Toplistan på dumma kommentarer 2

tillägg: Visst idag har det varit okej, men man har sina ljusa stunder och de får man ta vara på. Sen kanske man träffar på en unge i Robins ålder och då blir man ledsen. Jag gick på ett luciatåg förra året och det var typ 20 ungar i Robins ålder.. Grät igenom när jag lyssnade. Har aldrig gråtit under ett luciatåg innan med barn i. Fick ångest sen, sen fram till lunch var det rätt okej igen.. Så i år är det nog inte så tungt.. Men det är en berarbetning man måste igenom det med..
suck.. Det tänker inte folk på. kramar!!

Här sållas det friskt i umgänget. Pratade med en numera exbekant i helgen. Hon frågade hur läget var, bla bla bla.

Och hur mår magen?
-Jotack, den mår bra.
Tänk, snart är du tvåbarnsmamma!
-Nä, trebarnsmamma..
Men *suck*, det har ju gått över två år, har du inte släppt det där än??

Jag bara gapade, fann mig till slut och gick därifrån. Vid det här laget trodde jag att nötterna var bortsållade, men tydligen inte.

Hej på er!

Åh, vad jag känner igen många kommentarer. Vi förlorade vår förstfödde i magen (v37) för 3 år sen. Sen kom lillebor(för 2 år sen) och då verkar ju allt vara glömt! Att vi blev gravida snabbt var tydligen en indikator för folk "hur fort vi var över sorgen". Nu väntar vi barn nr 3 och jag blir VANSINNIGT när folk pratar om "nu när 2an är på väg". VADÅ?? 2:an är på dagis, detta är nr 3 för f-n!

jag är verkligen ledsen när jag ser alla dumma kommentarer och pepptalk som det beskrivs här. Jag känner igen det så väl. jag började nytt jobb 3 månader efter vår sons död och när jag berättade för folk så var det typ "åh, fan" sen sa dom inget mer. Eller så var det andra diket, dom tror dom tröstar och ger en massa råd och vad dom anser uppmuntrande ord.

När det gäller FL här så finns det tyvärr massa omoget folk här som kommer in trådarna och provocera (helst anonymt också). Försök ignorera dom och anmäl kommentaren direkt. Dom tycker bara det är kul om ni blir upprörda medan man själv är förstörd av taskiga kommentarer i flera veckor (jag vet).

När det gäller vänner och familj är mitt råd, omger er så lite som möjligt med folk som få er att må dåligt. kanske inte så lätt men det kommer en dag då ni finner styrka att säga ifrån men det har man inte mitt i den värsta sorgen. man bara sväljer och ta emot och folk tror att dom har gjort nåt bra och tröstat en.
KRAM till er alla!

Vi var flera som anmälde en dum kommentar i förra tråden men vi fick inte rätt tyvärr.. suck..

Det är verkligen bedrövligt!! Hoppas ni kan förtränga den så fort det går.

Det var visst i denna tråden. Tiden går fort, men runt sida 5-7 nu... Jag har iaf förträngt det. Ibland.. När man blir påmind.. kramar!

fick en kommentar faktiskt för inte så lite sen som det stod så här "Tyck synd om dig själv bara - det är ingen annan som bryr sig. Det där var väl för fan ingenting"

Jag blev så arg, ledsen och förbannad att jag NÄSTAN önskade att han skulle få uppleva den smärta som alla mammor och pappor får när de förlorar ett barn!
FÅR man bli så arg?
Jag önskar inte ens min värsta fiende det här - men vart går gränsen för hur arg man kan och får bli?

Måste bara också få skriva av mig en kommentar. Det har hänt mycket efter att vi förlorade Moa i vecka 17 för snart sex månader sen. Jag har pratat och pratat om detta och det övriga som hänt. Så var det en som sa Ja men det kunde ju ha varit värre, det är ju ingen som har dött. Ja vad anser de då om Moa som dog i min mage? Blir så trött på att folk envisas med att se Moa som ett "missfall", det är som att de inte ser vår sorg och att de ser på Moa som nåt som inte var nåt viktigt, som ju för oss var det mest värdefulla somm finns. De förstår inte att vi hållit vårt barn i famnen, det var inte nån blodig opersonlig klump som jag födde fram utan en människa med ansikte, armar, ben, fingrar, naglar!

Hej.

Vi förorade vår älskade son för ca en vecka sen, han somnade i min mage i vecka 28. Jag ringde förlossningen några dagar senare för vi ville veta vart han fanns om vi ville se honom igen. De sa säkert det till oss innan vi åkte hem efter att han föddes men det va så svårt att ta in all information då. Men i alla fall så svarade det en barnmorska när jag ringde och då när jag sagt min fråga så sa hon "Ja du, jag vet inte riktigt men han finns väl i korridorerna här någonstans hahaha". Jag blev helt paff alltså, vaddå i "korridorerna någonstans" det är faktiskt min son du pratar om.

Sen va jag tvungen att ringa fkassan för att stoppa havandeskapspenning och då svarade de bara "jaha va det barnet som va beräknat den 10/5, ja då stryker jag det från listan så får du ha en bra dag, hej då".
Man blir helt stum alltså och väldigt ledsen.

Jag blir också väldigt ledsen att läsa de ord som ni andra har blivit utsatta för. Jag känner verkligen med er alla ängla föräldrar och kramar om er. Vi får försöka hjälpa varandra genom vår sorg

När vi låg på BB efter att ha fött vår ängels lillasyster så ringde vi ju kompisar för att berätta den glada nyheten. En kompis frågade: -Hur känns det att äntligen få kalla sig mamma?

Jag har faktiskt kallat mig mamma ända sedan jag fick mitt första barn, även om hon inte levde. Det sa jag och hon förstod ju sitt misstag och bad om ursäkt.

Jag blir så bedrövad när jag läser era kommentarer och ja jag förstår när man blir så arg och ledsen att man nästan önskade en person "går i mina skor en enda dag så ska du se". Folk är respektlösa, även fast man inte kan förstå en situation kan jag ju bemöta människan med respekt. jga vet tex inte hur det är att förlora någon i en sjukdom, men jag kan ju ha respekt för det och acceptera personen åsikter.

Tycker det är bra med vänner som ber om ursäkt, det visar ju att dom är okunniga men har respekt för hur ni upplever situationen.

Läste nyligen att regeringen vill flytta gränsen vad som "anser vara ett barn" från v 28 till v 22.

Tycker det är oerhört respektlös att kalla ett barn i v17 för missfall. men det är nog en diskussion som är het på många sätt. samma sak med abortgärnsen, när böjar livet? personligen har jag inga gränser där, liv är liv oavsett vecka, sen kan vi går in på medicinska termer om folk tycker det är lättare att hantera att det faktiskt dör barn i vårt land! kalla allt missfall då, för missfall är ju förknippad med en "orsak" enligt många.

Svävade ut....sorry.

Kan avluta hur sjukskrivningen såg ut för min man när vi lämnade sjukhuset, skriven av en utlänska läkare (inget mot dom nu...men...snälla)..."Hans fru födde dött foster vecka 37, hon mycket ledsen, han måste ta hand om henne".

Kan säga att f-kassan inte godkände den fantastiska sjukskrivningen, utan vår kurator ringde och förklarade att "den här pappan har förlorat sitt barn och måste få sörja", då var det grönt!

Hej

Jag har inte förlorat något barn, jag har inte någon stor sorg i livet över huvudtaget, men jag hoppas att det är okej att jag läser era inlägg.

Jag läser om sorg i utbildningen (läser till sjuksköterska). Det vi har läst är olika faser man går igenom och att sorg ser olika ut för varje individ. Men jag vet ändå inte hur jag ska bemöta någon med sorg.

Kan låta väldigt korkat att skriva detta, men tack för att ni delar med er av alla dumma kommentarer folk ger er, nu vet jag iaf vad jag inte ska säga och hur jag kan tänka vid bemötandet. Jag hoppas att fler som inte förlorat ett barn (eller upplevt någon annan form av stor förlust) läser och lär sig något om bemötande. Och att alla ni som varit med om någon form av förlust slipper dessa dumma kommentarer eller iaf kan få en ordentlig ursäkt!

Vill bara uppmuntra och tacka alla som vill dela med sig av både bra och dåliga erfarenheter av bemötande. Hoppas fler läser era inlägg och funderar hur de själva uttrycker sig sen!!

//Blivande Syrra

Du får gärna läsa här och kanske lär du dig nått. Ditt inlägg var väldans bemötande! Jag hade toppen bm när jag födde Robin. Så du får gärna följa här om du vill.
Jag upplever som att folk får säga vad som helst till oss men vi får inte säga det vi tycker och tänker. Det är tabu. Så orättvist. Man lär sig med åren som går.
Massa kramar till dig!