Blir så arg..

Stor kram, Joplin. Det är inte klokt att säga så. Varje barn är unikt och kärleken till varje barn är unik. Det vet ju var och en av oss. Jag förlorade mitt barn i v 21. Hon var långt innan dess en alldeles egen person. Jag älskar henne. Varje dag. Hela tiden.

De som säger så vågar inte sätta sig in i vad det innebär när ens hjärta slits itu, och att det är precis vad som har hänt dig. Herregud, jag vet inte vad jag skall säga, men det är ju inte direkt så att man får barn varje dag heller. Ett barn är ju liksom inte en kopp kaffe eller en liten promenad i solen.

Sänder dig all kraft, alla ljusa tankar och skyddande värme.
/Sallies mamma

Vet precis vad du pratar om, fick själv missfall i december 06, Irriterande att folk bara kan säga att de är bara att gå vidare & försöka igen...de är inte så bara...de var ju ändå påbörjat att bli ett liv! Inget man bara kan glömma!!! kramar om!

Finns en bra tråd här i änglarummet, där man kan kasta alla korkade kommentarer.. Min anti-favorit är "Det finns en mening med allt". Jaså, vad är meningen med detta då, brukar jag fråga den som säger sådant. Man säger ju inte sånt när någon är cancersjuk och ska dö, då vore det hemskt oförskämt.

Ja, håller med er alla. Eftersom det tog ett år för oss att bli gravida känns det extra mycket som ett hån med "det är bara på det igen" och "ni vet ju att det funkar i alla fall". Eh? Dels var ju bebisen sjukt efterlängtad och kändes som ett mirakel direkt eftersom det tog sån tid, och sen så kan vi ju verkligen inte räkna med att det ska gå fort att bli med barn igen. "Bara på det igen" - pyttsan. Det var min bebis som jag älskade och älskar och saknar.

Det är så hemskt att höra! Efter v 12 tror man att allt är hemma redan...
Vi förlorade våran första (lilla Ängla) i v 23, och jobbigast var väl de som inte riktigt förstod att det var ett BARN man förlorat och att man faktiskt gått igenom en förlossning. Sen förväntar sig folk att man ska komma över det så snabbt eftersom man inte fått hem barnet vid liv först och hunnit knyta an!
Å jag blir alldelens kall när jag tänker tilbaka på den tiden (drygt 2 år sen), det är nåt jag ALDRIG glömmer eller kommer över. Vidare kommer man för att man till slut måste.

Många tröstkramar/mig.

hej e1981!!
Ja usch jag har redan fått höra flera gånger att -Det är bara att försöka igen..
Och att -Du hade ju tur som miste barnet innan du gått fulla tiden..
Dom skulle bara veta hur ont sådant gör..

Idag har vi fått foton på våran fina Selma.Så nu har jag gjort iordning hennes fotoalbum..
Det har varit en riktigt jobbig dag..

Många kramar till er alla..

Ja folk tänker sig inte för.... fick oxå sånna komentarer från folk. jag kunde inte hålla tbx tårarna när man fick höra dem "men du har ju två underbara döttrar tänk på dem istället" "det går snart över" vissa vill man bara spotta på. förlorade min lilla ängel i v17. Har nu 3 underbara döttrar men ingen kan ersätta någon annan saknar min bebis, att folk inte kan visa respekt.
kram till dig

Folk vet antagligen inte hur stort ett barn är i v 22 & tycker därför inte att det är nån stor grej att sörja.

Hur kan man bara säga något sådant, bara för att du kan skaffa ett nytt barn kan ju det aldrig ersätta det barn du förlorat, är folk inte riktigt kloka
Massor av kramar

Kn ju inte alltid vara lätt att veta hur folk vill att man ska bemöta en.
Vissa blir arg aom man inte säger något, andra om man säger.
Inte så lätt

Alltså man blir bara matt över vad folk höver ur sig. Jag har själv fått höra de mest otroliga saker efter att vår son Gunnar dog i den 39:e veckan i min mage. ?Tur att ni är unga så att ni kan försöka igen?. ?Tråkigt hörru. Men livet går vidare?. ?Det var väl bra ändå att han dog innan han födde. Han var ju säkert inte livsduglig så det hade bara blivit värre då?.

Jag försöker tänka på att de inte förstår. Att de menare väl (även om de inte gör det för jag orkar inte bli arg) men inte vet vad de ska säga. Men man blir ju arg, trött, upprörd, ledsen.

Jag tycker att det känns bäst när jag sagt vad jag tycker:
? Det förstår du väl att det inte går att ersätta ett barn med ett annat. Gunnar är död och det gör väldigt ont - även om vi kan och får fler barn.
- Nej, det är inte tråkigt. Det är fuktansvärt. Och just nu går livet inte vidare. Det står still eftersom vi är så ledsna.

Men det är svårt att orka när man egentligen bara vill smocka till idioten eller lägga sig ner och dö själv.

Många kramar till alla er som också möter okänsliga kommentarer. Tänk på dem som empatiska fullblodsidioter!

Jag skrapades igår efter att ha upptäckt MA i v.14.
Det var tvillingar och trots att de inte var mer
utvecklad än v.8 så känner jag att det var våra
bebisar.
Man tror ju att man är på säkra sidan när man passerat
v.12, särskilt när man som jag har mått riktigt skit
och kräkts tre gånger om dagen. Ironiskt nog började
jag må bättre i v.12 och jag tror att det var då de
dog. Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det
är för er som gått ännu längre och sett levande barn
i magen.
Som tur är har jag inte stött på några riktigt idiotiska
kommentarer än. Vad jag dock reagerade på när vi kom
till sjukhuset igår var att sköterskan sa till min sambo:
Du är med för att trösta idag. Han är ju också ledsen.
Det var hans barn också och han har velat ha barn längre
än jag har. Det blir så lätt fokusering på mig, men vi
är faktiskt två om det.
Tröstkramar till alla er andra.

beklagar sorgen

Jag håller verkligen med! Jag brukar säga att det spelar ingen roll om jag så får 100 barn till... Jag kommer ALLTID att sakna en! Min lilla Aaron är oersätterlig, han är en egen person! Men jag vill ju självklart ha syskon till Aaron.

En av mina "favvoritkommentarer" är "du kan ju alltid skaffa ett nytt barn".... Jaha jämnställer du min lilla ängel med en skrotbil eller?, brukar jag svara då!

Beklagar alla barn som måste lämna oss föräldrar alldeles förtidigt!

//Rebecca med Ängeln Aaron och ärtan i magen

Förlorade våra tvillingar i februari i år i vecka 23 och känner igen mig i allt ni skriver. Sorgen är bråddjup och förstärks nästan nu då vi försöker att bli gravida igen och det inte går så lätt som man trott. Har två underbara pojkar som givetvis är en välsignelse i allt elände men önskan att bli gravid är så stark så jag tror jag blir tokig snart. Vid alla mina tre tidigare graviditeter så har det lyckats på första försöket men nu har vi försökt i fyra månader utan resultat vilket känns mycket jobbigt. Fick höra av min barnmorska att livmodern låg bakåt nu vilket den inte har gjort tidigare. Hon sa ingenting mer men nu har jag läst att det kan göra det svårare att bli gravid. Hjälp mig med liknande erfarenheter snälla!

Jag har många gånger fått höra kommentaren: Men det är ju tur att ni är så unga (27 och 29), ni blir snart gravida igen och får ett nytt barn.
Då svarar jag: Så du menar att om ett av dina barn dog (om de är föräldrar), så "gör" det inget för du har fortfarande ditt andra barn kvar!!!! Då brukar det bli ganska tyst...
Det går aldrig att jämföra på detta sätt men jag blir så förbannad och ledsen ibland och då går det inte!

Kram på er änglamammor

Visst såras man och retar sig på en del kommentarer,
men de flesta är ju sagda med välmening.
En del av mina kompisar som inte har varit gravida
eller försökt få barn vet jag att de inte förstår
hur det är. Jag kunde heller inte föreställa mig
hur det skulle kännas innan jag ville bli/blev
gravid. Hur tom magen kan kännas när det inte längre
finns liv i den och hur tidigt man faktiskt känner att
det finns något i den.