Hur bemöter man nyblivna ängla föräldrar bäst?

Kärlek, omtanke, tålamod, förståelse. Jag var upp till min väninna samma dag som deras pojk dog. En lite annan sits kanske, men att någon bryr sig värmer oavsett hur man bryr sig tror jag värmer.

Alla sörjer så olika, men utifrån min egna erfarenhet så uppskattade vi alla blommor och kort som kom med posten där ens vänner och bekanta hade skrivit fina ord. Ett tips på vägen är att VÅGA FRÅGA dem om deras bebis! Hur lång? Vikt? Vill de inte svara så kommer de att säga det! Det är ingen kränkning att fråga- det är att våga bry sig. Det värsta som finns är när ens "vänner" låtsas som allt är som vanligt. Själva kanske de inte törs ta upp något eftersom de är rädda för omgivningens reaktioner. Försök inte få dem att tänka framåt, ty de kommer i deras takt. Gå in på www.spadbarnsfonden.se, där finns flera konkreta tips hur du som närstående bör bemöta människor som precis har förlorat barn. Där står även vad du bör undvika att säga och detta är viktigt att läsa, ty de kommentarerna liksom bara trillar ur folk, eftersom det är så obehagligt och förfärligt det som hänt och en av få händelser där det inte finns några tröstande ord. Lycka till!

Min svägerska fick choklad då hennes pojke dött o hon blev väldigt ledsen o arg för hon menade på att de var väl ingen som fyllde år o någon fest.
Blommor däremot sa hon inget om.....utan de verkade som hon uppskattade.Sen ett kort ett sms, att man ringer......

Hon ringde oss då de hänt o då beklagade vi o sen gick de nån vecka innan vi träffade henne igen....

Jag kan bara instämma på vad fruWassberg skrivit.

Jag tror att det är väldigt olika. Vi blev tex glada för choklad... Men det viktigaste är att höra av sig tror jag. Och att höra av sig om och om igen. Jag uppskattade (och uppskattar) att få sms, för de kan jag läsa när jag vill och det tar inte så mycket energi. Tipsen på Spädbarnsfondens hemsida är väldigt bra tycker jag (och önskar att fler i min bekantskapskrets hade läst dem).

Jättebra att du frågar oss tycker jag!

Att höra av sig!!! Det är banne mig det som betyder mest för mig just nu!! Har fått underbara blommor både direkt när det inträffat och nu  två veckor efter.. Kort och brev har oxså varit underbart uppskattat! Våra vänner har nog i stort sett gjort upp en tur ordning om vem som ska få bjuda oss på mat denna dag.. nej men dom flesta dagarna har vi ätit bort.. och ja det har varit sååå skönt att slippa ställa sig och laga mat. Jag hade inte orkat! Dessutom har jag fått en anlednign till att gå upp varje dag. 
Håller helt med alla som tidigare skrivit att det är så viktigt att man frågar om barnet... Var delaktiga! kram och tack för frågan!

Att mina nära ville finnas där, att lyssna upplevde jag som oerhört viktigt strax efter att vi förlorat vår son. Att jag fick berätta, visa bilder, gråta och kramas tillsammans. Att fika tillsammans.
Och sedan när vi "isolerade" oss visste att vännerna fanns kvar.
Det jag inte uppskattade, vilket ändå säkert var välmenat, var när någon sa "jag vet vad du gått igenom, för att..." och sa något helt annat än det fruktansvärda vi just genomlevt.

Tack för alla fina svar. Jag köpte ett fint kort, neutralt med ljusa ranunkler(blommor) på och tänkte skriva ett par rader först. Sen får vi se hur de verkar ta det hela och kommer skriva i kortet att vi finns här för dem om de vill ha hjälp med något osv.

Glöm inte att bara för att ni skriver att ni gärna hjälper dom så är det inte alltid man vill be om hjälp. Fråga igen efter ett tag.. Ta väl hand om dom!

jmmm - det låter jättefint och kommer att vara värdefullt, tror jag.
Många kramar!

Idag hände de en så skön grej, pappan kom upp o pratade med mig när jag var ute, jag fick beklaga och prata med honom personligen o han fick berätta hur de kände o allt hur de hade gått till. jag fick se en bild på den lilla flickan o ska få se fler när de framkallat dem. De kändes så skönt att få prata med honom.
Så om ni läser detta: Tack F för att du kom o pratade! Vi tänker på er i er sorg o hoppas att ni vet att vi finns här för er om vi kan hjälpa till på något vis KRAM I ER STORA SORG!

Fick vi väldigt mycket blommor när vår lilla Amanda gick bort, och det kändes bra. Andra visade sin omtanke och man själv slapp prata med någon, för det orkar man inte med i början och speciellt inte med folk som inte står en jätte nära. Men tycker att ni kan skicka blommor med ett kort där det står att ni tänker på dem.

Att våga ta kontakt och att inte dra sig undran var för oss det mest uppskattade.
Och att man fortsätter att höra av sig ef ett tag.
Att då och då nämna barnet - absolut inte låtsas som det inte har hänt/har funnits.

Förutom det alla före skrivit skulle jag uppskatat om någon hade åkt till affären och handlat mat åt mig och bara lämnat in kassarna. (Allt för att slippa möta okänt folk) En annan sak som jag hört uppskattats är färdiglagad fryst mat (så att man säkert äter något i all sorg).

Hej alla,

Jag har en liknande fråga som TS, i fredags fick vi redan på att min svåger och hans frus dotter fötts under dramatiska omständigheter med navelsträngen runt halsen. Hjärtat stannade men de fick igång det igen, men idag fick vi reda på att de konstaterat att den lilla brutit nacken i samband med att de drog ut henne antagligen. Som vi förstått det kommer de att låta henne somna in nu under natten.

Vi bor i USA och de bor i Frankrike, så det är inte så lätt att hjälpa dem med det praktiska, men jag skall titta på länken som fanns i något av meddelandena ovan om vad man skall säga och inte säga.

Till situationen hör att vi väntar vårt tredje barn med datum för planerat snitt den 30 maj (har haft snitt tidigare och då är de i usa väldigt obenägna att låta en gå igenom en vanlig förlossning). De vet ju förstås om detta, men jag undrar hur vi skall informera om födseln av vår son på ett sätt som inte river upp allt igen, eftersom det ändå inte har hunnit gå så lång tid.

Vi fick mycket fina blommor - det är bra och kan uppfattas rätt om man har ett fint kort till. Vi upplevde att det finaste kortet vi fick var det där det stod:

Grattis till er son, men vi är så ledsna att ni mist honom!

Kan säkert uppfattas på olika sätt, men vi tyckte att dessa vänner fattat det tudelade i att mista sitt barn i magen.

Kom ihåg att fråga hur de har det och visa medmänsklig omtanke. Kan vara svårt att ta upp det själv. Den som mist känner sällan att någon "trampar på tårna" om man är öppen och ärlig. Säg att du inte vet vad du ska säga/göra men att du är ledsen. Och kom ihåg att detta aldrig går över, så prata med dem om 4 månader, 8 månader, 2 år o s v

Hej Bakom molnen,

Tack för dina tips. Eftersom det är min svåger är det mest min man som har kontakt med dem och det blir ju han som ringer och berättar och vi har pratat om att det är viktigt att hålla en "låg profil" när vår lille kommer ut. Jag känner inte hans fru så bra (av praktiska anledningar - vi har aldrig bott i samma land och enbart träffats på högtider och någon semester och hon är dessutom 10 år yngre och fransyska) och vi brukar inte talas vid per telefon, men jag skall jag verkligen tänka mig för att ta mig tid om det blir så. Eftersom vi troligtvis kommer göra ett planerat snitt kanske vi kan ringa dagen innan så att de är lite beredda också.

Min man är iallafall idag på väg till Frankrike så att han kan delta i minnesstuden för den lilla som kommer att hållas på tisdag och det känns väldigt bra att han kan vara med på det.

Jag vet att det också fick möjlighet att ta några foton utan massa sladdar och i finkläder innan hon somnade in för gott. Är det helt opassande att be om ett sådant foto om de inte självmant tar upp det? Vi har ju bilder på alla andra kusiner inklusive den lillas storebror och jag tycker att det är viktigt att våra barn när de växer upp skall veta att de har en kusin till även om hon inte fick leva så länge. Vi har fått ett foto ifrån första eller andra dagen när de fortfarande inte visste hur det skulle gå, men på det ligger hon uppkopplad med några olika slangar. Även om hon ser väldigt fin ut själv så skulle vi gärna vilja ha ett finare foto.