Käraste du. Kramar om dig. Känner så med dig. Du har ingenting att skämmas för. Det är kärleken (=sorgen) som gjort att du inte orkat. Det är oförlåtligt av sjukhusfolket att inte prata ordentligt med dig, även om du kanske inte hade möjlighet att fatta några beslut just då. Jag hade det också väldigt svårt när jag förlorade min flicka i v 21. Jag såg henne, och var med henne på sjukhuset, men sedan lämnade jag henne. Och visst är det så att alla de allt för tidigt komna barnen, de små vårblommorna, kommer till minneslund.
Men jag tror att om du inte själv orkar kontakta sjukhuset för att få reda på vad som hänt ditt barn, så be någon annan göra det. Din sambo kanske orkar. Eller din kurator. Hur länge sedan var det det hände? Jag tänker att barnet kanske till och med fortfarande finns kvar på sjukhuset, om det inte är för länge sedan. Och att det för framtiden är väldigt fint för dig att du vet, och kanske till och med fortfarande, nu, kan påverka.
Jag bestämde mig två månader efter min flickas ankomst för att hålla en riktig begravning för henne. Då var hon fortfarande kvar hos patologen. Och hur hemskt och svart och sorgligt det än var, så var det den vackraste stund Sallie hade möjlighet att ge oss. Jag skulle så gärna hjälpa dig i det här. Låt mig verkligen veta om jag kan göra något.
Så ledsen för din skull.
De varmaste kramar och tankar
/Sallies mamma
