Hur kan vi glömma...

Tack alla söta!
Jag pratar och skriver, men det är ju inte allt som är lika lätt att säga som att skriva.. för skriva kan man göra även när man håller på rinna över av tårar... Har i a fall pratat med min sambo nu idag och försökt att berätta exakt vad jag skrivit här inne.. Sedan tog vi en promenad och pratade ännu mera.. och så mycket enklare det blev att vara när vi inte satt hemma längre... en helt annan känsla...

Jag kommer alltid att sakna henne och jag vet att det kommer vara som tyngst nu i början.. och de stunder som är värst kommer det att kännas som att jag aldrig kan hitta vidare, men jag vet att det kommer vi.... Vi försöker att tänka på det som hänt med värme, för oavsett så hade vi inget annat val.. och hade vi inte valt att avsluta det själva så hade det med största sannolikhet hänt ändå, fast lite senare..

Det är så vi måste tänka.. och hon hade aldrig kunnat leva utanför min livmoder.. Hon var inte ämnad att leva ett liv som alla oss andra.. Hennes plats är i babyhimmlen där uppe.. Vem vet kanske stod min mamma där och tog emot henne med öppna armar... Kanske var hon ämnad att finnas som en skyddsängel över våra framtida små barn.. För nu vet vi ju i a fall att vi kan bli gravida.. inte nu på en gång, men i framtiden...

*kramar*

Önskar att jag kunde dämpa din smärta, men smärtan måste få finnas där, det gör ont att förlora sitt barn!!!
Men det kommer en tid då den värsta smärtan försvinner, sorgen kommer alltid att finnas, men den blir lite lättare att leva med.
Massor av styrkekramar!

Stor kram till er.

Hej.

Vi förlorade vår lilla William för drygt en månad sedan och hade begravningen i torsdags.

Som någon redan skrivit så sörjer ju alla på olika sätt. Jag kan bara säga att det som hjälpte mig och fortfarande hjälper mig var att berätta min historia om och om igen till alla vänner som bara orkar lyssna. Det blir lättare att berätta för varje gång.

Vissa dagar känns allt så overkligt, precis som om det aldrig hänt medan andra dagar är fyllda med tankar om hur det kunde ha varit.

Många styrkekramar till er och det är många som känner med er.

Åhh.. idag har varit helt annorlunda mot för igår.. har kunnat tänka på det och hört massa andra saker som gjort mig påmind om det som skett, men utan att känna behov av gråten. Det går ju lite upp och ner under ett sorgearbete så jag antar att det är därför det är annat idag..
 
Å andra sidan finns det ju inget som säger att jag inte saknar henne för att jag inte gråter.. Men jag börjar väl sakta men säkert inse att hon hade aldrig kunnat leva ett liv som oss andra, och det fanns alltså inget annat att göra.. ¨

Tack alla söta som står bakom mig och massor av kramar till alla ni andra behövande där ute!!!

Beklagar att er flicka inte fick vara kvar

Jag känner igen mig i dina känslor! När jag förlorade min underbara Hung så trodde jag aldrig att jag skulle kunna leva vidare utan henne! Mina tårar känndes som de aldrig tog slut och jag kännde att jag aldrig skulle kunna ta mig igenom det! Jag kännde också att jag stödde mig allt för mycket mot vänner och familj , men det är aldrig så. Min mamma har senare berättat för mig att det var skönt för henne att veta att jag skulle ringa henne när jag behövde prata och att hon på så sätt kunde hjälpa mig!
För mig hjälpte det mycket att prata med min kurator och sedan även planera begravning och prata med en präst! Våran lilla flicka blev begravd på ett barnfält vilken känndes helt underbart! Hon har en egen liten grav , bland det andra barnen som vi besöker så ofta vi kan! Sedan har vi gjort en liten minneshylla för henne hemma för att aldrig glömma!

Den första tiden är verkligen svårt men jag lovar det kommer kännas bättre även fast saknaden aldrig kommer försvinna , men så ska det ju ändå vara , man ska ju aldrig sluta sakna de som man älskar!
Lycka till med allt nu och glöm att inte prata om allt som känns tungt!!
Massa styrkekramar till dig!!

Jag vet vad du går igenom...
Igår var det fyra veckor sedan jag födde vår Änglaflicka Julia.
Dessa veckor känns som år...
Vi överlever även om dte inte känns så när "dipparna" kommer plötsligt och obarmhärtigt.
Jag fick för några veckor sedan ett pärlarmband som heter Frälsarkransen. Det har hjälpt mig mycket...
Man kan läsa mer på
www.fralsarkransen.se
Man kan också köpa en bok och armband i ett, som heter Livets pärlor.
Rekommenderas varmt om du känner att du tror på himlen och ett liv efter detta...

Kram Kattis

Jag känner så med dig/er . Jag kan inte skriva något som hjälper och som du inte redan har läst här på tråden. Men det hjälper att prata och att tillåta sig sörja och gråta. Det är tre mån sen vi förlorade vår Hampus, och fortfarande finns det väldigt mycket gråt för både mig och min man. Hampus kommer alltid att saknas oss.
Jag har gjort en liten minnesvideo av en del av bilderna vi han på Hampus. Det känns skönt att få ha den att titta på. Ibland blir jag ledsen och ibland blir jag stärkt.Hela situationen är ju en bergochdalbana.
Det är viktigt att du och din sambo kan prata och stötta varandra. Ta hand om varandra, det behöver ni!
Kramar i MASSOR!
Jejja

jag vet precis vad du går igenom den 11 mars-08 dog vår son Albin under förlossningen i gravvecka 24+3..
om du känner för att prata av dig så inboxa...många styrkekramar från en annan änglamamma malou

stor styrke kram från mig å min sambo. Allt känns tungt men vi får väl hoppas att all sorg släpper, det är tungt men en dag så kommer det lätta lite.

KRAM

Mmm.. jo konstigt nog så känns det redan bättre.. efter att ha fått skriva av mig här inne.. ha pratat massor med min sambo och mina vänner... men jag känner mig inte på långa vägar stabil, men jag känner heller inte samma behov av att gråta... Vet att det är sånt som kommer att komma i vågor under vägs... Tack alla ni som tänker och stöttar mig! *kramar*