Hur kan vi glömma...
Skriver här för jag vet inte vem jag ska prata med.. känns som att jag ska spricka om jag inte får berätta för någon... och jag vill inte tynga mina vänner med min sorg mer.. för de kan bara inte förstå..
Är nu inne på andra dagen sedan Tindra lämnade min kropp och jag saknar henne så jag tror jag ska dö.. Först, direkt när hon kom fram kände jag inget alls, jag funderade då om något var fel på mig eller om det helt enkelt var en försvarsmekanism i min kropp för att skydda mitt mentala jag..
Nu vet jag att det var det senare alternativet.. För sedan jag väl släppt fram sorgen en gång finns inget stopp.. Jag gråter tills jag får något annat att tänka på och när hon är tillbaka i mina tankar igen så gråter jag på nytt.. Hela jag känns som ett berg av tårar, tårar utan slut.. och allting omkring, i precis allting finns det något som för mina tankar till henne.. och att hon inte finns här mer..
Jag saknar henne så enormt mycket.. Jag vill ha henne här hos mig, jag vill inte att hon ska ligga i ett kylskåp.. jag vill inte att hon ska ligga i en anonym minneslund.. Jag vill att hon ska vara kvar hos mig.. Att hon ska leva i min livmoder igen och jag ska vara gravid med henne, för det är ju så det ska vara.. hon är ju min.. Och nu är hon en ängel, men jag vill inte det!!!
Känns inte som att någon i min närhet kan förstå.. Vet att min sambo är ledsen och att han har lika nära till tårarna, men jag tror att han känner att han måste vara stark nu när jag är så svag... Jag känner mig tom, ensammen och utsatt.. Utan någon som kan förstå.. utan någon som jag kan få ur mig all sorg inför..
Tror att jag skulle kunna gråta i timmar.. Och det skulle vara så skönt att bara tömma sig helt.. om det ändå kunde vara så enkelt.. Men jag vet att hon har det bättre där hon är... men jag vill inte att hon ska vara där... jag vill ha henne här nära mig!!!
Jag vet att det känns så här i början efter en förlust.. Förlorade min mor 97 och det var samma sak då.. Kändes som att det aldrig ska ta slut... men nu och då... det är så lika men ändå helt annorlunda.. En mors band till sitt barn är så starkt och att jag ska leva när inte hon gör det längre.. Det gör så ont.. Men tro nu för den skull att jag inte vill leva för det vill jag, men jag vill leva tillsammans med henne, jag vill ha henne här, nu och för alltid...
Hur kan vi någonsin glömma den sorg vi känner nu.. Hur i hela friden är det över huvud taget möjligt att gå vidare.. Just nu ser jag inte klart.. Varför måste hon lämna mig.. våran lilla Tindra.. våran vackra lilla Tindra... Mamma älskar dig...