Hur reagerade ni när det var dax??

När läkarna gav upp alla försök att stoppa värkarna och sa ungefär att "nu kör vi, här ska födas barn", var min första tanke "Tack gode gud! Snart är det över!" Då hade jag legat med värkar i 4 dygn och ca 3 timmar och knappt sovit under den tiden.
Samtidigt så var jag helt lugn, inga panikkänslor eller något sådant, har alltid varit sådan att jag tar dagen lite som den kommer.
Mikael föddes 6 timmar senare och hann bli v28+2.
Efter förlossningen hade jag några dagar när allt var lite upp och ner i huvudet, men de gick över ganska snart.
Nu är lillpojken strax över 5½ månad, eller 13 veckor korrigerat och det går hur bra som helst. Just nu kämpar han som en tok för att kunna vända sig från rygg till mage, han är en glad liten skrutt som skrattar och "pratar" mesta tiden.

För mig när min son föddes v. 33 (kanske inte supertidigt i jämnförelse här kanske;)
Så skulle vi sätta oss äntligen och fira att min man skulle ha ledigt och semster och att vårt IKEA kök skulle komma om två dagar så nästa morgon skulle vi börja riva ut allt det gamla.
Jag hade satt mig tillrätta och kände att det gjorde ont av "förvärkarna" var 3 dje minut.
Men eftersom vi hade hästar som skulle ha mat så tänkte jag att jag går och hämtar in dem för natten innan jag säger att det känns konstigt till min man (kan inte riskera haha att han stressar upp sig och låter mina stackars hästar bli ihjälbitna av alla mygg i natt tänkte jag dum som jag var.
Tillslut gjorde det fasligt ont så vi fick väcka dottern och åka in och kolla vad det var.
Jag blev då inlaggd och och fick värkavstannande i 5 dagar.
Sedan gick det inte längre och han föddes snabbt..

Jag var redan inlagd på sjukhuset pga psykiska besvär.Jag mådde väldigt dåligt och trodde att barnet hade tagit skada av det, därför ville min man och jag göra ett andra ultraljud.Läkaren som gjorde det var väldigt tyst och jag kände på mig då att något var fel.Han sa att barnet var vägde runt 800 g och att det skulle bli akut kejsarsnitt.Detta kom som en chock för oss båda,men i efterhand har jag förstått att min kropp talade om för mig att något var fel,jag förstod bara inte vad.
Snittet gjordes i Örebro e-som det var fullt på alla andra sjukhus i länet!Vi låg där i 10 dgr.De första dagarna ville jag inte se min son,det tog väl 2-3 dgr innan min man lyckades övertala mig att följa med till Neo.Det var inte lätt att komma in där och se sin lilla son ligga i en kuvös med c-pap.jag grät mycket de där dagarna.Men det var behövligt.Efter 10 dgr fick Erik en plats på avd 69 i V-ås.Den första tiden fick jag och min man bo i ett rum långt bort från honom,det dröjde några veckor innan vi fick ett rum på samma avd.

Tillägger att Erik är född i v 30+4 dgr.Han är idag 12 mån(10

Det var inte meningen att man skulle komma in på någon tysk sida när man klickar i mitt inlägg!!

Jag var i fjällen och hälsade på min kille som jobbar där, på eftermiddagen började det värka i höfterna och lite i ryggen men jag tänkte inte mer på det eftersom jag inte alls hade ont i magen. Fick iaf ondare och ondare men trodde bara att det var fogarna och att jag legat illa i sängen. På kvällen när jag skulle lägga mig kände jag hur vattnet gick därefter kom ena foten å sen efter bara 2-3 krystvärkar kom hon ut förutom axlarna och huvudet...i rummet vara bara jag och min kille..kan ju tillägga att vi blev väldigt chockade och ingen av oss trodde nog att hon levde..han sprang iaf efter hjälp och som tur var var en av gästerna utbildad sjuksköterska..så hon skyndade dit till mig och barnet och drog ut det sista av kroppen..först så andades hon inte så hon gav hjärt-lungräddning och fick då igång andningen..sen dess har hon andats själv förutom hjälp av c-pap och första dygnet respirator..vi var insnöade där så hon kunde inte få syre och hjälp av sjukvårdspersonal på över 1 timma men klarade sig jättebra ändå! Hon föddes i v. 27+0...hon ligger fortf på prematuravd men mår jättebra nu.

Noel kom i v31+5 med katastrofsnitt. Jag hade varit inlagd tidigare pga av blödningar så tänkte att det skulle bli samma visa denna sista gång jag kom in..att jag skulle bli kvar några dagar med dropp för att stoppa blödningen... men när jag låg m ctg:n gick hjärtljuden plötsligt ner och vips stod läkare och ett helt lass m pesonal i rummet och sa att bebisen inte klarar sig längre så nu förlöser vi dig... Det var ÅNGEST.. jag vart livrädd och grät. Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Som tur var vart jag ju sövd pang bom så det var inte såå lång stund jag behövde vara i detta hemska tillstånd.

jag vägrade inse det. värkarna kom som en blixt från klar himmel.
hade inte haft några problem under graviditeten och mådde tipptopp.
men så i v 33 satte det igång i nedredelen av ryggen.
vägrade inse vad det var trodde jag hade sammandragninger så jag tog ett bad, blev inte bättre, gick och kräktes om fick bara ondare och ondare och låg på sängen ett par timmar tills min man sa nu pratar jag med förlossningen och dom tycker vi ska åka in.
jag fräser fram: varför pratar du med dom för jag har ju bara lite ont. det går över.
kl 22 var vi på bb kl 12 följande dag tittade min son ut.
blev en vaginal förlossning som tog ca 14 tim från första värken med stoppande. 24 min efter vatten avgång

Catwoman: men herregud! Jätteroligt att allt verkar ha gått bra i alla fall.

Mitt vatten gick hell oväntat i vecka 35 + 6 och lillen kom ut 36 + 1. Han var jättestor för sin ålder och fick efter en svår förlossning kraftig gulsot och var riktigt hängig i en vecka. De förklarade för mig på BB att vecka 37 är jätteviktig och att barnen är inte "klara" innan dess och är barnet stort för tiden så kan de ha ännu svårare på grund av att det är så mycket som ska hållas igång. Idag, åtta månader senare mår han dock prima.

Jag hade misstänkt att jag nog inte skulle gå över tiden då både jag och mannen är födda cirka två veckor före BF. Man ska dock lyssna på sin intuition då jag samma dag som vattnet gick hade förberett så gott jag kunde på jobbet för att få undan allt och sett till att mina kollegor visste vad de behövde ta över när jag skulle gå på ledighet cirka två veckor senare. Chefen bara skrattade när jag ringde från BB dagen därpå och meddelade att vattnet gått och att jag låg inne för observation. Du ser, kvinnlig intuition, ni känner era kroppar ni!

Jag hamnade i någon sorts chock när jag insåg att jag skulle föda där mitt i natten och att jag inte fick åka hem som jag trodde...
Jag födde i v.26+5.

Vattnet gick i v32+1 & jag blev nog chockad.. trodde jag råkat kissa på mig först, vilket min låtsasmamma oxå trodde, men det bara fortsatte...Tur att jag var hos min pappa & hans fru, så de kunde ta hand om min 10åriga dotter.. Min kompis & hennes man skaffade barnvakt till sina barn & körde in mig & hon stannade med mig i 2 dygn.

Läkarna stoppade värkarna & gav mig lungmognad. Sen var jag inlagd i 10 dagar innan han föddes. trodde jag skulle få en liten spinkig ynklig sak, men han var rätt stor & stark.

Hade det tufft på Neo, dottern ringde & grät förtvivlat varje dag, men sonen mådde utmärkt & vi fick åka hem när han var 16 dagar.

Det var tufft att inse tycker jag.

Vecka 26+2.

Men som tur var, slutade allting väl. Jag var på jobbet när vattnet gick och det kändes allt annat än bra!

Efteråt känns det tråkigt att man gick miste om halva graviditeten men jag är glad att alla mår bra.

Åkte in med vad jag trodde var magkatarr i v. 28. Tänkte bara åka in och få lite medicin. Vi skulle ha middag hemma på kvällen så det var ju bäst att åka direkt.
Jag kom in till akuten sen föll jag ihop.
Har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Vidrig smärta. Ingen visste heller vad som var fel till en början.
Havandeskapsförgiftning med HELP-symdrom.
Låg inne i två dagar innan det blev akutsnitt. Fick lungmognad.
Hade planerat snitt på torsdagen men på tisdagen ville de göra ultraljud för att kolla att allt var bra, det var det inte, så två timmar senare var han ute.
Förstod ingenting, var aldrig rädd, hade nästan inga känslor alls. Var helt känslomässigt tom. Kanske hade att göra med mitt enorma morfinintag..
Tårarna kom först efter några dagar, när morfinet började avta..
och de har inte slutat än.

Ni kan läsa hur de gick för oss på min press......

HAde känningar en hel vecka innan. Pratade med min BM som sa att allt var normalt!

Sen gick vattnet i vecka 34 och fyra timmar senare var hon ute och det enda jag tjatade om på förlossningen var att jag egentligen skulle gå och jobba, inte hade lämnat över än och att jag ju hade fyra veckors semester som jag skulle ta ut innan barnet kom!