Vill du veta allt?

Och för att svara på TS fråga, så skulle jag inte ens överväga att inte ge mitt barn full tillgång till _all_ information, när det är tillräckligt stort och stabilt för att hantera det. Inte har man väl rätt att undanhålla sitt barn det? Det är ju barnets historia. Vi har iordningstsällt en pärm med allt om sonens adoption, från att vi ställde oss i kö för hemutredningen tills allt var klart i tinsrätten. Den kommer att bli hans när han är vuxen och står i en bokhylla som han när som helst kan titta i fram tills dess.

Jag blev adopterad från Ryssland när jag var fem år gammal, och mina föräldrar har kännt efter mitt intresse av att vilja veta mer om adoptionen. Jag har aldrig varit särskilt hungrig på denna information, men jag har fått en del information trots allt.

Min biologiska mamma var med all säkerhet prostituerad, men den faktan har inte alls påverkat min syn på adoptionen och inte heller har jag skämts över att säga det till andra människor.

Däremot vet jag inte riktigt om man behöver ta allt på en och samma gång, utan känsligare information kan gärna få vänta tills man har vuxit lite och mognat, så att man kan ta till sig informationen på ett bra sätt.

Sedan ska tilläggas att man knappast vet allt om sina biologiska föräldrar (adopterad eller ej), så inte vet jag om man behöver veta allt om sina biologiska föräldrar bara för att man är adopterad.

Jag tycker att man skall berätta allt man vet, men att man tar det i barnets takt. När barnet frågar kan man ju berätta och inte försöka "pracka på" det en massa information för tidigt (tex prostitution för en femåring). Förr eller senare vill nog endå de flesta veta "allt" och då tycker jag inte man skall undanhålla något. Ovisshet är alltid värre än värsta tänkbara sanning.

Just det där med ev. prostitution o. min biologiska mamma var det som jag sjäv var räddast för, nu var det som tur var inte så men sådant skall man nog inte ta upp om inte barnet tar upp frågan själv. Då förmodligen vid tämligen mogen ålder.
Däremot hade jag sjäv önskat att mina föräldrar hade varit så öppna m. adoptionen f. alla, äv. nya bekantskaper.
Virrigt, en aning kanske, men hoppas ni förstår att detta är mina personliga reflektioner.

Jag håller inte med! Det är ingen information som bör vänta tills man fyllt 18 år! Aldrig att jag skulle göra så mot vår son! Jag visste allt om min bakgrund innan tonåren, hade aldrig förlåtit mina föräldrar om de hållt inne med information om min bakgrund som jag har rätt till så länge! Och jag måste ju även om jag inte är myndig kunna avgöra själv hur mycket eller lite jag vill dela med mig av till min omgivning, det avgör inte mina föräldrar!

Tacksam? Känner du tacksamhet för att du fått komma hit? Det gör inte jag men det är klart att man är ju olika Jag hoppas inte min son känner tacksamhetsskuld för att han fått komma hit, han har liksom inte bett om att få bli bortadopterad! Tycker det är viktigt att man inte får sådana känslor. Däremot kan man ju vara glad över att man fått bra föräldrar oavsett om man är adopterad eller ej!

Fast jag kan nog tycka det kan vara lite kränkande att alla i barnets omgivning vet att barnet är hittebarn utom barnet själv. För små barn kan ju inte förstå det och knappast vara insatta i Kinas ett-barns-politik liksom :)

Överhuvudtaget tycker jag nog att det inte är så mycket att gå omkring och snacka om, jag menar, varför ska grannen, tjejen i kassan på Ica och min mans kusins bästa kompis tjej veta något alls om vår pojkes bakgrund? Jag menar inte att vara rabiat men jag tycker liksom inte de har med de att göra, lika lite som de har med vårt sexliv att göra (relaterar till frågor om varför vi adopterar där folk ibland tycks tycka de har rätt till att veta hur/om våra underliv fungerar).

Nej, jag kör på att det är privat och att det är vår sons beslut om han vill berätta längre fram. Och för honom gäller ålders relaterad information. När det gäller ett litet barn tycker jag man kan uttrycka det som att "Mamma och pappa i Kina kunde inte ta hand om dig" hellre än "Du är hittebarn" men det är ju en smaksak.

Fast jag förutsätter att barnets omgivning inte vet mer än vad barnet själv gör! DET vore enormt kränkande. Jag har vänner som adopterade från sri Lanka för ett antal år sedan. När de fick frågor om barnetns bakgrund svarade de bara lugnt: "Det är deras bakgrund. De får själva bestämma när de blir äldre om de vill berätta om den eller inte".

Det tyckte jag verkade fullkommligt logiskt!

Jag skulle vilja veta ALLT som går att få redan på. Tycker att det är en rättighet att få reda på sin historia (om det är möjligt).

Vietnammmamma: Klart jag känner tacksamhet för att de tog ett otroligt svårt val. Varför är det så fel och varför ska man inte känna så? Min kusin som är adopterad känner likadant. Visst vi har inte bett om att få komma hit men inget barn ber väl om att bli född heller??
Så tycker jag är fel att tänka. Jag är glad över att slippa bo i en hydda mitt ute i ödemarken i srilanka och vara bortgift vid 14 års ålder som min syster och ha 6 barn de knappt kan ge mat till för dagen. Varför ska jag inte vara tacksam att jag av tillslut 4 syskon var den enda som fick en ny chans till ett bättre liv.

Hej
jag är adopterad och jag skulle gräna vilja veta mer om mina biologiska föräldrar om de gick..tyvärr så finns de ingen information alls..så min teori är som jag alltid haft,att hon va en väldig ung mamma som inte kunde försörja ett barn själv...

men skulle mina adoptidföräldrar fått en massa information om min biologiska mamma så skulle jag vilja veta ALLT..

Du får självklart känna dig hur tacksam som helst, det är ju upp till var och en att få känna det man känner Men jag vill inte att min son ska känna tacksamhet för att han fick komma till oss, han har inte bett om att få komma. Ödet förde oss samman och det blev en fantastisk lösning för alla parter men vi är hans föräldrar precis som andra är föräldrar till sina biobarn och visst får han gärna vara glad över att ha oss som föräldrar men han ska ju inte stå tacksamhetsskuld till oss på något sätt. Vi är tacksamma för att vi fått just honom till son. Finns en mening med allt

Jag känner inte någon tacksamhet över att ha blivit adopterad. Jag tror att det helt enkelt var menat att jag skulle komma hit. Min mamma säger att det är hon o pappa som är dom som ska vara tacksamma över att dom får vara mina föräldrar =).

Jag ville absolut veta allt om mina biologiska föräldrar. Så mina föräldrar har berättat allt dom vet och det har alltid varit bra tycker jag. Hittade dom i början av året med hjälp av en man på Sri Lanka. Tyvärr så blev det inte alls som jag tänkt mig, men skönt i alla fall på något sätt.

Ja, jag är glad att jag vet så mycket som finns att veta. Men, som någon skrev, man får väl åldersanpassa informationen.

Alla förhåller sig förstås olika till sin bakgrund som adopterad men personligen blir jag mer störd om folk frågar varför mina (adoptiv-)föräldrar inte kunde få barn, än om någon frågar vad jag vet om mina bio-föräldrar. De sistnämnda har jag ju inget minne av eller någon relation till. Att berätta om dem känns ungefär lika personligt som att beskriva intrigen i en film om ni förstår hur jag menar. Mina (adoptiv-)föräldrars privatliv däremot värnar jag om.