Oense om kanin

Samhället har förändrats. Detbrukade vara norm att äta kaninerna man hade. Senare blev det ett husdjur för barn, och ett sätt för dem att lära sig hantera sorg när kaninerna dog. Idag verkar husdjur upphöjts till människostatus i stora delar av samhället, när vi har det för bra. Läste precis om en influenser som inte såg något fel alls med att hon skulle rädda sitt husdjur före grannens treåriga barn.

TS, kanske du kan besöka en 4H gård och goda med deras kaniner medan du bearbetar sorgen.

Skrämmande vilken låg nivå på empati för förlusten av djur! En person skriver att kaninen var en familjemedlem och känner stark sorg och folk driver om kaninstek/mat och det tummas upp? På riktigt? Börjar tappa tron på mänskligheten.

Tack❤️vi äter inte kött öht. Och ja, empatin för djur är skrämmande låg. Djurplågeri dagligen, sorg av djur som familjemedlemmar tas inte på allvar osv. Skulle man driva med någon som förlorat en mänsklig familjemedlem? Nä knappast. 

Har varit vegetarian i över 20 år. Mår så mycket bättre. Dessutom upplever jag att vegetarianer är långt mer empatiska än köttätare. Så vi som art borde egentligen äta enbart vegetariskt. Djur ska få leva, inte bli uppätna av oss som kan välja att äta växtbaserat.

Jag har inget emot folk som äter blandkost som jag säger (dvs köttätare). Men vi borde bli mindre egocentriska. 

En av baksidorna med att ha djur är att det är tufft när de dör, de lever ju inte så länge. Det är absolut en sorg när de dör från oss, särskilt om det är i förtid.

Sen blir man låst. Djur är ett åtagande, ett ansvar. Många vill exempelvis kunna resa spontant eller dra iväg på nåt fritidsintresse, vandring, dykning, sportfiske, whatever. Som sambo så tycker jag att man ska vara överens innan man skaffar djur. Nu har ni haft kaninen så han vet ju vad det innebär. Du kan ju fråga mer specifikt varför han inte vill. Kanske är ni för olika i detta. Är man uppväxt med djur så är det stor skillnad mot den som aldrig haft djur. 

DET håller jag inte med om.

Jag äter kött för jag skulle må dåligt annars (Ja, jag har varit vegeterian, fick svåra näringsbrister, blev deprimerad och utvecklade anorexi av det hela) Men jag har stor empati för djur och tycker att alla djur ska må bra. Äter endast gräsbetat ekologiskt kött osv. 

Kan det vara så att han tröttnat på att trampa runt i kaninbajs och kiss hemma?

Om du inte vet något om djur varför kommentera?

Förstår dina känslor, sorg och längtan... jag är nog inte rätt person att kunna ge något rimligt råd. Mitt hjärta säger att din man borde ha förståelse för din längtan efter ett djur du önskar så högt, men självklart ska man ju kunna sätta sig in i hans önskan också. Att gå halva vägen var i detta läge blir ju inte så lätt. Jag har varit i din situation och som tur är har min man accepterat djur, men jag har fått begränsat antal

Jag är nog av uppfattningen, att när det gäller levande varelser - barn, hundar, katter, kaniner, burfåglar, whatever - så ska man vara överens. För de blir ju helt beroende av oss och de har inte bett om att komma till oss. Därför har den som säger "nej" vetorätten. 

...sedan tycker jag kanske även att du överreagerar LITE... i och med att du är vuxen. Jag undrar om inte sorgen över kaninen i alla fall delvis står för något annat?

Tack för ditt inlägg! Håller med dig att detta är inte lätt. Har man vuxit upp med djur är det en stor del av ens liv oftast ja. Söker råd för att jobba med mig själv, hur jag kan leva med att inte ha kanin. Jag älskar min man och respekterar att han inte vill. För som du säger, i just denna frågan är det svårt att mötas halvvägs. Glad för din skull att din man accepterar djur❤️

Jag var noga med att sopa upp de bajspluttsr som var utanför kattlådan. Kaninen var i övrigt rumsren.

Första stycket håller jag med dig att man ska vara överens. Men det betyder inte att det är lätt att acceptera att den andra inte vill. Och jag tror att det är det som gör sorgen ännu större.

Ang. ev överreaktion så tycker inte jag det spelar någon roll hur gammal man är. Alla reagerar olika svårt/lätt på sorg. Och till sina husdjur kan man få otroligt starkt band, och tomheten efteråt tar lång tid att vänja sig vid. För mig har det tagit tid innan den svåraste sorgeprocessen lagt sig. Sen kanske det delvis är en kombination av att min man inte vill, och att de ev inte blir någon mer kanin som förstärker sorgen.

Jag tänker att det är så pass nyligen kaninen dog att din man kanske ändrar sig så småningom. En del av sorgefasen för mig är att inte vilja ha något nytt djur, just för att det gör så ont att förlora dem. Gör det riktigt ont kanske man inte vill känna den smärtan igen, som ett självförsvar, eller så måste man få hinna sörja ?färdigt? först innan man kan tänka sig det.

Jag tror inte sorgen efter djur beror på hur gammal man är. Utan hur starkt bandet till djuret var och kanske också vilken familjesituation man har vilket i sin tur påverkar hur viktigt djuret var.

Har vänner som förlorade sin hund de haft länge, den var gammal. Det är ett gift par, 75+, sedan länge vuxna barn. Hunden var deras ögonsten och väldigt central i deras vardag. De var helt förkrossade. 

Själv har jag haft starka band till mina djur och verkligen blivit ledsen när de dött. Men jag har familj med hemmaboende barn och även om djuren är viktiga så är de en liten del av min vardag.

TS skriver bara om sin man, vi vet inget om deras situation i övrigt. Det kan ju vara så att kaninen var väldigt central i TS vardag och då tar sorgen hårdare.

Kaniner är lätt att få rumsrena.

Min son hade kanin när han var i tonåren, det lilla som hamnade utanför lådan var sånt som sprätte iväg när kaninen hoppade ur när den var klar.

Vår kanin var lika mycket familjemedlem som hundarna som vi skaffade senare. Han sov i sängen med min son och gick utmärkt att kommunicera med, ungefär som en hund.

Har du inte något vettigt att bidra med så kanske du inte skulle bidra alls?

Förstår dig, har nästan alltid haft kanin. Det är jobbigt när dom dör men det är ju så när man skaffar djur. Sen har ju alla olika lyten och att nästa kanin, om ni skaffare en kommer bli lika tillgiven och social som den tidigare finns inga garantier för. Ni kanske ska smälta detta lite och se hur det känns om ett tag. Fråga också din man/sambo vad det är som gör att han inte vill ha en till kanin?