Kommer ni brättta för era ivf-barn?

Någon gång undrar ju barn hur de kom till och att inte berätta om IVF för barnet innebär väl då att man ljuger för det eller hur har du tänkt dig svara på ev. barns frågor om tillkomst?

Amatea.. Ett barn som är i den åldern som de är när de kommer till sådana frågor anser jag inte är mogen att förstå den verkliga innebörden iallafall. Jag ser inte det som en lögn. Barn brukar fråga rent allmänt.. "mamma hur blir ett barn till" Det är i och för sig vanligt idag med ivf men de vanligaste än så länge är ju den vanliga vägen.

Observera att det här är ju tankar som rör sig just nu. Sådant brukar ge sig naturligt efter vägens gång.

Amatea.. Jag vill inte att du ska tro att jag tycker det är det minsta ful eller att jag skäms över ivf:n. Önskar att jag kunde förklara dilemmat jag sitter i.Kan inte förklara bättre än vad jag försökt i de inlägg jag skrivit i denna tråd.
Jag vill tillägga att jag har två barn sedan tidigare. 13 och 11 år. Situationen blir ganska kompliserat.

Som jag antytt tidigare så är min sambo också emot att tala om deti nuläget.. Det handlar ju om respekt gentimot varandras åsikter..

Jag ser inte alls IVF som något dramatiskt - ett samlag som har skett utanför liksom ;0)

Vi är så stolta över vår dotter och ser det även som ett mirakel att vi blev med barn så jag berättar gärna för folk att hon kom till genom IVF. Det märkliga är att vissa människor inte riktigt förstår hur det går till......dom tror att ibland att en utav oss inte är den biologiske föräldern. Har märkt det på vissa äldre släktningar.

Jag förstår inte heller varför ett litet barn ska behöva få förklarat om att det kom till genom IVF. Annars säger jag väl att vi fick lite hjälp av doktorn eftersom vi längtade så mycket efter henne. Men att prata om det kommer vi säkerligen att göra då hon är stor. Detta var ju en enorm lycka för oss efter tio års oförklarlig barnlöshet och glada minnen pratar man ju gärna om.

Sanna Marie.. Tack för ditt inlägg.. Kände mig ganska ensam i min åsikt.
Jag kan tänka mig att när vi kommit så långt att vi lyckats hela vägen kanske vi vill tala om det.
Rädslan att misslyckas är inte rolig.

Jag vet inte om ett barn som kommit till genom ivf skulle känna sig så speciell om man har två barn som inte är ivf:are. Tänk om dennes känsla blir den motsatta.. Det är nog viktigt att barnet i fråga får vara så lika som möjligt.
Problemet med att ha svårt att bli gravida är ju de vuxnas problem, man ska nog undvika att lägga de på barnen.

Den dag de är vuxna kanske man ska tala med dem om den problematik som kan förekomma. Ifall de skulle hamna i samma sits. Arvsanlag..

Vill tillägga att jag har full respekt för alla era åsikter. För det är ju vad det handlar om.. olika åsikter

Vi väntar vårt första "ivf-barn" o har varit väldigt öppna mot närstående vänner o familj under hela processen. När vi nu berättar för övriga vänner, bekanta o kollegor har jag inga som helst problem m men d e ingen info jag "slänger på folk", d blir som d blir. Vissa får veta.

Jag berättar både f min egen skull, f andra personer i samma sits o f barnets skull. Öppenhet suddar bort tabun o skammen runt ivf o ofrivillig barnlöshet. Vi längtar hett efter ett biologiskt barn, vi hade problem att få till detta själv tack vare att jag har pco-s, vi tog den hjälp som finns o d resulterade i en graviditet som vi hoppas slutar i ett underbart o efterlängtat barn.

Barnet kommer få veta vart d kommer ifrån, o hur, när d e i lagom ålder f att ta in denna info. När detta blir e beroende av barnets mognad om d e redo f att förstå. Säkerligen blir infon först i stil m hur Lolle 35 berättade f sin dotter, allt eftersom barnet mognar kommer d få veta mer, OM frågorna finns vill säga. Man ska inte tvinga på barnet nån info.

Säger som Sanna Marie att d inte e nåt dramatsikt m att blivit till genom ivf, o genom att berätta e d precis avdramatiserar man gör. Inget stort samtal där familjen samlas runt bordet m böcker o papper fr ivf-tiden o allvarliga miner. Bara ett kort "samtal" där barnet får så mkt svar den behöver f att stilla sina frågor.

Kram o lycka till, både t er som fått era efterlängtade "ivf-bäbisar" o ni som fortfarande längtar.

Jag kommer inte att tveka att berätta för vårt barn att det kommit till genom ivf. Vi har fått kämpa och länge länge för att få barn och det kan väl bara vara positivt att vara så efterlängtad! Jag har varit öppen med att vi har gått igenom olika behandlingar för att bli gravid och har bara mött positiv nyfikenhet!

Jag tror inte vi kommer berätta om det inte finns nån anledning. Nu när man väl har sitt barn här..så tänker jag inte ens själv på att det är IVF..Så det kommer nog rinna ifrån oss.

Tills den dan vi vill ha ett syskon Då är man nog där igen..

¨jag tycker att denna tråd bara bevisar hur olika vi är och vilka olika bakrunder vi kommer ifrån.. det är något positivt men vi får nog acceptera att verkligheten är sådan..

Jag tycker inte det finns någon anledning, vad spelar det för roll? Ska man berätta om man fått annan hjälp ex pergo eller om dom kom till av misstag också??
Jag har ingen lust att alla ska veta och jag vill inte att mina barn ska känna sig konstiga. När dom blir vuxna och dom själva ska skaffa barn kan det ju vara intressant men annars fattar jag inte vitsen. Det är ju en viss skillnad om man gjort äggdonation, insemination då kan det ju vara intressant att berätta att man inte är biologisk förälder (som vid adoption).

Vi har också släktingar som inte förstår vad ivf är. För mig är det väldigt privat, nästan som vilken ställning man använde. Vi har berättat för vänner och nära familj för att få tröst och sympati när det var jobbigt. Däremot så lyckades min man berätta för en mer avlägsen släkting vilket spred sig i släktträdet på ett väldigt obehagligt sätt. Vår barnlöshet är ingenting jag vill diskutera med människor jag inte känner bara för att de råkar vara släkt med min man.

För mig har en ivf bara med mig och min man att göra, ingenting med barnet eftersom det är ett "vanligt barn". Som någon sa, ett samlag utanför kroppen typ.  Men eftersom så många olika människor vet, med så olika synsätt på respekt och takt och ton, så kommer vi nog berätta. Även om det inte är några konstigheter så kan jag se att vissa tyvärr skulle bli belåtna om de lyckades "skaka om" vårat barn genom att berätta Den Stora Hemligheten att "du är minsann inte normal". Vet ungen om det från början så kvittar det förhoppningsvis.

Däremot kommer jag inte göra så stor sak av det som man bör göra som med tex adopterade barn, med berättelser och böcker etc. Det räcker väl med att lägga till "och så blandade man spermier från pappa med ägg från mamma i en skål och sen stoppade man in det i mammas mage" ttill den gängse skapelseberättelsen. Ingen stor grej.

Prata igenom med varandra vilka ni ska berätta för och vilka ni INTE ska berätta för. Speciellt vad gäller den äldre generationen och otrevliga flumpersoner som alltid kommer att vilja bjuda dig på "feminiserande örtteer" för att hjälpa din okvinnliga kropp.   

Det behöver inte alls vara odramatiskt att berätta om ivf bara för att det de facto är ganska odramatiskt. När barnet väl är på väg alltså.

Har inte gått igenom detta men omvi skulle ha behövt denna hjälpen så hade jag inte sätt någon anledning att dela med det till barnet först kanske på senare dagar då det själv vill bli texmamma så den vet att den kanske har ärft svårigheten att göra barn på egen hand.Då kan den slippa käpma år efter år och kanske söka tid för kontroll ganska fort så den får veta hur oddsen ser ut.Måste inte få samma somsina föräldrar. Min mamma hade super svårt då hon hade äl 2 ggr på 1 år själv. Men hon har i slutresultat lyckats få mig å två syskon till. Med lite hjälp på vägen

För mig har det varit självklart att berätta, för utan den fantastiska hjälpen från läkarna hade vi fortfarande varit barnlösa.  Och tänk så många fler som kan få hjälp i framtiden om vi inte försöker sopa infertilitet under mattan, utan är öppna med det istället. Genom råd och tröst och genom att föreningen Barnlängtan t.ex. får fler medlemmar och kan fortsätta påverka politiker så att det blir rättvist med antal behandlingar oavsett var du bor i Sverige. Jag har aldrig skämts över vår infertilitet och tycker det är synd att andra verkar göra det.
Mina tjejer är 6 år nu och vet hur de kom till. Hade tänkt vänta tills de blir äldre egentligen men vi var med i ett inslag på Svt och för att de skulle förstå varför vi blev filmade så köpte jag en bok om hur ett barn blir till och när vi läste den sa jag bara att de flesta barn blir till som de i boken men andra kan behöva få hjälp av en doktor. Det de reagerade mest på var att de kom från frysägg och att det måste varit kallt i frysen!
Jag är oerhört tacksam över den hjälp vi fått men är också medveten om att våra barn kan komma att behöva hjälp i framtiden. Därför tycker jag det är viktigt att de vet vad som hänt och jag har skrivit ner hela vår barnverkstad med behandlingar och mediciner och gud vet allt. Bara för att underlätta, liksom...

Min dotter vet att vi fick hjälp av doktorn. Vi har svarat att det finns många sätt att få bäbis på, inte bara att mamma och pappa " kramas". Det finns ju de som har två mammor eller två pappor också. Hon har frågat mycket om sånt här under en period i höstas och jag var helt uppriktig även om jag inte gick in på detaljer. Hon är fem år.

Jag tycker inte att det är någon stor grej alls. Har aldrig ens funderat över att inte berätta. Min syrras man är steril och de har fått tvillingar med hjälp av en dontator. DET tycker jag är en känslig sak att berätta, men IVF tycker jag som sagt verkligen inte känns som något konstigt alls. 

Eftersom mitt "problem" är ärftligt. (vi har många barnlösa i släkten) så är det inte mer än rätt att hon får veta. Vi har dessutom aldrig dolt det för någon eftersom vi var två syskon som höll på samtidigt och en annan släkting som hade adoption på gång. Min dotter vet att hon och hennes kusiner allihop har kommit till världen på olika vis. För henne är det inget konstigt att hennes syssling är svarthårig medan mamman är blond, eller att hennes andra syssling plötsligt bara var där utan att mamman varit gravid, precis som att hennes kusiner berättar att de kom ut från ärret mammans mage, medan min dotter vet att bebisar kommer från ett annat ställe eftersom vi är bönder så hon har sett hur djuren gör. Och frågat...

Man måste inte göra det svårt. Man bara tar det som det kommer. Det är vi vuxna som förvandlar saker till onaturligt och konstigt, inte barnen. för dem är alla sätt OK.  

Våra familjer vet om att vi gjort IVF. Fast i början höll vi det för oss själva. Mina nära vänner vet om det också.
Men inte övriga bekanta osv. Inte än, eller så får de inte veta. Och det är klart att vår son ska få veta. Även kommande syskon (är gravid igen) ska få veta också. När de är mogna för det.

Det är ju så vanligt, så det känns dumt att det ska vara tabu över det hela.  Alla kommer ju till på olika sätt, och det här är deras historia. För utan vetenskapen hade min son inte funnits alls.

Kommer frågan upp så kommer jag svara! :)

Instämmer! Våra barn växer oxå upp med barn på dagis med samkönade föräldrar... mammor o pappor... Vi kan inte komma till bara genom "ordinärt samlag" - det vore väl konstigt då om inte dessa "moderna" barn får kunskap som motsvarar deras verklighet. När jag kom till ich frågan om hur barn blir till... Så fanns inte ens ivf alternativet. Utvecklingen sker hela tiden- kunskap förändras- det är väl vårt ansvar som föräldrar att våra barn är upplysta enligt samtiden. Det tycker jag!