"Stog" finns ej....

Marina7712. Iofs fastnar jag bums för felskrivningar av typen "stog" på ett sådant sätt att jag tyvärr kanske inte tar inlägget på det allvar det förtjänar.
Om någon lärare verkligen säger att det är OK att skriva så borde de vara väldigt tydliga med att det är och uppfattas som talspråk och att om man använder det annan än vid ren återgivning av talspråk finns risken att läsaren irriteras av det.

MEN, vad gäller "/.../ Hade ju inte behövt ha svenska i skolan om det räckte med att man förstod vad den andra menade... Eller?":
Meningen med att ha en gemensam standard för stavning och grammatik är just att hindra att språket (det skriftliga) spretar så mycket att man inte förstår varandra. Något egenändamål med svenskundervisningen, som inte syftar till bästa möjliga kommunikation, finns mig veterligt inte.

Det där med att det måste vara "starkare än du" för att vara korrekt lär annars vara en vitt spridd missuppfattning. Det är tydligen en relativt ny form i språket och egentligen ska det inte finnas något som säger att det måste finnas ett underförstått "du" sist. Utan underförstått "du" har man självklart objektform efter prepositionen "än".

Marina7712. Nej, jag tycker inte det. Det må se ut som hårklyverier men som jag tolkade dig tyckte du att svenskämnet hade ett lite högre syfte; att det inte räckte att man helt simpelt förstod varandra.
Vad jag försökte säga (fint eller inte, uppenbarligen inte tillräckligt klart ) är att svenskämnets huvudsakliga, för att inte säga enda, syfte ÄR att man ska förstå varandra.

Marina7712, aha; vi lyckas missuppfatta varandra helt utan kreativ stavning; tur att man kan förtydliga

Pokemon, tycker du det är ett litet mål att man ska förstå varandra? Det gör inte jag. Kanske lägger vi in olika saker i detta. Jag menar inte "klura sig till vad den andra menar" något sånär. Snarare att innehållet i vad den ene vill kommunicera ska nå den andre med så mycket som möjligt av tanken/syftet intakt. Stavningen är _en_ del i detta; den har inget egenvärde.
Vad borde svenskundervisningen handla om mer än detta?

Isolde: Första gången jag ser tjurskiten Inser vid en snabbkoll i Google (47 träffar) att du inte är helt ensam om den. Har du någon känsla för hur utbredd användningen är?

Pokemon, uppenbarligen har det varit brister i den undervisning du erbjöds, men frågan är om det var målen som var otillräckliga eller den utformning undervisningen fick hos er.
Det känns fortfarande som om vi pratar förbi varandra, när du tycker det är synd "om ambitionen stannar där", om vad som för mig är en gigantisk ambition, att sträva efter bästa möjliga kommunikation.
Tänk bara att man inom ramen för svenskämnet på olika stadier som ett av många ämnen försöker uppnå mål som berör ämnen som vart och ett för sig har flerårig universitetsutbildning, svenska språket, språkvetenskap, kommunikationsvetenskap, informatik, eller vilka perspektiv man nu väljer att anlägga. (Och därtill klumpar ihop det med litteraturvetenskap.)
Så jag är fortfarande nyfiken på vilka andra mål du tycker bör finnas med undervisningen.

Pokemon, svårlöst problem det där. Det spelar liksom ingen roll vilka målen är när de praktiska förutsättningarna påverkar verksamheten på det sättet.
Jag har stött på situationer liknande den du beskriver lite här och var, men min egen erfarenhet är lite tvärtom, faktiskt. Jag gick också i en skola utan något bättre rykte, med många elever med invandrarbakgrund (även om det inte var 90%). Just vår svenskundervisning var väl inte särskilt inspirerande. Vår svensklärare var mer intresserad av att prata om aktier (han sadlade om och blev aktiekonsult sedan) än om sitt ämne. Jag minns mest långtradig högläsning. Den något så när fördjupade grammatik jag lärde mig, lärde jag mig på tyskatimmarna. Det var troligen en bra grund, för på gymnasiet tog det inte så lång tid att läsa in den svenska.
För att komma till vad som skilde sig i min erfarenhet från din är det att jag och andra från min gamla skola klarade oss bra på gymnasiet. D v s de betyg vi hade fått, och som tog oss in på gymnasiet tycks ha speglat vad vi kunde och höll bra där. Däremot hade jag klasskamrater som flutit ovanpå i sina små skolor i landsortsidyllen och som fick en jättechock när de första terminen sänkte sina betyg med flera enheter (vet inte om det är Sisleys oengagerade lärare som spökar där eller de gamla vanliga problemen med enskilda lärares och skolors olika betygssättning).

Vad gäller svenskan på gymnasiet hade vi väl en OK lärare, om än inte så inspirerande. Vår parallellklass åkte på en svensklärare som hade sin behörighet inom andra ämnen, och fick komplettera med svenska för att få ihop timmar. Det var väl ingen höjdare, då hon inte heller hade någon informell kompetens i ämnet. Vissa elever rättade konsekvent hennes fel och stämningen blev väl därefter.

Det är lite intressant att man (de flesta?) verkar ha så mycket högre tolerans för att man katsar om boktsävenra på tangentbordet än för rena felstavningar. Det är liksom mer OK att skriva fel om man vet hur det ska vara.

Isolde:
Genomsund (och praktisk) inställning till språkfel. Om man skriver något som är fel (eller som många uppfattar som fel) är ju risken stor att läsaren hänger upp sig på det i stället för att ta till sig budskapet.
Själv fick jag t ex idag ett mail från en myndighetsperson (Trafiksäkerhetsverket om jag ska skvallra) som talade om "daxläget"; kändes som lite fel sammanhang att vara vitsig.

Pokemon: Gud med G i det sammanhanget.

Sektion pajkastning När ska uppsvenskarna (läs Stockholmsbaserade journalister) lära sig att -a i adjektivändelsen vid män - den nya manliga ministern etc - i motsats till mycket annat i de uppsvenska dialekterna aldrig tagits upp i riksspråket, och uppfattas som barnspråk i skrift av oss som inte ens säger det.

Verkar det inte troligt att verbbytet vid självmord (göra, ta) har med attitydskillnad att göra? Begår gör man ju brott. Självmord var ju faktiskt ett brott en gång i tiden (belagt med dödsstraff för den som misslyckades...), men ses väl knappast på det sättet idag. Kanske vill man spegla det i språkbruket.

Titta t ex också på "amma". Ammar gör ju traditionellt mamman, men idag verkar det vara mer regel än undantag att tala om ammande barn upptäckte jag när jag hamnade i bebissvängen. Såg någon analys någonstans som gick ut på att man nu såg barnet som aktivt medan det tidigare sågs som passivt, och att man därför ville att det skulle vara barnet som ammade och inte mamman. (Håller inte helt med tanke på att gårdagens bebisar kunde dia, som väl är aktivt det med. Men detta uttryckssätt tycks många idag förknippa med djur.) Uttryckssättet lät väldigt märkligt för mig i början; såg liksom för mig bebisar med mjölk i brösten; men jag har mer eller mindre vant mig nu.