adopterade! adoptera?

nej jag skulle faktiskt inte kunna tänka mej det!

eftersom jag själv är adopterad så (kom till sverige från sri lanka när jag var 3 mån) ville jag gärna ha biologiska barn, vilket jag nu fått.
fast hade jag inte kunnat få egna barn vet jag inte hur jag hade ställt mej till frågan om att själv adoptera..

vacker silvana  här på FL är adopterad och ska adoptera. Hennes man är också adopterad. tänkte bara säga det om du söker nån adopterad som adopterat :)

(många adoptera-ord i detta inlägg)

hihihi, gullig du är som skrev om mig här

Ja, som sagt, jag och min man är själva adopterade och ska nu adoptera. Det var en självklarhet för oss att adoptera när jag inte blev gravid med en gång. Blev lite desperat och förvirrad och i ren desperation var jag inne och snurrade i ivf-svängen men det var bara för att inget hände i vår adoptionsprocess och jag kände att jag ville försöka ändå att bli gravid med lite hjälp. Men det kändes inte rätt i hjärtat då vi verkligen ville adoptera. Nu har det hänt mycket i vår adoptionsprocess och vi går nu i väntans tider

Det hade jag absolut kunnat tänka mig,har ett biobarn men är inte alls främmande för att kunna tänka mig adoptera i framtiden.

Hade kommit så långt i adoptionsprocessen som till hemutredning. Men trots att jag "inte" kunde bli gravid så fick vi en liten biologisk tjej. Planer på att adoptera har inte lagts undan eftersom man aldrig kan vara säker på att det funkar en andra gång.....
Hade lite tankar om att jag ville ha ett biologiskt barn just för att jag själv var adopterad. Det skulle liksom kännas roligt om ngt startade med/hos mig eftersom jag inte vet vilka mina biologiska föräldrar är. Men det var inte så mkt att tänka på när vi väl var i den situationen att vi inte kunde få bio.barn.

Huvudsaken är ju att man får ett litet knyte eller kanske ngt busigt som precis har lärt sig att gå och som man bara kan ösa så mkt kärlek över, som det någonsin går att göra. Med min underbara familj och med den uppväxt jag haft så vet jga ju att ett adopterat barn kan bli precis lika mkt älskad som ett bio.barn, om inte mer......

Em75: känner igen mig i dina tankar, vi ska nu adoptera, vi har nog goda chanser att bli gravida men då det inte sker på "egen hand" så adopterar vi nu. Sedan får det gärna komma biobarn om det vill sig, men jag blir inte ledsen om det inte blir så. För mig är det naturligt att adoptera ett barn då både jag och min man är adopterade själva och har blivit så älskade av våra föräldrar som man någonsin kan bli

Det där är ju väldigt olika hur man känner, jag valde adoption i första hand då jag känner tvärtom att jag VET att man kan älska ett barn lika mycket som om det är biologiskt barn EFTERSOM jag är adopterad själv

Hoppas ingen blir ledsen nu, men jag kan tyvärr inte hålla med er.
Den största dagen i mitt liv var när jag fick min första dotter för snart 15år sedan. Den första människan i världen som jag var släkt med PÅ RIKTIGT!
Riktiga blodsband var ju ngt. alldeles nytt o. jätte stort då för mig.
Var senare tvungen att söka hjälp när jag inte senare pga. sjukdom blev gravid när vi önskade det.
Lyckligtvis ordnade det sig efter många om o. men så att vi fick de små också, men i hjärtat vet jag att om det inte blivit så så hade min äldsta dotter varit min enda.
Som bonus har jag dessutom letat rätt på min biofamilj o. har regelbunden kontakt med dem.

Du kanske känner så och det är ju helt ok, du får ju stå för dina känslor och vad du känner men att säga att det ÄR så för alla som adopterar sina barn är fel. Det är ungefär som att säga att ALLA adopterade mår bra eller ALLA adopterade mår inte bra, det är lögn i båda fallen. För många så är det inte viktigt med att föra med sig sina gener vidare, eller att föda barn, för mig så blir jag inte mamma bara för att jag bär barnet i min mage, föder det och kan se mig själv och min mans drag i barnet- det är hur jag tar hand om barnet, älskar det, sköter om det, skyddar det osv som gör mig till mamma!

Om man känner att det är så viktigt och att adoption inte är ett likvärdigt sätt att få barn på som att föda det och om man inte ser det adopterade barnet som sitt eget barn så blir man inte godkänd och får ett medgivande. Det ska man inte få i alla fall. Utredarens uppgift är bl a att ta reda på hur man känner inför det här. Inga adoptivbarn ska behöva utstå att få föräldrar som tänker så.

Vi är alla olika, med olika sätt att se på oss själva osv. Det måste ju vara ok. Det finns inga rätt eller fel i detta. Det handlar om känslor.

Men man ska nog akta sig för att säga att det ÄR på ett visst sätt eller att ALLA som är adopterade tycker si eller tycker så. Det ger en felaktig bild.

När jag skriver min bok så utgår jag ifrån mig själv, inte från ALLA adopterade. Vissa som läser boken kommer att känna igen sig i mina tankar och känslor - andra inte.