När ska man ta klivet?

Hej, 
Lever ett ganska normalt Svensson liv med 2 barn, Hund, Volvo och Villa. 
Frun och jag är inne på vårt 20-år tillsammans och livet rullar på i den vanliga lunken. 
För att förstå och för att jag ska få rätt råd så kommer jag ta detta från början.

När vi träffades 2006 så hade vi ett fantastiskt liv, Kärleken spirade helt enkelt! Hon flyttade in hos mig ganska så direkt och allt var kanon! 
Vi fick vår förstfödda 2010 som var otroligt efterlängtad då vi ville bli föräldrar och 2012 kom syskonet. 
Här och då var det något som hände. 

Enl mig så dog stora delar av vårt "kärleksliv".
Jag, likt min fru var konstant trötta vilket är försåtligt med småbarn och jag tänkte väl att det är några år sen faller man tillbaka in i livet vi haft tidigare. Detta har ännu in hänt. 

2018 så lyfte jag detta med min fru att jag saknar vårt kärleksliv, Jag känner mig halv och att livet vi lever är som bästa vänner mer än som kärlekspar. 
Hon tog till sig detta och det blev en förändring i 2 veckor sedan halkade vi sakta tillbaka in i småbarnsåren. 

2019 så lyfte jag detta ännu en gång, Men då med ett mot krav från hennes sida: Jag vill ha ett barn till! 
Min spontana reaktion var att säga ganska så direkt: Detta kräver en hel del uppoffringar som kommer beröra vår befintliga barn och deras möjligheter med fritidsaktiviteter, semestrar osv. Hushållets ekonomi kommer också påvekas vilket kräver en planering.

Året gick och ingen förändring skedde. 2020 så lyfte Hon frågan om att skaffa ett barn till. Jag sa då att jag är inte jätte sugen på det med tanke på att vi inte haft ett fungerande kärleks liv sedan 2013 i princip. Hon säger då något som nästan fick mig att vilja kräkas: " Men man blir inte gravid direkt så det blir mycket liggande då" Jag reser på mig och säger: Tror du det enbart är knulla jag vill?! För mig handlar det om närvaro, bli ett, känna sig eftertraktad som man, Vara gin å jang! Jag vill inte vara någon jävla avelstjur! 
Hon förstod inte alls min poäng. 

Hösten 2023 så var jag redo att lämna, Kom in i självdestruktiva känslor och hela min värld höll på att rasa samman. Jag kunde inte sova fick max 2-3 timmars sömn på nätterna, konstant stressad och tog kontakt med en psykolog. Vi tog ett långt snack om hur jag mådde och det kröp fram att även hon inte mått bra. Hon ska ha haft en del kontakt med sina vänner och kollegor som är äldre som ska ha sagt att detta är en fas som de allra flesta går igenom. Sen lyfte hon återigen att hon ville ha ett barn till och klandrade mig till viss del för att vi inte har ett fungerande kärleksliv. 
Min ståndpunkt blev då att, är det bara ens vilja i vårt förhållande? Är det bara ens välmående som ska stimuleras? Jag brast u i tårar och sa: "Jag mår skit, kan inte sova, stressad i hela själen! vi har 2 underbara ungar som jag gör allt för, jag ställer upp på precis allt som behöver göras och ändå så hänger du upp dig på din jävla biologiska klocka mer än att se till det vi har!"
Ett par dagar senare så pratade vi igen och kom fram till att vi måste göra något och arbeta på själva förhållandet. 
Men som vanligt halkade vi in i gamla mönstret. 

Nu i vintras så gick ett par goda vänner i sär och vi har pratat mycket om detta och att vi håller ihop trotts motgång. Hon frågade vad jag skulle göra om jag levde själv i liknande situation som våra vänner med barn varannan vecka osv. Jag sa att jag troligen skulle försöka skaffa mig en hobby de veckorna som kidsen inte var hos mig och att jag kanske skulle kolla på ett annat jobb som är mer tillfredställande. 
Vad skulle du göra frågade jag? Jag skulle skaffa en ny snabbt och bli gravid blev svaret. 
Du ser ser verkligen bara samlevnad som ett verktyg sa jag sen gick jag därifrån.  

2025-03-22 var senast vi hade sex och snart firar vi årsdag då det är den 12/3-26 idag. 

Tilläggas ska att vår vardag med allt som ska göras är riktigt bra, som jag skrev ovan vi är som bästa vänner och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. 

Frågan är dock hur mycket och hur länge min själ klarar av. 

En god vän sa till mig: Du är för snäll, du ser aldrig till dig själv och det kan vara läge att börja må bra. 

Hej, 
Lever ett ganska normalt Svensson liv med 2 barn, Hund, Volvo och Villa. 
Frun och jag är inne på vårt 20-år tillsammans och livet rullar på i den vanliga lunken. 
För att förstå och för att jag ska få rätt råd så kommer jag ta detta från början.

När vi träffades 2006 så hade vi ett fantastiskt liv, Kärleken spirade helt enkelt! Hon flyttade in hos mig ganska så direkt och allt var kanon! 
Vi fick vår förstfödda 2010 som var otroligt efterlängtad då vi ville bli föräldrar och 2012 kom syskonet. 
Här och då var det något som hände. 

Enl mig så dog stora delar av vårt "kärleksliv".
Jag, likt min fru var konstant trötta vilket är försåtligt med småbarn och jag tänkte väl att det är några år sen faller man tillbaka in i livet vi haft tidigare. Detta har ännu in hänt. 

2018 så lyfte jag detta med min fru att jag saknar vårt kärleksliv, Jag känner mig halv och att livet vi lever är som bästa vänner mer än som kärlekspar. 
Hon tog till sig detta och det blev en förändring i 2 veckor sedan halkade vi sakta tillbaka in i småbarnsåren. 

2019 så lyfte jag detta ännu en gång, Men då med ett mot krav från hennes sida: Jag vill ha ett barn till! 
Min spontana reaktion var att säga ganska så direkt: Detta kräver en hel del uppoffringar som kommer beröra vår befintliga barn och deras möjligheter med fritidsaktiviteter, semestrar osv. Hushållets ekonomi kommer också påvekas vilket kräver en planering.

Året gick och ingen förändring skedde. 2020 så lyfte Hon frågan om att skaffa ett barn till. Jag sa då att jag är inte jätte sugen på det med tanke på att vi inte haft ett fungerande kärleks liv sedan 2013 i princip. Hon säger då något som nästan fick mig att vilja kräkas: " Men man blir inte gravid direkt så det blir mycket liggande då" Jag reser på mig och säger: Tror du det enbart är knulla jag vill?! För mig handlar det om närvaro, bli ett, känna sig eftertraktad som man, Vara gin å jang! Jag vill inte vara någon jävla avelstjur! 
Hon förstod inte alls min poäng. 

Hösten 2023 så var jag redo att lämna, Kom in i självdestruktiva känslor och hela min värld höll på att rasa samman. Jag kunde inte sova fick max 2-3 timmars sömn på nätterna, konstant stressad och tog kontakt med en psykolog. Vi tog ett långt snack om hur jag mådde och det kröp fram att även hon inte mått bra. Hon ska ha haft en del kontakt med sina vänner och kollegor som är äldre som ska ha sagt att detta är en fas som de allra flesta går igenom. Sen lyfte hon återigen att hon ville ha ett barn till och klandrade mig till viss del för att vi inte har ett fungerande kärleksliv. 
Min ståndpunkt blev då att, är det bara ens vilja i vårt förhållande? Är det bara ens välmående som ska stimuleras? Jag brast u i tårar och sa: "Jag mår skit, kan inte sova, stressad i hela själen! vi har 2 underbara ungar som jag gör allt för, jag ställer upp på precis allt som behöver göras och ändå så hänger du upp dig på din jävla biologiska klocka mer än att se till det vi har!"
Ett par dagar senare så pratade vi igen och kom fram till att vi måste göra något och arbeta på själva förhållandet. 
Men som vanligt halkade vi in i gamla mönstret. 

Nu i vintras så gick ett par goda vänner i sär och vi har pratat mycket om detta och att vi håller ihop trotts motgång. Hon frågade vad jag skulle göra om jag levde själv i liknande situation som våra vänner med barn varannan vecka osv. Jag sa att jag troligen skulle försöka skaffa mig en hobby de veckorna som kidsen inte var hos mig och att jag kanske skulle kolla på ett annat jobb som är mer tillfredställande. 
Vad skulle du göra frågade jag? Jag skulle skaffa en ny snabbt och bli gravid blev svaret. 
Du ser ser verkligen bara samlevnad som ett verktyg sa jag sen gick jag därifrån.  

2025-03-22 var senast vi hade sex och snart firar vi årsdag då det är den 12/3-26 idag. 

Tilläggas ska att vår vardag med allt som ska göras är riktigt bra, som jag skrev ovan vi är som bästa vänner och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. 

Frågan är dock hur mycket och hur länge min själ klarar av. 

En god vän sa till mig: Du är för snäll, du ser aldrig till dig själv och det kan vara läge att börja må bra. 

Jag förstår inte hur man kan tänka att sexlivet är dött, men att vi har ju annat som är trevligt. Husvagnen och barnen och hunden.

Att leva ihop utan sex skulle vara helt oacceptabelt för mig. Det är som om den ena skulle säga att "jag vill leva med dig, men jag vill inte att pratar så mycket med varandra" eller "vi är ett par, men jag vill att vi äter vid olika tider".

Jag förstår inte hur man kan tänka att sexlivet är dött, men att vi har ju annat som är trevligt. Husvagnen och barnen och hunden.

Att leva ihop utan sex skulle vara helt oacceptabelt för mig. Det är som om den ena skulle säga att "jag vill leva med dig, men jag vill inte att pratar så mycket med varandra" eller "vi är ett par, men jag vill att vi äter vid olika tider".