Nån mer med bonusbarn? Som det inte skiljer många år emellan?

puffar min tråd

Jag har också två bonusbarn, på snart 13 och 15 år.

Sen har vi en gemensam son också på snart 16 månader

Bor dina bonusbarn hos er?
Min mans söner bor här alla vardagar och en helg i månaden. Så tre helger i månaden är de hos sin mamma, men de räknar vårt hem som sitt "riktiga" hem.

Vi består av;(the family)  mig 22 år, pappan 40(egentligen 25 år   ) Jennifer 20 månader, och hans barn sen tidigare Nicke 16 år, Becka 14 år och Alle 11 år. Älskar er av hela mitt hjärta.
Ja, han har 3 barn sen innan, det skiljer 18 år mellan oss! Nicke bor med oss, men tjejerna kommer när dem vill !

www.google.com

pj blidde fel

Jag har ganska lika. Är snart 28 och min sambo är 41. Vi har inga gemensamma barn än, hans flicka är 11 och pojken 12,5.

De bor halvtid hos oss, två veckor i stöten.

Mina bonustjejer är 12 och 13½... Har kännt dem i 10 år!

jag är fin:
Oj, hur har det känts att ha varit med i deras liv sedan de var så små, gick det bra i början? Det kanske t o m är lättare när de är så små att de inte riktigt förstår, eller?

Pymsan:
Jag har ju inte med det att göra kanske, men har ni inte planer på gemensamma barn eller?
För när jag träffade min man var det ju ett frågetecken, vill han ha fler barn när han redan har två? Men han sa tidigt att han var helt OK med att skaffa fler barn för att han förstod ju om jag kanske ville det...
Nu dyker ju frågan upp om jag ev vill ha ytterligare ett barn....

Jo jag har ju sagt att jag vill ha åtminstone ett eget barn. Och han är öppen för det, men vi har inte pratat om när. Han funderar dock mycket på hur det kommer påverka barnen han har nu så det kommer nog ta lite tid innan vi kommer till skott. Men jag har gjort klart att jag inte kan tänka mig att avstå från barn, det är icke kompromissbart för min del.

Pymsan, eftersom barnen är så stora så tror jag det funkar bra.
Mina bonussöner är ju som galna i sin lillebror, de bara längtar efter att få lära honom spela fotboll
De är ju stora nog att förstå att de inte är rivaler utan att det är helt naturligt att en liten bebis tar upp mycket tid, utan att de betyder mindre för det.
Vi har ju t o m en alldeles utmärkt barnvakt i den äldste sonen som är 15 år

Jag tror det är lättare att komma in i det nya när barnen är så pass små som mina bonustjejer var. Det är som helt naturligt för dem nu (och var då) att jag finns i deras liv, de minns ju inget annat. Jag tror däremot att det kanske är känsligare för biomamman att lämna sina små pluttar till pappa och en ny tjej som ska "gulla" med dem. Jag vet inte, men jag tänker att det kan vara så, fast jag kan ju va helt ute och cykla. Eftersom de var så små så känns de som "mina" barn också, fast inte på samma sätt som jag känner mig som biomamma till vår gemensamma dotter.
Ja ¨på tal om gemensamt barn... min man ville absolut aldrig mer gifta om sig eller skaffa fler barn efter sin skillsmässa. Det var otänkbart för mig så efter nån månad sa jag att om du inte kan tänka dig det i framtiden så går vi skilda vägar nu. Sen kom det annat emellan och helt naturligt växte det bara fram en längtan hos honom efter gemensamma barn med mig. Vi ska till och med gifta oss!

Låter positivt och hoppfullt för min del! Och min älskling har ju dessutom sagt att förutsatt att det funkar i vårt liv och med barnen så JA då finns det med på framtidskartan. Önskar bara att det vore nu men vill samtidigt inte tjata...

jag är fin:
Jag kan inte ens tänka mig att min son, som är 16 månader, skulle sitta och gosa med någon annan tjej, som på ett sätt "tar över" mammarollen då...det hade varit jättejobbigt.
Men det är ju en smäll man får ta i ett sånt läge och vad skönt att det har funkat så bra för er!
Jag tror också att om kärleken finns så växer den sig så stark att ni säkert har mer gemensamma mål nu än i början. Härligt att ni båda vill ha barn nu!
Min man var ju väldigt bitter på sin exfru som svek honom på ett hårt sätt, men här sitter vi nu, med barn och ring på fingret och är lyckligare än någonsin!

Pymsan, hur länge har ni varit ihop?
Ni har ju ingen tidspress, det är ju gott om tid, men jag förstår om du känner en längtan efter barn.
Vad är det som ska funka i ert liv för att det ska bli aktuellt med ett barn till? Det kanske funkar alldeles utmärkt redan nu?
Vad tycker hans barn om ett eventuellt syskon?

Jag har två bonusbarn som är 10 respektive 12 år. Det känns dock inte som att det skiljer 2 år mellan dem då 12-åringen är ganska omogen för sin ålder. Hon är väldigt mycket för tidigt född och det kankse kan bero på det. Något jag tycker kan vara svårt är detta med regler och krav i och med att de är så nära i ålder och då 12 åringen dessutom ofta är mer omogen än 10-åringen/alternativt på samma nivå som honom...
Hur gör ni? Ibland kan jag känna att vi kanske borde t ex låta 12 åringen vara uppe lite längre i och med att hon är äldre, eller att hon kanske skulle få lite högre veckopeng osv. Som vi har det nu har de exakt samma krav och regler jag känner ibland att det är fel. Min sambo har alltid behandlat dem så, ofta känns det som om de mer är tvillingar än syskon med två år emellan sig.....

Kryztina:
När jag träffade min man så var hans söner 10 och 8 år och då hade de ganska lika villkor.
Men sen när den äldste närmade sig tonåren så började vi att dela på det lite mer, han fick vara uppe lite längre och fick lite mer pengar.
Men samtidigt så är det ju hur de hanterar saker som får avgöra, vi har ju t ex sagt att om skolarbetet kommer i skymundan för att de är trötta t ex, ja, då får de lägga sig tidigare oavsett vem som är äldst.
Så om 12-åringen är lite mer omogen kanske hon behöver lägga sig vid samma tidpunkt som lillebror, eller så klarar hon av att få vara uppe lite längre, det är ju bara ni som kan avgöra det.
Vi kände att vi var tvungna att sära på dem när de blev lite större och det har funkat jättebra.

Vi hade faktiskt olika läggtider för barnen ett tag när de var mindre. Vi ville att de skulle få känna att de inte var som "tvillingar" utan att det fanns en stor och en liten. Det är lätt att den mindre åker med av bara farten när det är dags för den äldre att få testa nåt nytt. Tråkigt för den stora att aldrig få vara störst. Tråkigt också för den yngre att aldrig riktigt få vara minst... att det nästan förväntas att den ska klara lika mycket som den äldre, och de kanske inte alltid är mogna för det storasyrran klarar av.
Så det är ju svårt det där, bonus eller bio, spelar ju ingen roll i den frågan. Nu gör de det de är mogna för.

Nej det var nog jobbigt för biomamman ibland att lämna barnen, men hon skaffade sig ju en ny man i samma veva, så det var ju ömsesidigt på så sätt. Jag har bytt blöjor, torkat kräks, tröstat, skällt, gosat, skrattat osv osv med dem, och kanske det gjorde ont i bion i början, men idag är jag rätt övertygad om att hon är glad att jag ville göra allt det där. Tänk att ha en bonusmamma till sina barn som bara hatar barnen... Det måste ju vara en ännu hemskare känsla att lämna ifrån sig barnen då!!!!

2,5 år snart och har bott ihop 1 år i sommar. Så det är ju inte så jättelänge. Ärligt talat så tror jag mest han är lite rädd för att "våga språnget", och har pratat en del om att skilsmässn lärde honom att man även måste ta hand om sig själv för att kunna vara en bra pappa, sambo etc. Hans ex var rätt krävande på så sätt att han inte "fick" göra så mycket på egen hand och hon var väldigt bra på att blåsa pengar så det fanns heller inte ekonomiskt utrymme för honom att göra sina egna grejer. Kanske är han lite rädd att hamna där igen när vi får barn, att jag ska förbjuda honom att åka till golfbanan en gång i veckan typ... Vi får väl sätta oss ner och prata om det helt enkelt men det är SVÅRT att prata om sånt som verkligen är viktigt för en, det är väl nån rädsla kanske att inte få det svar man vill ha...

Glömde - vad barnen skulle tycka - jag är säker på att de skulle tycka det var jätteroligt. De är båda väldigt barnkära och förtjusta i småbarn, kan leka med sina småkusiner i timtal utan att tappa tålamodet med dem. Så det känns inte som nåt hinder alls.

jag är fin:
Jag hade också velat att min mans nya tjej hade tagit väl hand om mitt barn om vi någon gång hade skiljt oss. Även om det säkert svider i mammahjärtat så vill man ju att barnen ska ha det bra hos pappan!

Pymsan, det låter ju bra! Låt idén mogna hos honom så känner han sig säkert redo en vacker dag. Det kan ju ta tid att känna sig trygg igen efter en skilsmässa.
Att våga lita på och älska någon igen och därmed våga starta om!

Ja och det är lätt att glömma, när man själv gått igenom livet tämligen osargad... När man tänker efter så kan man ju ha förståelse för att man är mer försiktig när man gått igenom en skilsmässa. Man är givetvis väldigt mån om att verkligen försöka få allt att funka den här gången och att allt ska falla på plats innan man skaffar fler barn. Jag skulle kunna tänka mig att man nog är rädd för att utsätta ett till/fler barn för en skilsmässa med allt vad det innebär.
Jag tycker det känns bra, han är helt klart öppen för det så småningom, och vårt förhållande är kärleksfull och lyckligt. Det är bara lite tålamod, sen så.... blir det säkert en bebbe vad det lider!