Matchningssajter för donatorbarn

magasin>> Jag har aldrig, och kommer aldrig, förespråka att någon ska ljuga för sina barn. Som sagt i ett tidigare inlägg: vi kommer att vara helt öppna med vårat barn om hur hon har kommit till.

Angående äggdonation så gäller ju precis samma regler om att barnet har rätt att få veta vem donatorn är i Sverige. Äggdonation är relativt nytt och inte så många barn har hunnit bli vuxna, vi vet inte heller om deras föräldrar berättat om donationen. Men jag tror att de mycket väl kan känna samma nyfikenhet på sitt ursprung som de som blivit till genom spermiedonation.

Frågan om "arv eller miljö" när det gäller personlighet kanske är infekterad bland vissa psykologer, men jag vill påstå att det är lika lite en "ideologiskt grundläggande fråga" som frågan om jorden är rund är ideologisk, för detta är faktiskt något som kan studeras vetenskapligt, exempelvis i tvillingstudier. Dessutom tycker jag det intuitivt verkar märkligt att när vi vet att en massa saker som utseende och risk för sjukdomar i större eller mindre utsträckning är genetiskt styrt så skulle hjärnan vara en vit fläck på kartan som enbart styrs av miljön. Man ser ju också väldigt tidigt på barn att de är olika varandra och att de har sitt eget lilla program för hur de utvecklas, t ex när de ska lära sig krypa (det kommer ju automatiskt också oavsett när det kommer, det är ju knappast så att vi lär dem krypa).

Detta är inte mitt område men jag gjorde en snabbsökning på pubmed-databasen och fann bland annat nedanstående.

www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18315789&itool=EntrezSystem2.PEntrez.Pubmed.Pubmed_ResultsPanel.Pubmed_RVDocSum

Subjective well-being is known to be related to personality traits. However, to date, nobody has examined whether personality and subjective well-being share a common genetic structure. We used a representative sample of 973 twin pairs to test the hypothesis that heritable differences in subjective well-being are entirely accounted for by the genetic architecture of the Five-Factor Model's personality domains. Results supported this model. Subjective well-being was accounted for by unique genetic influences from Neuroticism, Extraversion, and Conscientiousness, and by a common genetic factor that influenced all five personality domains in the directions of low Neuroticism and high Extraversion, Openness, Agreeableness, and Conscientiousness. These findings indicate that subjective well-being is linked to personality by common genes and that personality may form an "affective reserve" relevant to set-point maintenance and changes in set point over time.

Äggdonation må vara relativt nytt i Sverige. Men i andra länder har det förekommit längre. Tittar man t.ex. på debatten i USA så ser man samma tendenser som i Sverige. Det talas ofta om pro- och cons- vad gäller öppen/anononym spermadonator. Däremot har jag aldrig stött på någon som helst diskussion över frågan om äggdonatorers anonymitet.

Det är svårt att kommentera den artikel som du länkar till då man enbart kan komma åt en abstract. Det går således inte att se hur forskarna har använt sig av urval, metod osv och därför inte heller att kommentera resultaten.

Men en sak som jag undrar är: om man verkligen tycker att genetik är avgörande, hur kan man då överhuvudtaget välja att få barn med hjälp av donatorsäd från en person som man aldrig har träffat?

På The donor sibling registry finns flera äggdonatorer registerade liksom barn till äggdonatorer.

Bla läste jag för ett tag sedan om en kvinna i USA vars dotter hade dött i cancer i relativt unga år. Dottern hade varit äggdonator.
Kvinnan fick inte lämna över information om att dottern dött i cancer till föräldrarna till dem eventuella barnen.

På din sista fråga är svaret nog så att längtan efter att barn kan vara oerhört starkt. Kan även tillägga att många som skaffat barn med någon de träffat/ känner kan efter den värsta förälskelsen är över fundera över hur de kunde bli så förälskade och skaffa barn tillsammans med personen ifråga.

Ok, det finns fall där äggdonatorer och barn till äggdonatorer känner ett behov av att lära känna varandra. Jag står dock fast vid att det finns långt mycket mindre diskussion om möjligheten till kända äggdonatorer än spermaditos. Jag tror är för egen del övertygad om att detta har att göra med att det finns en annan mor, en biologisk mor, som faktiskt har burit och (i de flesta fall) uppfostrat barnet.

I tråden "du har ingen pappa" här under HBT-forumet har en spermadonator gjort distinktionen mellan genetisk, biologisk, juridisk och social förälder. Denna fyrfaldiga distinktion är dock enbart relevant för mödrar då mödrar kan vara biologiska men inte genetiska.

Jag känner att diskussionen börjar ta slut för egen del. Mitt syfte med att ha deltagit i tråden är inte att övertyga de som redan har barn och som har valt en öppen donator. Däremot vet jag att många som planerar barn läser inläggen i detta forum och jag vill visa att det finns andra sätt att tänka kring frågan om öppen respektive anonym donator.

GulTiger - Word.

De första äggdonationen gjordes 1984. Jag vet inte hur många äggdonationer som görs varje år, men jag tror inte det bums blev nån rutinåtgärd som resulterade i massor av barn de första åren. Alltså finns ännu relativt få "äggdonationsbarn" som hunnit bli vuxna, men några har redan hunnit registrera sig på Donor Sibling Registry. Framtiden får utvisa om de i större utsträckning tycker det "räcker" med att känna till enbart den biologiska modern (alltså inte donatorn) än DI-barn tycker det räcker med att känna till pappan (alltså inte donatorn).

Jag kan hålla med om att länken jag gav inte var optimal. Jag orkar inte leta originalreferenser som finns tillgängliga som fulltext, men om man söker på området på exempelvis Google är allt jag hittar inne på att arv OCH miljö påverkar vår personlighet. Men det hela är ju komplicerat. Det är ju sällan så att man "klockrent" får den ena förälderns egenskaper. Det handlar ju om många gener från både mamman och pappan, gener som kanske låg latenta hos föräldrarna men kom till uttryck hos mor- eller farföräldrar osv. Och så miljön så klart. Du får gärna ge exempel på forskning (och inte bara tyckande) som visat på att genetik är helt oväsentligt för ens personlighet.

För mig är genetiken oviktig för föräldraskapet. För egen del skulle jag väl kunna tänka mig en anonym donator (fast jag är av den nyfikna sorten så jag skulle nog välja öppen ändå för att kanske få möjlihet att veta vem han var en dag). Som jag tidigare skrivit handlar detta om en nyfikenhet som ofta kommer fram hos barnet. Barnet vill helt enkelt träffa donatorn för att få en så fullständig bild som möjligt av sitt ursprung. Jag fattar inte varför man ska göra en så stor grej av det, nåt "grundläggande existentiellt och ideologiskt" att ens barn med säkerhet skulle sakna denna nyfikenhet. Då tycker jag det är mer avspänt att tänka "OK, han/hon kanske blir nyfiken nån gång så vi lämnar dörren öppen. Här och nu är det vi två mammor som finns för barnet, vi är föräldrar, vi ger kärlek, vi knyter band. Men vi ser inget fel i att han/hon blir nyfiken på donatorn en dag och vi kommer inte lägga ner en massa energi på att förringa en sån nyfikenhet".

Det finns ca 160 äggdonatorer/ barn till äggdonatorer listade på The donor sibling registry.
Det finns ca 15 barn som tillkommit genom embryodonation listade på DSR.

Sedan kan jag tilägga att om genetik vore avgörande så skulle u alla skaffa barn med donator. Finns nog inga andra män som är så kollade för än det ena och det andra som donatorer. Utbildningsnivån bland donatorer är också ganska hög.

Jag har aldrig sagt att genetik skulle vara helt oväsentligt för personligheten däremot menar jag att det inte är avgörande. Och jag anser faktiskt inte att man ska behöva går till forskning för att ha denna ståndpunkt. Faktiskt tror jag att de flesta föräldrar har den ståndpunkten att uppväxtförhållandena är det viktiga. Annars skulle man ju knappast bry sig om att uppfostra ett barn.
Jag kan som sagt inte se vilken metod som referensen som du har angett har. Men jag kan se ett problem med tvillingstudier rent generellt. Tvillingar har per automatik mer gemensamt än bara det gentiska programmet: de har legat i samma mage, gått igenom samma förlossning, de har samma kön, samma utseende, samma "ras". I tvillingstudier brukar man ju vilja studera tvillingar som inte har vuxit upp tillsammans. Detta innebär att de dessutom ofta delar ett gemensamt trauma: att ha blivit skilda från sina föräldrar.

Jag menar att ett val om att ha en öppen donator innebär större konsekvenser än att man bara "lämnar dörren öppen" för barnets nyfikenhet när barnet har kommit upp i vuxen ålder. Som jag sa i ett tidigare inlägg ser jag det som omöjligt att inte införliva berättelsen om denna öppna donator redan när barnet är litet. På så vis menar jag att man skapar en förväntan.
Vad gäller Donor Sibling Registry har jag förstått att det faktiskt många gånger är föräldrarna som registrerar barnet i jakt på donatorn och "halvsyskon".

Jag har precis varit på ett evenemnag i USA arranngerat av den största organisationen för HBT-föräldrar: Family Equality Council. På ett seminarium kom ämnet Donor Sibling Registry upp och det visar sig att deras verksamhet är kontroversiell även i USA.

HBT-organisationerna i USA har nog detta problem PRECIS pga av oss lesbiskas olika syn på detta i DENNA tråd.
Nämligen att en del lesbiska känner sig hotade av en tredje okänd faktor, en del tycker generna är ointressanta etc.....
medan andra vill låta barnet välja om det vill ha kontakt eller inte men vill "kratta manegen" lite för barnet och se till att veta var infon finns att hämta när och om behövs.

I en tråd här på Familjeliv så skrev någon att svenska DI barn som fyllt 18 år inte brydde sig om att söka kontakt med donatorn. Att det är relativt få som söker kontakt. Nu är dem här barnen födda i heterosexuella familjer och det kan ha betydelse i sammanhanget. Nu vet ju inte jag hur det fungerar i praktiken för alla Di barn till heterosexiella svenska föräldrar. Har föräldrarna ens informationsskyldighet att tala om för barnet att det är ett DI barn.

Vad avser ett barn till öppna donatorer så är jag tveksam till att man till ett litet barn säger att nät du blir vuxen får du veta vem donatorn är. Donatorn kan vara död när barnet är 18 år och då kan barnet inte få veta vem det var

Man måste vara 18 år för att registrera sig på The donor sibling registry. Dessutom av det som jag läst på DSR så handlar kontakten mellan donator och föräldrar ofta bara om informationsutbyte . Många föräldrar vill att barnet ska komma upp i en ålder där det själv ska kunna avgöra om den tex vill träffa donatorn/ halvsyskon eller inte. Det finns också föräldrar som förbjuder sina barn att kontakta någon via DSR. Grundaren för DSR har råkat ut för att minderåriga barn tagit kontakt med henne ( bla barn som haft samma donator som hennes son ) . När hon då hänvisat till föräldern har de framkommit att föräldern motsätter sig kontakt. Hon har även råkat ut för föräldrar som använt sig av samma donator som hon men där barnen inte ens vet att de är DI barn för att en av föräldrarna inte vill att barnen ska få veta det. Det finns heterosexuella föräldrar som inte vill ha kontakt med eventuella halvsyskonoch deras föräldrar om deras föräldrar är homosexuella.

Speciellt bland spermabanker är DSR verksamhet kontroversiell. Spermabankerna hade ett konvent i USA i våras och inte ett enda DI barn var inbjudet för att få framföra sin mening osv. Det säger en del om dem och hur rädda de är att deras verksamhet granskas.Spermabankerna i USA har kanske som bekant är haft en hel del fuffens för sig som kommit fram bla när föräldrar / barn och donatorer fått kontakt genom bla DSR.

Finns ca 300 donatorer listade hos DSR. Många av dem donatorer som listat sig har inte fått någon match/svar så vitt jag kan se. Bla finns det en dansk donator från Cryos International listad. Jag känner till 2 andra donatorer från danska spermabanker som överväger ( 1 har sagt att han ska göra det ) om de ska lista sig på någon av kontaktsajterna som finns och som är på väg att starta upp. Även donatorer kan vara nyfikna och intresserade av sin avkomma.Nånga donatorer tänker kanske inte på saken när de donerar men när de blir äldre och får egna barn kommer funderingarna.
Av spermabankerna så är det bara en ( Fairfax tror jag det var ) som sagt sig vara villig att informera donatorer om DSR.

Blir lite nyfiken, vad är det för fuffens de haft för sig?

Föräldrarna rekommenderas starkt att berätta för barnet att det kommit till genom ägg- eller spermiedonation, men det finns ingen plikt att berätta. Väldigt få svenska föräldrar har berättat i den här studien

humrep.oxfordjournals.org/cgi/content/full/15/9/2052

Men ju senare DI hade gjorts desto vanligare var det att barnet informerats så det kan mycket väl vara helt andra sifror för de heterosexuella par som gör DI nu.

Men de barn som inte vet att de är DI-barn kan naturligtvis inte eftersöka sin donator, och det kan ju vara en orsak till att så få svenska barn gjort det, trots vår lagstiftning.

GulTiger skrev 2008-07-22 15:32:03 följande:

GulTiger, det var detta jag tolkade som att du ansåg att genetik skulle vara oväsentligt för personligheten. Men OK, jag kanske missförstod.

Vad gäller tvillingstudier går de ju ut på att man jämför hur lika varandra enäggs- respektive tvåäggstvillingar är när det gäller nån egenskap, sjukdomsrisk eller annat. Tvillingar delar ju miljö ända från det att de låg i livmodern. Enäggstvillingar är 100% genetiskt lika medan tvåäggstvillingar bara är ungefär 50% lika varandra, så om enäggstvillingarna är mer lika varandra än enäggstvillingarna när det gäller nån egenskap, sjukdomsrisk eller annat brukar man se det som att det finns en genetisk bakgrund för egenskapen eller sjukdomen. Det finns en massa statistiska metoder för att räkna på det där och vad jag vet är tvillingstudier en helt accepterad metod (även om den naturligtvis har sina brister som alla andra metoder).

I nedanstående studie har man intervjuat 12-17-åringar om hur de ser på donatorn och eventuell kontakt. De flesta är nyfikna och vill ta nån form av kontakt men det verkar inte vanligt att det är en pappa man letar efter.

humrep.oxfordjournals.org/cgi/content/full/20/1/239

korsochtvärs> problemet med den studie som du hävisar till är just att det är omöjligt att avgöra om dessa tonåringars nyfikenhet är deras "egen" eller om den har kommit från föräldrarna. Dessa tonåringar har ju från barnsben vetat att de en dag kan få reda på donatorns identitet. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att många i denna grupp kan tänka sig att en dag söka upp donatorn.

Vad gäller tvillingsstudierna så är det inte svårt att hitta artiklar som ifrågasätter deras validitet. Se exempelvis

www.springerlink.com/content/v370p8j086067711/

Som du själv är inne på så visar ju de flesta studier att det finns ett mycket komplicerat samspel mellan genetik och miljö. Man har på senare år t.o.m. kunnat visa att miljön påverkar generna!

Detta innebär att det är praktiskt taget omöjligt att komma åt det "rent genetiska ursprunget" som donatorn skulle representera. Jag tror därmed att ett möte mellan en donator och ett donatorbarn där syftet med mötet är att hitta genetiska likheter i mycket måste bygga på ren spekulation. Man ser det man vill se.
Jag kan t.ex. berätta vad gäller vår egen dotter att det händer ofta att främlingar antar att det är min fru som har fött henne. Och då talar vi alltså om rent utseendemässiga likheter, där ju den genetiska faktorn anses vara mycket hög.

Jag börjar känna att argumentationen i denna tråd börjar att gå i cirklar. Jag kommer därför att avstå fler inlägg just här. Däremot är ni som vill prata om dessa frågor i lugnare former välkomna att kontakta mig i ett privat meddelande.

Spermabanker kan i smyg förbättra profiler för donatorer dvs göra dem mer atraktiva.
De håller inte koll på hur många barn som föds efter en donator dvs registerar inte information som kliniker/föräldrar lämnar.
Lämnar felaktig information om än det ena och det andra när någon ska välja donator.
De struntar i att registrera information om att en förälder anmält hälsoproblem hos barnet.
Finns en artikel om donator 1084 från Fairfax hos

www.donorsiblingregistry.com

klicka på länken articles@issues

GulTiger, det gick inte att komma åt fulltextversionen av artikeln du länkar till så jag säger som du sa om min tidigare länk: svårt att säga nåt när man bara har ett abstract.

Ja, arv och miljö är komplext och man kan ju liksom inte gå omkring och förutsätta att man ska hitta en massa 100%-iga likheter när man söker upp sin donator. Men jag tror inte det är det man är ute efter. Man söker ju upp donatorn när man är vuxen och har då i alla fall lite livserfarenhet; man vet att man inte är en 100%-ig kopia av sin biomor och att man har en massa saker gemensamt med sin andra mamma. Man har kanske kompisar som är blåögda trots brunögda föräldrar osv. Om inte annat tycker jag det är ens ansvar som förälder att prata om vad barnet kan förvänta sig att få ut av en eventuell träff med donatorn. Det kommer jag självklart att göra om vårt barn uttrycker önskemål om att söka upp.

Men detta till trots finns det massor av DI-barn som _vill_ söka upp donator och syskon (och andra som inte vill det). Jag tycker bara det är så förmätet när folk som själva vet vilka deras bioföräldrar och biosyskon är ska sitta och hitta på en massa argument för varför det är fel att känna som de här DI-barnen känner. De har rätt till sina känslor, det gäller dem och deras ursprung.

Jag känner också att argumentationen går i cirklar så det börjar väl bli dags att lägga ner.

Jag har ett donatorbarn. Vi berättade tidigt för henne, hon var nog inte mer än 3 när vi berättade att hon kommit till med hjälp av en snäll man som gett bort sina "bebisfrön"/spermier. Vi har alltid varit väldigt noga med att inte säga "pappa" eller så... utan det var en man som ville hjälpa folk som inte kunde få barn.

Jag lever i ett heterosexuellt förhållande och efter två ICSI med ett missfall som resultat ansåg vi att detta var det bästa alternativet för oss. En graviditet m mage o förlossning betydde mkt för oss.

Däremot kan jag nog säga att när det var tanke på ett syskon så ville vi, för dotterns skull, helst att det skulle vara samma donator. Vi brydde oss inte. Vi ville att hon skulle kunna finna likheter o samhörighet.

Märkligt nog, efter åtta års oskyddat samliv blev jag spontangravid, dottern var då drygt 3 år. De är fullständigt olika. Lyckligt nog är dottern lik mej. Det jag upplever som jobbigast är att hon ska känna sej "utanför" vad gäller utseende och personlighet. Hennes pappa är inte alltid så finkänslig, fast han tänker inte på det, när han kommenterar vår andra dotters utseende eller hur hon är. Jag tror vår donatordotter känner det allt för ofta, att hon inte tillhör det där snacket och det sårar henne.

Det är absolut en av de starkaste anledningarna för mej att man ska försöka ha samma donator.

Däremot har vi inte berättat för vår donatordotter att hon kan få reda på vem hennes biologiska far är. Inte än. Vi kommer att göra det när tiden är inne. Vi vill inte att hon i sina tonår ska "gå upp i detta" utan det får komma lite senare. Vi kommer absolut inte mörkerlägga det. Det är hennes rätt. Även om det är lite skrämmande är det hennes rättighet och i mina ögon, vår skyldighet, att berätta. Sen får vi se om hon vill eller inte. Det har gått lite upp o ner när det gäller hennes funderingar. Ibland har hon verkat deppig o ledsen över det, emellanåt nämner hon det inte på ett par år. Men är 13 nu så jag tror det tar fart snart igen... Vi kan bara vara öppna o berätta hur vi tänkte och hur vi tänker nu.