Precis som att det är viktigt att dela på hushållssysslorna så behöver även "emotionellt arbete" vara jämnt fördelat. Inte bara i utförandet utan att hålla koll på läget, initiera, planera och leda utförandet. Du kan vara hur duktig som helst på att dammsuga men om du väntar på att någon ska säga åt dig att det är dammigt så spelar det ändå ingen roll. Samma gäller med det känslomässiga, både kring henne och resten av familjen. Snappa upp om någon är deppig, föreslå en utflykt eller bara tappa upp ett bad åt frugan en fredag kväll. Visa att du ser, känner, och är förmögen att ta ledning i egna frågor. 

Det hänger lite ihop med pålitlighet. Gör vad du säger att du ska göra. Ingenting dödar romantik så mycket som att behöva tjata eller påminna. "Jag fixar det!" kan vara en förödande lögn i ett äktenskap. 

Och sen att du vårdar dig själv, att du tar till dig om hon föreslår en förändring. Typfallet här hemma är att jag ber min man att snälla hänga upp mina blusar ordentligt på galge istället för att knöla ihop dem i en låda efter tvätt, men han gör samma sak om och om igen. Ibland upplevs han oförmögen att lära sig nya saker. Men det kan lika väl gälla att man tar ansvar för sitt eget liv och utveckling. Exempelvis var mitt ex helt hjälplös i köket och verkade inte kunnat lära sig något annat än att koka pasta och vispa upp pulversås till lite stekt korv, typ. Sen gjorde vi slut och han insåg att han var tvungen, och då kunde han plötsligt lära sig. Vänta inte på att det ska gå så långt! Men även utveckling i form av att lära sig nya färdigheter/sporter/hantverk etcetera tycker jag har en tendens att blåsa nytt liv i en relation, för att det liksom ger näring till den egna personen. 

Sen är den väl en självklarhet, men prata, prata, prata. Dela tankar, även när de känns obetydliga. Det skapar närhet. 

Nu har jag skrivit som "man" och "kvinna" men jag tänker att detta är lite generella tips som inte nödvändigtvis har med kön att göra.

Det handlar väl många gånger om hur du ser på din partner. Hon är väl en fullt fungerande vuxen med eget liv och fattar egna beslut. Behandla då henne med den respekten hon förtjänar istället för att klappa henne på huvudet och lösa problemet.  
Lita på att hon faktiskt ber om hjälp om hon behöver det.  
Ibland behöver vi bara kräkas ur skit , samla ihop oss och få en "you got this" -pepp och så löser vi problemet på egen hand.  Det samlar styrka och självförtroende. 

Som flera är inne på så är jag också på tanken om kommunikation. 

Är det verkligen fler rena golv och lagade middagar ni behöver i er relation?  

Vad vill ni? Vad behöver ni? Hur mår ni?  Vad drömmer ni om? Hur ska ni göra för att nå dit?  

Börja planera saker . Utflykter, ekonomi,  vardag, jobb .. börja fråga varandra saker om hur ni vill ha det. Hitta en riktning dit ni vill med ert liv. 

Om du först nu efter uteblivet sexliv har börjat rannsaka dig själv så finns det en lång historia bakåt där du inte gjort det. Och det kommer att ligga kvar hos din fru, hon glömmer inte det för att du för en kvart sen började förändras, och det endast när det drabbade DIG i form av uteblivet sex.

En kvinnas lust är ofta nära förknippat med hur avslappnad hon är, och avslappnad är hon inte om hon driver hela familje-hem-köret helt på egen hand med en lat snubbe som extra bagage. Och när sagda lata snubbe kommer och vill ligga lite, som en extra börda på redan utarbetad kvinna, då växer bitterhet och förakt, och sexlusten minskar alltmer.

Om du menar allvar med att du vill förändra dig, och vara en jämbördig partner i ditt eget liv, hem och familj,  ja då krävs det nog att du visar det över tid innan din fru tror på dig. 

Så lika länge som hon tvingat sig till sex med dig trots att hon inte har lust, lika länge kan du räkna med uteblivet sex och hårt jobb för din det.

Din fru har säkert inte mycket till övers för dig, skilsmässan är säkert bara runt hörnet för henne. Hennes största fantasi är ett eget hem utan dig där hon får vara ifred. 

Jag tror min man hade som nyårslöfte 2025 att steppa upp som partner. Han har varit mer uppmärksam, intresserad och närvarande. Tar varje möjlighet att tillbringa tid med mig - följer med på promenader och träning, är entusiastisk och engagerad i projekt jag föreslår, planerar saker och semestrar utifrån mina intressen och preferenser, etc.

Vi har varit gifta i snart 20 år och hade det bra ihop även tidigare. Vi har tre tonåringar ihop och heltidsjobb och visst rullade det på ganska slentrianmässigt, men vi hade fortfarande kul ihop och ett ganska aktivt sexliv. Vi har gått igenom ett par tuffa år när han slogs mot cancer, och efter det så fokuserade han nog först på att få igång sin karriär igen och lätta den finansiella bördan på mig. Och barnen förstås - att vara en aktiv pappa igen när orken kom tillbaka. Nu var det min tur och jag måste säga att det har varit väldigt trevligt!

Lyssna på vad hon faktiskt säger. Vad irriterar hon sig på? Vad ?tjatar? hon om? 

Det kan framstå som skitsaker men om du ignorerar dem eller inte lyssnar så blir det en signal till henne (om och om igen) att du inte bryr dig om sådant som är viktigt för henne. 

Tar du initiativ i hemmet eller måste hon påpeka vad som ska göras? Fixa saker utan att hon behöver be om det. 

Ge henne egentid. Ta barnen på någon aktivitet och skicka henne på spa. 

Planera tid för er två också helt utan krav, ingen förväntan om sex (avtändande), bara närvaro och omtanke. 

Visa intresse för henne som person, vad hon tänker på och drömmer om. Lyssna och ställ följdfrågor. 

Jättesvårt att säga eftersom kvinnor är olika. Men att du tar din del av hushållsarbetet måste väl alla uppskatta, något annat vore konstigt!

Att lyssna och försöka förstå är också fint.

Men jag tycker att ni ska gå i parterapi, om ni alltid har haft svårt att kommunicera. Kommer ni båda från familjer där man inte kommunicerade om känslor så mycket?

Det gör vi. Båda hade trasiga familjer. Min med våld och hot fram till att min pappa gick bort.
hennes med frånvarande och psykiskt utmanande.

Jag har läst igenom alla svar och ser att vi har en lång väg att gå. Jag har ett stort ansvar i det.
Vill också säga att jag har alltid tagit ansvar för sysslodelen och barn men inte i att vårda relationen. Ser det nu och hoppas att det inte är försent.

Jättefint att du ser relationen i ett nytt ljus, och att den i sig behöver vårdas!

Du har kommit långt utifrån de förutsättningar som du hade med dig! Har kommit till insikter.

Om du läser runt här i trådarna kommer du att finna att en del män varken hjälper till med barnen ellet hemsysslorna, några överlåter det mesta till kvinnan. Så jag tror verkligen att du har möjlighet att utvecklas! Hoppas nu bara att din fru kan följa med på den resan!

Lycka till!

En sak som du kan fundera över är att olika personer har olika preferanser för hur de vill känna uppskattning från sin partner. Hur de föredrar att den andra visar sin uppskattning för

Man brukar ge partnen just den typen av uppskattning som man själv vill ha. Och missa att ge lite av det som den andra uppskattar mest. Om man har olika preferenser.

Hoppas att detta inte blev för snårigt skrivet nu!

Tycker ni borde gå i terapi och fokusera på vad som behövs för att förbättra er relation. Att enbart fokusera på vad man själv eller den andre behöver förändra är sällan bra. Relationsproblem är sällan enbart beroende av en persons agerande. 

Jag gjorde mycket, men tog inte alltid ansvaret. Det är komplicerat att dela ansvaret, ansvar är ofta inte delbart. Kvinnor vill att man ska sköta hemsysslor, men kan samtidigt vara defensiva och provoceras av att en man gör det hon som hemmets projektledare brukar göra. Gamla könsroller sitter hårt. "Du ska städa, men du ska städa som jag städar."

Men testa att ta tid på vem som gör vad hemma. Hur mycket hemarbete utför hon, och hur mycket tid lägger du. Det där dagliga sysifosarbetet.

Du verkar vara en bra man, en som bryr sig. Tyvärr räcker det inte alltid. Mitt första äktenskap tog slut trots att jag ansträngde mig till tusen för att svara upp mot hennes krav. Till slut kände jag att jag hade kunnat hänga i knävecken i takkronan och jodda utan att det hade hjälpt. Hennes känslor hade helt enkelt tagit slut (och kanske egentligen mina också), men istället för det pratade vi om ansvar och praktiska saker.

Du har fått en hel del bra råd här. Lyssna aktivt. Ta initiativ. Ta ansvar. Överraska. 

Möjligen saknas lite om uppvaktningen. Se henne, beundra henne, få henne att känna sig attraktiv. Var nära och rör henne, utan att det måste betyda något sexuellt.

Tack för alla kloka men ändå självklara svar jag får!

Det är inte heller bara vem som gör vad, utan också vem som tar ansvar för planeringen och processen. Där hamnar kvinnor ofta som mer eller mindre ofrivilliga projektledare och mannen som till viss del utförare. Men att vara den som leder processen är ett arbete i sig, och att vara den som bara utför blir en provocerande passivitet som kan döda relationen snabbt. 

Och detta att kvinnan ska bestämma hur det ska städas, ja, om det ska vara nån mening med att städa så måste ju standarden vara på nåt slags nivå. Någon som slarvar har ju inte gjort jobbet fullt ut. Och många män använder detta för att sen slippa undan, "det duger ju ändå inte hur jag gör, så då får du göra det själv".

Men alla normala vuxna borde ju fatta att städning innebär att det ska bli rent, inte halvdant. Om mannen inte klarar det så blir det ännu en process som kvinnan ska övervaka och kolla av, och till slut kanske göra själv så att det blir ordentligt gjort. 

Men ja, håller med om att relationen inte bara kan handla om det praktiska, att många andra problem i relationen görs om till praktiska saker för att man inte orkar prata om det viktiga, känslorna, hur man har det med varandra.

Som ett exempel får mitt eget liv:

Min man är på resa en vecka nu, mitt liv är precis som vanligt, jag gör all jag alltid gör, med barnen, hemmet, allt. Det märks inte att han är borta, han oroar sig inte för hur det ska gå när han är borta. 

Om jag är borta en vecka så märks det, inget blir gjort mer än det mest nödvändiga, tvätten ansamlas, kylskåpet är tomt, barnen får inget utöver det basala. Jag oroar mig över hur barnen har det, hjälper han med läxan, ser han om de är ledsna eller nåt har hänt.