Min adoptivmamma svartsjuk på min graviditet

Till skillnad från flera ovan, så anser jag att det är helt fel att ha en förutfattad mening om att hon är avundsjuk på din graviditet. Jag skulle själv bli ursinnig om någon (eller framförallt ev framtida adoptivdotter) kom och trodde så. Det är rent elakt att gå och ta för givet att alla vill vara gravida eller tro att om de nu en gång velat de inte ens kommit över det efter 20 år. hon kan ju lika gärna aldrig ha velat vara gravid och därför valt att adoptera. Hon kanske ha skräck för graviditet både egen och andras. Jag tycker du ska lita på din mors egna ord om varför hon adopterade och inte lyssna på anda rykten och antaganden om att hon inte kunde bli gravid! Inse fakta att vissa, inklusive mig själv, alltid velat ta hand om ett barn som redan finns snarare än att genomgå en graviditet och uschiamej en förlossning. Men som adopterad förstår jag att det kan vara viktigt att få uppleva detta med gemensamma gener.

Jag känner igen detta väldigt väl.
Tyvärr måste jag väl säga.

Som att man som adopterad nästan ska behövas straffas för att man själv kan få barn.
Istället för att glädjas åt att kunna bli mormor eller farmor osv osv
Märkligt hur människan är funtad.

Min adoptivmamma var väldigt svartsjuk på mig då jag var gravid och har sedan varit om ännu mer kontrollerande än innan.

Som adopterad känns det inte bra att behöva försvara sig för att man KAN få barn.

Hej!
Jag känner igen allt du skriver om min mamma blev inte heller glad när jag väntade mina barn inte någon av de.Hon var aldrig glad för min skull bara bekymmrad.Inte kul jag vill ju ha hennes stöd men så blev det inte för mig.Hoppas det löser sig för dig och din mamma.Jag förstår precis hur du känner,lycka till!Kram

Jag vet hur det känns min mamma var likadan.... betdedde sog precis som din, det sorgliga är att vi fortfarande inte har någon bra kontakt, jag har fått mitt andra barn nu och har varit förälder i 5 år.... vissa väljer att aldrig acceptera hoppas det går bättre för dig...

Vad jobbigt det låter. Hoppas verkligen att ni kan komma förbi den här fasen och att hon kan se det positiva. Måste bara säga att min mamma blev jätteglad när jag berättade att jag skulle ha barn. Trots att jag var 18 år. En av mina fastrar har berättat att när mamma berättade att hon skulle bli mormor så sken hon som en sol. Jag kanske ska säga att jag också är adopterad. Hoppas i alla fall att det löser sig.

Fy, vilken tråkig situation! Är själv adopterad (Och överviktig ) och fick en son i september förra året och min adoptivmamma var superlycklig! Hon gladdes verkligen totalt med oss, trots att hon aldrig lyckades bli gravid själv.

Jag såg att du fick rådet att visa henne UL bilder etc, men jag tycker inte att du ska "pracka på" henne din graviditet, om hon har avböjt att få veta detaljerna.

Kramar! Jag hoppas att det löser sig och att hon blir en kanonmormor till ert barn! Och lycka till med bröllopet!!

Vilken jobbig situation.
Tycker att du kan säga att du blir ledsen över att hon inte gläds med er och det väntade barnet+barnbarnet. Hon verkar av det lilla du skrivit vara nån som bryr sig för mycket om vad andra(väninnor)tycker. Tror inte att hon är direkt avundsjuk men rent knäppt egoistisk. Som om du ska agera helt enligt hennes planer för ditt liv. Håller med dig vad är ett bröllop mot ett barn. Vad skulle hon själv sätta främst? Och att man slarvat...hm...ni får väl säga att det inte var planerat direkt men välkommet om det hände. Och informera henne om att inga preventivmedel är 100% säkra...
När hon säger att hon inte vill veta så mycket i detalj så är det kanske så att hon känner sig okunnig och oerfaren i den frågan och därför backar. Ang ultraljudsbilder så måste hon kanske se dem för att fatta vad som händer. Men det kan ju vara så att hon har en trasslig historia bakom sig i barnalstrande syfte. Och att då säga att mannnens har dåliga simmare är kanske den officiella sanningen. Hon kanske inte inför dig vill visa sig sämre, sårbar då hon verkar vara ett kontrollfreak.

Men hon måste ha gjort nåt rätt i uppfostran av dig för du verkar ju ha rätt värderingar...

Många säger att när barnet väl kommer så vänder det. Hoppas det och synd att hon inte kan vara den mamma du önskat under den här tiden. Stor kram och grattis till bäbisen!

(Jag längtar efter att bli mormor/farmor redan...)

Det här med graviditeter är väldigt komplicerat och jag håller med dem som säger att det inte nödvändigtvis behöver vara avundsjuka. Jag har gjort två fulla provrörsförsök och blev gravid på den ena. Det var bland det värsta jag varit med om med ångest, blödningar och det efterföljande missfallet. Jag har ganska goda möjligheter att få biobarn, men adoption känns som en emotionellt mycket bättre väg att bli mamma för mig.

Om jag får en dotter skulle jag tycka att en graviditet blev väldigt jobbig, eftersom jag skulle få smått panik av att dels vara orolig för hennes skull (det vore fruktansvärt att se mitt barn gå igenom ett missfall, eftersom det var så hemskt för mig) och dels skulle jag ha väldigt svårt att relatera till nyheten. Det vore ju jätteroligt att bli mormor, men eftersom graviditeter för mig är förknippade med något jättehemskt som slutar illa så skulle jag inte våga bli glad på grund av rädslan för besvikelse.

Sen är det väldigt synd att din mamma väljer att vända sig innåt på det sätt hon gör och inte förklara för dig och prata om vad hon känner! Hoppas innerligt att det löser sig för er snart.

En sak till... Det är inte helt ovanligt att föräldrar blir arga när deras barn ska få barn, oavsett om de är adopterade eller inte. Mina föräldrar blev arga helt utan orsak när de hörde att vi försökte och jag har tolkat det som att det är en väldigt uppbrytande tid som förälder. När ens barn får barn upplever många att det först är då som de inser att barnen inte är barn längre och inte längre behöver dem på samma sätt. Adoptivföräldrar har kanske i lite högre grad än andra lagt stora delar av sin identitet på att vara just föräldrar, så delar av ilskan kan ju också vara en skräck för att förlora lite av sin egen identitet.

hallojsa.
Jag är adopterad. Likaså min syster, som idag har 3 barn. Vi ska ha vårt 1a. Mina föräldrar är överlyckliga att bli mormor o morfar igen.
MEN ang din mamma,raketen,verkligen trist!!!
KANSKE lite avis för att du är gravid. Låt henne få vara en del av din graviditet.
Jag funderar på ta med mamma på ett UL tänkte jag. FÖr de är juh något hon missat,även om hon är mamma.
Prata med din mamma, det är de enda sättet att ta reda på vad som rör sig inom henne?? Alla har olika sätt att visa känslor på!!
Jag hoppas de löser sig för Er.
krams

urs tycker synd om dej. Har inte läst hela tråden nu.

Men har du pratat om hur du känner med din mamma och kanske även pappa om hur du känner?

Jag är adopterad från Israel kom hit när jag va 11 veckor med min tvilingsyster.

Jag är inte gravid just nu, men jag och min sambo tänker börja försöka så snart vi avslutat våra studier och fått jobb vilket kommer ske rätt snart i framtiden i alla fall att studierna är avslutede. I alla fall mina föräldrar vet om att vi börjar känna oss redo för barn och den ända oron min mamma har än är att vi ska få barn innan vi har jobb och jag har en medfödd imunbrist sjukdom som jag sog nyligen fick konstaterad då jag blev akut sjuk. det har ökat mina föräldrars oro för en ev gravditet just nu. Men jag vet att mina föräldrar specielt min mamma kommer bli överlycklig när vi blir gravida oavsett om vi har joo eller inte.

De skulle stötta på alla sätt de kan.
Men jag vet inte jag har svårt att tro att det enbart hänger på att du är adopterad som de reagerar så det borde finnas nått mer än så bakom det. Det finns ju föräldrar med biologiska barn som kan bete sig lika illa när deras barn blir gravida.
Med det vill jag inte säga att det din mamma gör är okej, för det är det inte !

Men samtidigt får du kanske respektera hennes önskan med även om det låter konstigt att inte vilja veta hur det går med ens dotters graaviditet eller hur barnbarnet mår i magen det är ju sånt som är roligt och spänande. Med du det är DOM inte du som missar nått kom ihåg det !

och stort grattis till den växande magen, massor av lycka till!!

Jag är själv inte adopterad och har alltså ingen egen erfarenhet av det du beskriver. Däremot har jag hört flera adopterade som fått det jobbigt i relationen till sina mammor när de själva varit gravida och fått barn. En mamma/blivande mormor var exemeplvis jättearg på sin gravida adopterade dotter om dottern så mycket som knystade om att det kan vara jobbigt att vara gravid. Mammans syn på saken var att graviditet inte är någon sjukdom, alltså är man bara pjoskig om man är illamående, trött eller har ont. Dessutom är det en så stor gåva att kunna få bio-barn att man bara av den anledningen inte får klaga. Trist att höra för dottern.

Jag är mamma till en flicka genom adoption och en pojke genom egen graviditet. Innan vi adopterade hade vi försökt få bio-barn under några år. Den tiden var urjobbig och jag kunde bli gråtfärdig om jag såg gravida kvinnor eller människor som gick med barnvagn på stan. Konstigt nog kändes det inte alls lika jobbigt när tjejer i min närhet blev gravida. Har annars hört att det brukar var ännu värre för de flesta.

Din mamma är kanske inte direkt avundsjuk, men din graviditet kan ändå påminna henne om det som var jobbigt med barnlösheten. Eller så känner hon sig helt enkelt inte mogen för barnbarn. Min egen svärmor reagerade jättekonstigt när hon fick vet att vi skulle göra IVF. Hon själv fick sitt första barn vid 20, ändå blev hon arg och tyckte att vi var för unga vid 29 respektive 32. Jag förstod då att hon egentligen varit glad över att vi inte lyckades få barn när vi först ville det. Inte för att hon missunnade oss att bli föräldrar, utan för att hon inte ville bli farmor före 50. Hon ville väl inte känna sig gammal i förtid. Egoistiskt, men man rår kanske inte för sina känslor.

Vårt IVF lyckades inte och det tog ytterligare ett par år innan vi fick första barnet via adoption. Då hade svärmor haft tid att vänja sig vid tanken och nu älskar hon sina barnbarn.

Själv känner jag likadant som någon här ovan. Det betyder egentligen inget särskilt för mig att jag fick mitt andra barn från min egen mage. Visst var det lite spännande att få prova även det sättet att få barn, men jag hade inte älskat honom vare sig mer eller mindre om han också kommit till oss genom adoption. Däremot känns det bra att den dagen min dotter (förhoppningsvis) blir gravid är det en erfarenhet jag kan dela med henne.

Jag har inte orkat läsa alla svaren....men skriver ändå.

Först vill jag beklaga att din mamma är som hon är. Men frågan du måste ställa dig är vilken typ av relation du vill ha med henne. Är det din uppgift att göra henne nöjd och glad? Kommer hon att "skämmas" för ditt barn också såsom hon skäms för dig?

Jag vill inte gå in på detaljer om mig och min mamma, men jag kan uttrycka mig såhär:

När jag fick barn upplevde jag ovillkorlig kärlek för första gången i mitt liv. Jag älskar min dotter över allt annat i hela världen. Jag valde att ägna 100 % av min energi åt henne och glädjas åt henne fullt ut.

Innan jag fick min dotter försökte jag också att få en "bra" relation med mina föräldrar. Men nu har jag inte tid med sånt längre. Jag har helt enkelt valt min dotter före dem. Och för mig har det varit en stor framgång i livet.

Lycka till!

ps. du får gärna skicka ett meddelande om du vill veta mer

Min sambos mormor svimmade när hans mamma berättade att hon var gravid..*S*..så alla ser det inte positivt. Hon har inga syskon hans mamma heller för det var det värsta hon varit med om (mormorn)så hon kunde bara se det som hon upplevde som obehagligt med en graviditet.

Min adoptiv mamma blev chockad då jag berättade men hon belv jätte glöad på samma gång..hon ville vara med och uppleva en graviditet tillsammans med mig. Och hon sa att hon va avundsjuk men inte så att hon tyckte de va obehanligt lr nåt..nu gick ju denna graviditet inte som den skulle men men..

Jag lovade henne vara med på förlossningen då grät hon och sa att de hade hon redan bestämt hihih.. jag har bra relation till min adoptiv mamma så skulle hon blir arg så skulle han undra varrför