Hur ska man reagera - bomben slog ner igår !

Så lätt är det väl inte? Släng ut henne - välja mellan henne och barnen?

För det första så har man inte det "privelegiet" att välja bort sina barn om man är föräldrer.

För det andra tycker jag att det låter som hon snarare signalerar att något är fel i er konstellation. Det är inte LÄTT att bilda styvfamilj. Hon känner sig inte hemma i sitt eget hem!! Varför gör hon inte det? Det måste väl ändå bero på något??
Hon har väl inte bett dig välja (hoppas jag).
Att hon inte hälsa på dina barn är ju tvärfel, och det borde ju hon också inse att det inte löser några problem!

Hur är DU i er relation när dina barn är där? Jag tror att det är viktigt att man försöker vara som vanligt mot sin partner. Det är de två vuxna i hushållet som ska bestämma saker tillsammans. Kan det vara så att hon känner sig överkörd och inte förstådd när barnen är där? Kanske får hon inte plats? Kanske ni inte lyssnar till henne?
Om ni bor tillsammans måste även hon ha något att säga till om vad gäller dina barn och hur de beter sig. Får hon det?

Om man inte bott tillsammans med någon på länge tar det ett tag att vänja sig. Finns de dessutom barn med i bilden är det jätteviktigt att partnern som inte är förälder känner sig som "en i gänget".
Jag tycker att det låter som ni har två läger i er familj.
Du och barnen mot henne?

Det tar TID sånt här. Du måste (om du vill leva med henne) ta reda på varför hon inte känner sig hemma i sitt eget hem!

Jag lever särbo med min kille. Detta eftersom han inte har tid för mig när han har sina barn. Jag fattar inte varför han vill att jag ska vara med när han ändå inte ens talar med mig på hela helgen. Så länge det är så, kommer vi inte heller att bo tillsammans då jag är jätterädd för att "inte känna mig hemma i mitt eget hem".

Det där med att hon ska säga direkt till dom vad som är fel (om dom gjort något som hon inte gillar). Är jättesvårt i en styvfamilj. Man är som styvmamma hela tiden rädd för att "trampa någon på tårna", som att pappan ska bli arg, barnen inte ska tycka om en osv.

Det är mycket lättare att kommunisera med sin partner och låta denne ta fighten. För barn gillar ju sina föräldrar ändå, även fast man bråkar ibland.

Dessutom är det inte helt ovanligt att om bonusföräldern skulle kommentera något direkt till barnet eller "klaga" till bioföräldern. Intar bioföräldern direkt försvarsposition..och det är så cirkusen börjar. Ofta med resultat att bonusföräldern känner sig utanför (såklart).

Min man är så kallas "styvpappa" till mina två första barn. Han säger givetvis till om något inte är bra. Gör barnen något fel så får han ju lov att ta det med dom.

Så "sammansvetsade" får man väl hoppas att man blivit om hur man vill ha det när man flyttar ihop.

Tycker inte alls det låter som det är han och barnen emot henne. Hon har gett han ett ultimatum...henne eller barnen? Då är det bara att gå ut genom dörren för då har TS hittat fel partner anser jag.

Jag tolkar det som att hon sagt att hon inte känner sig hemma.
Av den informationen har sedan ts dragit sin slutsats att hon tvingar honom att välja?

Om hon ställt det ultimatumet då är det ju bara att gå, ja. För välja bort sina barn kan man ju inte.

TS skrev

På något sätt känner jag mig "arg" men mest ledsen och tycker att hon nu gett mig två val - antingen henne eller barnen. Vad tycker Ni - och hur ska jag gå vidare. Känner att vi inte pratat igenom detta ännu men behöver lite tips för ett fortsatt prat. Hon sa - nu har jag sagt vad det var, punkt slut (ungefär). Vad svarar man på det? Till saken hör även att när mina barn åker eller kommer, hon varken säger hej eller hej då och har väldigt svårt för att prata med dom (typ obefintligt). Jag har tidigare försökt förklara att om hon tycker att något är fel så måste hon säga det själv till dom. Vi bor ju faktiskt tillsammans.

Allvarligt.....kan man inte ens öppna munnen och berätta vad som är fel? Hans barn är ju rätt stora....med dom skulle man kunna ha ett riktigt bra snack om det krävs.

Han skrev att han tagit hennes dotter till sitt hjärta....men det funkar ju inte om det bara är åt ena hållet och hon sätter stopp vad gäller hans barn.

Jag går till mig själv....aldrig att en sån person skulle få gå under samma tak som mina barn...det är ju närpå psykisk misshandel att inte ens säga HEJ! till barnen utan bemöta dom med tystnad.

"det är ju närpå psykisk misshandel att inte ens säga HEJ! till barnen utan bemöta dom med tystnad."

Jag håller med. Där är det något som är heeeelt galet!

Kan det inte vara de anknytningsproblem som ligger till grudnen för hennes dåliga relation till sin egen dotter som spökar? Tror du inte att hon kan vara avundsjuk på den relation som du haft och har med dina barn?

Att hennes dotter bor vh och dina vv gör ju att hon ständigt påminns om sin egen otillräcklighet som förälder.

Samtidigt kan jag tycka att du borde ha haft en medvetenhet om problemet redan då ni flyttade ihop. Jag menar... hon har under 13 års tid inte varit kapabel att ha boendet om sitt eget barn, borde inte det kanske ha varnat om att hon kanske inte fixar att bo med andras?

Det kan faktiskt inte vara så lätt att förhålla sig till styv-"barn" som är 17 och 19. De är ju i princip vuxna! Inte så konstigt att hon känner sig undanträngd. Hur kul vore det tex om de inte var barn utan hans bror och syster som bodde i huset? Det är jobbigt att bo i ett hus med vuxna människor som man inte har någon särskild relation till.

Jag skulle rekommendera att helt enkelt bo som särbos, behåll barnen och sambon men så att de inte behöver bo ihop. Det är faktiskt väldigt vanligt och kan fungera hur bra som helst. Man kan ha ett bra liv tillsammans ändå, och som sagt flyttar ju barnen hemifrån så småningom.

Tycker att diskussionen är lite konstig med tanke på att "barnen" är 17 och 19 år gamla. Hade det handlat om BARN dvs yngre än de ts har så hade ansvaret legat helt på de vuxna men nu är även "barnen" nästan vuxna och då tycker jag nog faktiskt att man skall kunna kräva att de kan anpassa sig de också!

Det måste gå att hitta ett sätt där 4 "vuxna" kan leva tillsammans på ett sätt som känns acceptabelt för alla, ingen skall behöva "väljas bort"!

När jag var 17 år bodde jag i en egen lägenhet och skötte mig i stort sett själv (är 29 nu så det handlar inte om på stenåldern direkt...) och det trots att jag alltid har haft (och fortfarande har) en väldigt bra relation till mina föräldrar.

Tycker rent allmänt att tonåringar idag behandlas som bebisar, när skall man betraktas som vuxen egentligen? "Nej tyvärr, jag kan inte bo ihop med dig för min 35-årige son som bor hemma kan inte uppföra sig som folk...."

Hon verkar väldigt omogen! Som vuxen måste man ju vara den som ansvarar för att relationen med barnen funkar.

Hej Rådvill
Jag hoppas att ni redan löst detta problem men vill ändå ge några råd och tips.
Kan det vara så att hon bara ville säga detta för att ta upp det till diskussion. För visst är det ibland skönt att bara få säga vad man funderar på till sin partner så att denne kan reagera och veta på vilken våglängd man är. Ta därför inte det hon sa som något ultimatum (om det ni inte var så hon uttryckte det). Utan snarare som en viktig diskussion som kanske kommer att följa med er i förhållandet en lång tid. Diskussioner är inte farliga och måste inte alltid leda till några beslut det kan vara skönt att bara få gehör för sina tankar och känslor.
Jag är själv bonusförälder och visst kan jag känna mig undanskuffad och att jag inte hör till ibland (rätt ofta faktiskt). Då är det skönt att få yttra sina känslor och få en kram och frågan om jag vill vara med dem och spela spel, se en film eller något annat. Då försvinner känslan för ett tag. Men bara vetskapen om att min man vet om hur jag känner dessa stunder och kanske ibland kommer på att förebygga det, det hjälper.
Ta det lugnt och prata.