Att bli/vara bonusförälder...

Jag har två bonus barn det är jåtte roligt men det kan även vara jätte jobbigt.

Självklart kan det vara jobbigt!! det är det ju även med sina egna småknoddar.. Men att det skulle vara jobbigt bara för att de inte är sina egna, det är det jag reagerar på ofta....

Man har ju gjort sitt val när man började leva med sin partner. Jag gör ingen skillnad på de.

Jag har två bonusbarn och två biobarn. Jag känner inte att jag "kom in" i en existerande familj när jag blev tillsammans med bonusbarnens pappa, utan att vi tillsammans bildade en ny, alldeles egen familjekonstellation. Det har gått förvånansvärt smärtfritt tycker jag!

Jag lägger mig inte alls i bonusbarnens uppfostran, om de städar eller hänger upp sina kläder osv. Det är deras pappa som tar hela det ansvaret. Jag tycker att jag har en bra relation och kontakt med bonusarna: ingen extra-mamma eller "kompis", utan mer som en vuxen närstående helt enkelt.

Ja, så känner jag med, jag blir lite kluven med ordet bonusförälder. Jag vill inte bli eller tro att jag skulle kunna bli en ny förälder för min killes barn. Jag vill bara få vara med i familjen, men vad ska man kalla sig? Jag vill inte att barnen ska känna att jag tränger mig på...

Jag kallas "pappas fru" av mina bonusar !

Okej, vad gulligt! Jag själv har ju inte kommit så långt än... ha ha ha... Vi har inte ens börjat visa barnen att vi är ett par... Hur ska man "enklast" göra det?? Jag vill ju inte att det ska skära sig mellan oss, mig och barnen alltså...

har oxå två bonusbarn. nä ja kallar mig inte själv för bonusförälder/mamma för jag tycker att dom har två föräldrar så om någon frågar så är det min sambos barn.
har oxå försökt hålla mig utanför deras uppfostran men det håller inte i längden för när de är äldre( min killar är 11 o 13) så måste man kunna säga till dom för dom är hemma även när deras pappa inte är hemma o jag känner att vi får bättre relation att jag pratar/ säger till dom utan att ta upp det med deras pappa först. hmm vi har ju givetvis samma "reglar" jag o deras pappa eftersom vi har ett gemensammt barn oxå så är det ju fördel om man gör lika.
oj, mycke svammel vet inte om någon begriper hur jag menar gör det ju knappast själv

lollisen--> tyckte oxå det var grymt jobbigt innan vi visade för barnen att det var vi.... började med att jag åkte hem till dom o bara var " kompis" med pappa o vi var ute o sparka boll eller något sen började falla sig naturligt undan för undan när barna började fråga efter mig när dom skulle i väg på något eller undra varför jag var tvungen att åka hem på lördagskväll då kändes det som man var accepterad och då visade vi väll mer o mer att vi var mer än kompisar. vilket jag tror dom räknade ut rätt så fort för man kan ju inte dölja sina känslor...

Jo, hans barn frågar ofta efter mig och min son, ifall de kan åka hit eller ifall vi kan komma dit.. Ena sonen bröt ihop en kväll när vi åkte hem lite tidigare än vad han förväntat sig, han ville att vi skulle stannat längre... Tyckte det var så gulligt att han faktiskt väldigt gärna VILLE att vi skulle vara där... även om det kändes lite jobbigt att han blev så ledsen å besviken... men jag visste ju inte att han så gärna ville det.. Men det känns så svårt att veta när det är rätt tillfälle att visa att jag å killen är ihop, eller att vi är mer än bara vänner om man uttycker det så..

snuttan2: tror jag begriper. Man måste ju ha samma regler i en familj - det går ju inte att hans son (i mitt fall) bara slänger sina kläder hur som helst medan vi lär vår dotter hur hon ska plocka upp efter sig. Därför måste jag också kunna säga till hans son. Men det är en svår balans tycker jag, vill inte heller lägga mig i för mycket (har kämpat med den balansen i 7 år nu...)

I mitt fall är det tyvärr inte alltid så enkelt, det här med att ha bra kontakt till min mans son. Han har nämligen väldigt svårt att acceptera att mamma och pappa inte är ihop, fast att de inte har varit det sen han var så liten att han omöjligt kan komma ihåg det. Skulle gärna vilja ha en bättre relation med honom. Har försökt få detta också i många år, men det verkar inte riktigt fungera.

Jag håller med dig, ts. Jag tycker också det är bra om man kan prata vuxet och ge varandra råd. Jag är trött på det ständiga tjatet mellan bonus- och biommamor.

Hur gammla är barnen lollisen? är ju klart enklare, eller inte hmm? när de är lite äldre o förstår lite mer vad som händer. eller att pappa har varit ensam längre tid o märker kanske humörförändring på honom oxå.

ciner-->usch, va jobbigt att han inte vill acceptera men är han i 7-8 år åldern eller? då kanske det är lite kännsligare när tex kompisar pratar om vad dom gör med mamma o pappa osv och han gör inget med sina båda föräldrar...vet inte en tanke bara.
på det viset är det väll lite lättare i dag när det är mer vanligt att barna har många kompisar oxå med skillda föräldrar.

Visst är det jobbigt att höra gnäll bio/bonus emellan men jag tycker det har funkat bra det var nog mest gnäll i början från bio här eftersom helt plötsligt kunde hon inte bara åka o lämna barna hos deras pappa för att hon skulle ut. hon var så van vid att han nästan bara var hemma innan vi träffades o då hämta han givetvis barnen så fort hon ville så jag fick ta mycke gliringar från henne i början, tyvärr.

snuttan2: han blir snart 11, så han är ju inte precis liten längre... Jag har dock slutat ta problemet personligt eftersom han också har/har haft problem med kompisar och i skolan. Jag tycker faktisk synd om honom som har så svårt att se det positiva här i livet. Visst, jag förstår att det inte alltid är lätt att vara skilsmässobarn, men det finns ju många barn som trivs bra ändå.

För oss var det och är fortfarande lite svårt att få allting att fungera när planeringen ska passa de båda familjerna (mamman har också ny man och gemensamma barn). Men det är väl inte så konstigt egentligen. Vi har aldrig behövd familjerätten eller något annat, så på så sätt fungerar det ok.

Hej!

Mina bonusbarn var så små när vi blev en familj att jag har valt tillsammans med min man att ta ett ansvar som mamma. Innan jag och min man gifte oss hade min man också hela vårdnaden om barnen, vilket gjorde att de tog sig an mig väldigt lätt och helt fantastiskt. De ser mig verkligen som en mamma. Självklart är vi noga med att de har en bio mamma och de är där varannan vecka. Vi har pratat mycket fram och tillbaka på vilket roll jag skulle ha i den nya familjen, men vi båda kände på grund av att barnen var så små och på grund av hur vi är - att jag skulle vara som en bonusmamma. Jag tar lika mkt ansvar i allt och älskar det. När jag om min man får ett gemensamt barn vill vi att bonusbarnen ska känna sig lika hemma i familjen och vara helt självklara i familjen. Den nya syskonkärlen ska tydligen vara helt otroligt stark. Ska bli kul att se!
Självklart är det inte alltid lätt... Det komiska var att det tog exakt 9 månader för mig att "växa"/mogna in i rollen som mamma. Efter nio månader valde till och med en av barnen att kalla mig "mamma". Barnen mår otroligt bra och vi alla känner oss glada över hur bra det har gått.
Jag vill också tala om att vi valt att inte lägga några ord i barnens munnar - de har fått välja själva vad de vill kalla oss.

Några tips som vi försöker leva efter:
Om jag och min Älskade har det bra - har barnen det bra. Vi utgör "stommen" i familjen och tryggheten. (vi har sett att i praktiken är det´förvånansvärt tydligt) Om vi har det kämpigt, påverkar det barnen, om vi är lugna och glada påverkar det barnen. Ja, jag tror ni förstår!
Vi har valt att aldrig tala illa, eller på något sätt diskuttera deras bio mamma inför dem (Det talar vi om på våran lediga vecka eller när barnen sover) Där har vi nämligen en väldigt speciell relation och situation istället)
Vi frågar barnen lagom mkt, och låter dem ta upp sådant som är tufft - när barnen är redo tar de ofta upp de själva.

"Det är inte den som föder barnen som formar barnen utan dem som älskar barnet" Jag vill inte alls underminera/värdera biomammans roll i det hela - Hon är tokviktig. Men i andra kulturer/länder blir man helt självklart en del av familjen när man "kommer in i en familj". Mina vänner från bl.a. Australien blev helt tokig när de fick höra ordet "plastmamma/pappa". Där blev man en mamma, pappa, storasyster, lillebror osv när man "kom in" i en familj. Jag träffar barnen lika mycket som deras pappa, min man och som deras biomamma och de betyder otroligt mkt för mig - Jag har valt att älska dem som om de skulle vara mina egna. Eftersom min man och jag är de vuxna i vårat hem står vi båda för uppfostran. Jag skulle inte klara av att stå och titta på när barnen gör ngt fel, eller ropa på pappan Eller vad menar bonusföräldren med att bio föräldrarna får stå för uppfostran?
Hmmm...

Men jag tror att det viktigaste är att man hittar det som passar en själv bäst och barnen - och att man är överens. Jag mena, det är nog svårt ändå att hålla ihop en familj, kanske ännu svårare när barnen flyttar fram och tillbaka.
Jag säger inte att det är lätt - tok nej! Många gånger är det galet svårt och man kan bli galen *ler* Men att jag och min man är överens är det viktigaste. Vi talar mkt om uppfostran och barnen, vad vi vill ge vidare och inte ge vidare och hur vi kan hjälpa varandra att bli den bästa för barnen - tala deras kärleksspråk osv.
Känner någon av er igen de "fem kärleksspråken"? GRYMT bra är det i alla fall...
Oj, det här blev långt...
Tack för att ni läste. Tihi...

Goa Hälsningar
/triniti

Jag upplever inte alls att det jobbiga med att ha bonusbarn är att de inte är ens egna utan att ens relation påverkas så ofantligt mycket av biomamman.Har barnet en "bra" biomamma som gått vidare efter separationen från barnets pappa och är intresserad av att barnet har en bra kontakt med pappan löser det sig ofta med bonusföräldern också.

Har man däremot en sambo med ett ex som inte alls kan släppa att ha blivit lämnad utan är superbitter så påverkar det självklart relationen till bonusen ...Trist och svårt blir det, både för pappan och bonusföräldern om man har en bio som gör allt ,allt för att sabba...så har vi det och även om jag inte har något emot min bonus så blir det verkigen jättejobbigt.Jag hade aldrig kunnat föreställa hur jobbigt det kunde bli. När jag träffade min sambo var jag bara glad att han hade en gullig dotter och trodde inte att mamman ville honom och dottern (och mig )såå illa...Man tror liksom folk ska gå vidare också så alla som säger att man vet vad man ger sig in på när man träffar en man med barn säger jag "nej man gör inte alltid det "!

Jag tror som Triniti att man absolut inte behöver föda barnet för att älska det men som sagt ;det är inte lätt när biomommor inte ens vill att man ska umgås med barnet av svartsjuka!