Matchningssajter för donatorbarn

Att det finns ett så stort intresse för Donor Sibling Registry visar väl att det inte är helt ovanligt att donatorbarn faktiskt har ett intresse för den del av de biologiska banden som kommer från/finns på donatorns sida. Visst kan man säkert delvis påverka detta som förälder beroende på hur man förhåller sig till saken. Kan mycket väl tänka mig att om föräldrarna introducerar barnen till registret och genom hela uppväxten pratar mkt om att barnet har halvsyskon som det väl vore roligt att söka upp, ja då ökar sannolikheten för att barnet kommer att vilja göra det. Men jag tror faktiskt inte att man är "skyddad" från ett sånt intresse om föräldrarna kör på linjen "de andra barnen i vår familj är dina syskon, några andra släktband har du inte, de som har samma donator som du har just samma donator men är i övrigt inte mer intressanta för dig och din identitet än vilka andra personer som helst". Kör man för hårt på den linjen tror jag till och med det kan få motsatt effekt. Av den anledningen kan jag bli lite mörkrädd när jag läser vissa inlägg här, men jag ska inte tolka in allt för mkt utifrån några rader ni skriver här. Jag hoppas att ni kommer att visa öppenhet och förståelse om era barn faktiskt visar intresse för eventuella halvsyskon.

Jag vet från bekanta att när man började adoptera barn till Sverige ansågs det helt okej för (adoptiv)föräldrarna att inte visa nåt intresse för barnets biobakgrund. Man visade att "du har din familj här nu, det andra är ointressant". Vissa föräldrar kände sig säkert medvetet eller omedvetet "hotade" av den biologiska släkten och då var det säkert skönt att köra på den linjen. Det har absolut slagit tillbaka på de (adoptiv)familjerna. Det är inte ovanligt att de barnen känner sig svikna av sina (adoptiv)föräldrar och har en dålig relation till dem. Jag kan inte låta bli att misstänka samma känsla av "hot" från barnets biologika band på donatorns sida i vissa inlägg här, men jag hoppas jag har fel. Idag vet man att bakgrunden är jätteviktig för adopterade och de som ska adoptera får lära sig att det är viktigt att hantera barnets tankar kring det med öppenhet. Jag tror det är samma sak för donatorbarn.

Om jag plötsligt fick veta att jag hade ett halvsyskon för att min pappa t ex hade haft en kort semesterromans innan han träffade mamma skulle jag absolut bli lite nyfiken på det. Skulle inte ni bli det?

Bra att du har en öppen attityd till om era barn vill söka sina rötter i Danmark!

Angående skillnader mellan adoptivbarn och donatorbarn - ja visst finns det skillnader. Men det finns också likheter och det stora intresse som finns för Donor Sibbling Registry visar ju att det inte är ovanligt att man vill veta mer om sina biologiska rötter och biologiska släktingar oavsett om man är donatorbarn eller om man är adopterad. Det finns också väldigt många berättelser från personer med "donationsbakgrund" om sorg och tomhet för att en del av deras ursprung tagits ifrån dem på grund av systemet med anonyma donatorer. Att dagens regnbågsbarn skulle reagera så fundamentalt annorlunda finner jag osannolikt.

Det där du skriver om att slå hål på andra vuxnas bild av donatorns roll i dagens regnbågsfamiljer tycker jag är bra. Men de myter som finns ska inte ersättas med andra myter om hur barnen ska se på detta, dvs myten om att de biologiska banden skulle vara så totalt oviktiga för just regnbågsbarn. Varför skulle de vara annorlunda jämfört med andra barn? Jag anser det stora problemet vara att en massa vuxna (läkare, föräldrar, donatorer) skaffar sig tolkningsföreträde och säger att regnbågsbarn borde inte ha intresse för sitt biologiska ursprung på det sätt adopterade har. De enda som kan veta något om detta är de som kommit till genom donation.

Angående exemplet med min pappas ungdomsaffär. Intresset för det halvsyskonet skulle inte primärt handla om att min pappa haft en kort affär, kanske var det bara ett one night stand med en del alkohol inblandat, med halvsyskonets mamma. Mitt intresse skulle handla om att vi faktiskt har samme genetiske far. Alltså vore det kul att se om vi var lika varandra till utseende och sätt. Jag hade känt samma nyfikenhet om min pappa varit spermadonator och det fanns "donatorbarn" som kunde komma och knacka på hemma hos honom. Eller om jag var donatorbarn själv och hade halvsyskon (fast det kan jag ju inte veta eftersom jag inte är donatorbarn).

Visst har man ansvar för värderingar som förälder och man kan ju alltid hoppas att barnen anammar de värderingar man försöker föra över på dem. Men man kan ju faktiskt inte veta vilka värderingar barnen anammar och vilka de förkastar. Lyckades era föräldrar till 100 % föra över sina värderingar på er?

En värdering som jag har är att respektera varje individs självbestämmande så långt det är möjligt. På grund av det blir min självklara ståndpunkt öppna donatorer i den här frågan. Jag förstår faktiskt inte hur man som förälder kan sitta och göra valet att biologiska band ska vara helt oviktiga för barnet. Genom att välja öppen donator låter man ju barnet bestämma. Om ni hade valt öppen donator och barnet får samma värderingar som ni, dvs att biologiska band är helt oviktiga, ja då kommer ju barnet aldig söka upp donator och eventuella halvsyskon, och ingen skada är skedd. Nu har ni, helt i onödan, gjort ett val som barnet kanske kommer att tycka är fel. Varför utsätta sig och sin familj för det?

Det där med att donatorn som möjliggjorde hennes existens valde att vara anonym, ja det klingar i mina öron lite som att du ska vara tacksam för att du fick bli till (jag vet att det inte är menat så), men det kan bli följden.

Jag tror det handlar om rädsla (medveten eller omedveten), att man känner sig hotad som förälder när inte båda föräldrarna är biologiska föräldrar. Det är det som gjort att heteropar ofta inte berättat för barnet att det är ett DI-barn och det är det som gör att homopar väljer anonym donator med motiveringen att bioband är helt oviktiga för oss.

Ja, vissa har ju inte haft möjligheten att välja ickeanonym donator, eller inte förstått att möjligheten till ickeanonym fanns. Det är ju en helt annan grej än att aktivt välja anonym. Jag vet par som åkt till Danmark istället för att insemineras i Sverige just för att man ville ha anonym. Det tycker jag är synd.

Jag tror INTE att blod är tjockare än vatten. Alltså, jag tror risker är minimal att mitt barn skulle "överge" mig som förälder till förmån för en donator hxn söker upp i tjugoårsåldern. Att de blodsband de har skulle utradera 20 år med mig finner jag osannolikt. Skulle det bli så borde jag nog fråga mig vad det är för uppväxt jag gett barnet... Därför förstår jag inte vad som är så skrämmande med ickeanonym.

Det finns massor med biologiska släktingar jag inte umgås med, och det finns massor av icke-släktingar jag hellre spenderar tid med. Finns ju även folk som vuxit upp med en annan pappa än sin biopappa och ser den sociala pappan som just pappa. Inget konstigt med det. Jag tror att mycket av grejen ligger i en ösnkan om att få veta. Det handlar inte om att bygga relationer med donatorn utan att ha möjlighet att se vem han är, kolla av om det finns likheter osv. Det är när den möjligheten oåterkalleligen tagits ifrån en som människor kan känna tomhet. Vi söker ju mening och sammanhang och där ingår att förstå vilka vi är. Om hälften av det som gjorde att vi blev till tas ifrån oss kan en bit av pusslet saknas.

Jag tror också (och det stöds av en del berättelser från Donor Sibling Registry) att om vi inte kan få veta vem donatorn är kan halvsyskon vi hittar där faktiskt bli viktigare därför att dessa också har band till den del av oss själva som vi saknar information om. Det finns också exempel på mycket bra som kommit ut av kontakter som skapats tack vare det där registret och jag förstår inte vad som skulle vara fel med det. Jag välkomnar bra kontakter och relationer som leder till positiv energi i mina barns liv.

Alltså, öppen/anonym donator handlar för mig om principen att varje människa har rätten till den information som rör henne, exepelvis vem som är hennes biologiske far. Ingen annan än hon själv har rätt att förstöra sådan information.

Jag tycker faktiskt att argumentation i stil med "för oss är det helt oviktigt med biologiska band, vårt barn kommer att förstå oss osv" påminner om argumentationen "nämen inte är du väl homosexuell, det är bara en fas". Ja, jag tillhör en minoritetsgrupp men för mig är principen om att uppgifter som rör barnet tillhör barnet och ingen annan viktigare än "solidaritet och förstående" inom minoritetsgruppen.

Jag tycker det är fantastiskt att vi i Sverige har tillgång till donatorer som donerar (inte säljer) för att de vill hjälpa människor att få barn och som ställer upp på att träffa barnen och ge dem svar på eventuella frågor de vill ställa för att få veta mer om sigsjälva och sitt ursprung. För övrigt finns ingen 18-årsgräns för att få reda på donatorns identitet, det är när barnet upnått mognad, eller vad det nu står i bestämmelserna. Man kan aldrig veta hur ett visst barn kommer att se på saken, men det finns SÅ många berättelser från donatorbarn som visar på att ickeanonym är bättre.

Får jag fråga vad det är som känns så "fel" med ickeanonym?

Det är detta jag tycker är det viktigaste. Saker och ting förändras och vi kan inte veta hur de barn som blir till nu ser på saken, men vi vet vad de som är vuxna nu tycker och jag anser att deras åsikt är viktigare än våra egna funderingar om hur våra barn bör tycka och tänka. För såvida vi inte själva är donatorbarn kan vi aldrig sätta oss in i deras situation till fullo.

Jag förstår att det inte känts lockande med ickeanonym amerikansk donator som kan ha gett upphov till hundratals barn. Men jag tycker att nu när vi har möjligheten att få donatorer som donerar för att de vill hjälpa folk att få barn (inte för att tjäna pengar), ger upphov till ett fåtal barn och är införstådda med att de kan bli kontaktade, är det synd att inte utnyttja den möjligheten (jag vet att köerna är olika långa i olika landsting).

Angående skälet som framförts om att barnet lättare får falska förhoppningar om en "pappa" när donatorn är ickeanonym är det en intressant tanke och jag kan förstå resonemanget, vi vill ju alla våra barns bästa. Men jag har aldrig sett att det i verkligheten blir så. Kanske finns det perioder i barnets liv när den tanken finns, men när barnet väl söker upp donatorn är det ju en vuxen individ som bör ha förstått vad det handlar om. Jag har även sett en studie på barn i skolåldern som INTE talar för att de ser donatorn som en pappa. Jag vet att många tycker det är fel att jämföra med adoptivbarn, men jag tycker ändå det finns vissa likheter. Och man raderar ju inte ut information om bioföräldrarna bara för att barnet inte ska få falska förhoppningar, detta gäller ju förstås även barn som adopterats av ensamstående och som skulle kunna få fantasier om en pappa. I själva verket kan det ju vara så att barnets biomamma var en prostituerad drogmissbrukare eller en våldtagen 14-åring, och "pappan" en torsk, en hallick eller till och med barnets morfar. Det säger man förstås inte till barnet när det är litet, men om det som vuxen vill söka sina rötter ska det förstås vara medvetet om vad det är det kan hitta när det börjar leta.

GulTiger, jag håller verkligen med om att det är viktigt att stödja sitt barn i att känna sig "hel" i den familj det växer upp i, oavsett hur familjen ser ut och oavsett om donatorn är öppen eller anonym. Jag håller också med om att uttrycket förälder handlar om en kärleksinvestering och ansvar. Jag tror också att det vanliga är att man ser den eller de vuxna som funnits med i ens familj under uppväxten som sina föräldrar, oavsett om man har biologiska band till dem eller inte. Exempelvis menar adopterade vanligtvis sina adoptivföräldrar när de pratar om sina föräldrar (jag ville egentligen adoptera och läste en del om adoption innan jag insåg att den nya lagen till trots kommer adoption inte att vara ett realistiskt alternativ för oss inom överskådlig tid, därav mina paralleller till adoption).

Jag håller dock inte med dig om att tanken om vikten av det biologiska ursprunget är kulturellt skapad. Nu såg jag inte Oprah-programmet du refererar till, men dessa personer är ju uppvuxna under en tid då man INTE tyckte det var viktigt att känna till sitt biologiska ursprung eftersom man ju då använde anonyma donatorer. Och de kände att de ändå saknade något i och med att de inte kände till sitt fulla biologiska ursprung. Samma sak var det med adopterade tidigare, deras biologiska ursprung ansågs oviktigt. Både från adopterade och "donatorbarn" har det kommit reaktioner på detta, att något tagits ifrån dem. När det gäller adopterade har man tagit lärdom av detta och det är självklart idag att vara öppen inför deras eventuella intresse för de biologiska rötterna. När det gäller donation ligger man lite efter men man är ändå, enligt min mening, på rätt väg eftersom allt fler länder lagstiftar om att barnen ska ha rätt att ta reda på vem donatorn är när de blivit vuxna.

Av det jag läst verkar det som att intresset för det biologiska (alltså donatorn) för det mesta INTE handlar om sökandet efter en förälder, de som uppfostrat en och gett en kärlek är föräldrarna. Det handlar om att det biologiska faktiskt är _en_ del av vem man är och att man vill känna till även den delen. Det är därför donatorbarn ibland pratar om att de inte vet vem de är, en pusselbit saknas helt enkelt. Det är en nyfikenhet helt enkelt, hur ser han ut, hurdan är han, kommer mitt sinne för matematik från honom osv. Jag tycker det är helt naturligt faktiskt, vi människor är nyfikna på oss själva och jag förstår inte varför en del av denna nyfikenhet (den på det biologiska arvet) skulle vara "ful" och behöva arbetas bort.

Du skriver att du är högst skeptisk till att donatorn skulle göra avtryck i barnets personlighet om han aldrig haft kontakt med barnet. Har du några belägg för att det är så? De mesta talar faktiskt för att vi är en blandning av arv och miljö. Finns en hel del studier som undersökt detta vetenskapligt och kommit fram till det.

Angående äggdonation så gäller ju precis samma regler om att barnet har rätt att få veta vem donatorn är i Sverige. Äggdonation är relativt nytt och inte så många barn har hunnit bli vuxna, vi vet inte heller om deras föräldrar berättat om donationen. Men jag tror att de mycket väl kan känna samma nyfikenhet på sitt ursprung som de som blivit till genom spermiedonation.

Frågan om "arv eller miljö" när det gäller personlighet kanske är infekterad bland vissa psykologer, men jag vill påstå att det är lika lite en "ideologiskt grundläggande fråga" som frågan om jorden är rund är ideologisk, för detta är faktiskt något som kan studeras vetenskapligt, exempelvis i tvillingstudier. Dessutom tycker jag det intuitivt verkar märkligt att när vi vet att en massa saker som utseende och risk för sjukdomar i större eller mindre utsträckning är genetiskt styrt så skulle hjärnan vara en vit fläck på kartan som enbart styrs av miljön. Man ser ju också väldigt tidigt på barn att de är olika varandra och att de har sitt eget lilla program för hur de utvecklas, t ex när de ska lära sig krypa (det kommer ju automatiskt också oavsett när det kommer, det är ju knappast så att vi lär dem krypa).

Detta är inte mitt område men jag gjorde en snabbsökning på pubmed-databasen och fann bland annat nedanstående.

www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18315789&itool=EntrezSystem2.PEntrez.Pubmed.Pubmed_ResultsPanel.Pubmed_RVDocSum

Subjective well-being is known to be related to personality traits. However, to date, nobody has examined whether personality and subjective well-being share a common genetic structure. We used a representative sample of 973 twin pairs to test the hypothesis that heritable differences in subjective well-being are entirely accounted for by the genetic architecture of the Five-Factor Model's personality domains. Results supported this model. Subjective well-being was accounted for by unique genetic influences from Neuroticism, Extraversion, and Conscientiousness, and by a common genetic factor that influenced all five personality domains in the directions of low Neuroticism and high Extraversion, Openness, Agreeableness, and Conscientiousness. These findings indicate that subjective well-being is linked to personality by common genes and that personality may form an "affective reserve" relevant to set-point maintenance and changes in set point over time.

De första äggdonationen gjordes 1984. Jag vet inte hur många äggdonationer som görs varje år, men jag tror inte det bums blev nån rutinåtgärd som resulterade i massor av barn de första åren. Alltså finns ännu relativt få "äggdonationsbarn" som hunnit bli vuxna, men några har redan hunnit registrera sig på Donor Sibling Registry. Framtiden får utvisa om de i större utsträckning tycker det "räcker" med att känna till enbart den biologiska modern (alltså inte donatorn) än DI-barn tycker det räcker med att känna till pappan (alltså inte donatorn).

Jag kan hålla med om att länken jag gav inte var optimal. Jag orkar inte leta originalreferenser som finns tillgängliga som fulltext, men om man söker på området på exempelvis Google är allt jag hittar inne på att arv OCH miljö påverkar vår personlighet. Men det hela är ju komplicerat. Det är ju sällan så att man "klockrent" får den ena förälderns egenskaper. Det handlar ju om många gener från både mamman och pappan, gener som kanske låg latenta hos föräldrarna men kom till uttryck hos mor- eller farföräldrar osv. Och så miljön så klart. Du får gärna ge exempel på forskning (och inte bara tyckande) som visat på att genetik är helt oväsentligt för ens personlighet.

För mig är genetiken oviktig för föräldraskapet. För egen del skulle jag väl kunna tänka mig en anonym donator (fast jag är av den nyfikna sorten så jag skulle nog välja öppen ändå för att kanske få möjlihet att veta vem han var en dag). Som jag tidigare skrivit handlar detta om en nyfikenhet som ofta kommer fram hos barnet. Barnet vill helt enkelt träffa donatorn för att få en så fullständig bild som möjligt av sitt ursprung. Jag fattar inte varför man ska göra en så stor grej av det, nåt "grundläggande existentiellt och ideologiskt" att ens barn med säkerhet skulle sakna denna nyfikenhet. Då tycker jag det är mer avspänt att tänka "OK, han/hon kanske blir nyfiken nån gång så vi lämnar dörren öppen. Här och nu är det vi två mammor som finns för barnet, vi är föräldrar, vi ger kärlek, vi knyter band. Men vi ser inget fel i att han/hon blir nyfiken på donatorn en dag och vi kommer inte lägga ner en massa energi på att förringa en sån nyfikenhet".

Blir lite nyfiken, vad är det för fuffens de haft för sig?

Föräldrarna rekommenderas starkt att berätta för barnet att det kommit till genom ägg- eller spermiedonation, men det finns ingen plikt att berätta. Väldigt få svenska föräldrar har berättat i den här studien

humrep.oxfordjournals.org/cgi/content/full/15/9/2052

Men ju senare DI hade gjorts desto vanligare var det att barnet informerats så det kan mycket väl vara helt andra sifror för de heterosexuella par som gör DI nu.

Men de barn som inte vet att de är DI-barn kan naturligtvis inte eftersöka sin donator, och det kan ju vara en orsak till att så få svenska barn gjort det, trots vår lagstiftning.

GulTiger skrev 2008-07-22 15:32:03 följande:

GulTiger, det var detta jag tolkade som att du ansåg att genetik skulle vara oväsentligt för personligheten. Men OK, jag kanske missförstod.

Vad gäller tvillingstudier går de ju ut på att man jämför hur lika varandra enäggs- respektive tvåäggstvillingar är när det gäller nån egenskap, sjukdomsrisk eller annat. Tvillingar delar ju miljö ända från det att de låg i livmodern. Enäggstvillingar är 100% genetiskt lika medan tvåäggstvillingar bara är ungefär 50% lika varandra, så om enäggstvillingarna är mer lika varandra än enäggstvillingarna när det gäller nån egenskap, sjukdomsrisk eller annat brukar man se det som att det finns en genetisk bakgrund för egenskapen eller sjukdomen. Det finns en massa statistiska metoder för att räkna på det där och vad jag vet är tvillingstudier en helt accepterad metod (även om den naturligtvis har sina brister som alla andra metoder).

I nedanstående studie har man intervjuat 12-17-åringar om hur de ser på donatorn och eventuell kontakt. De flesta är nyfikna och vill ta nån form av kontakt men det verkar inte vanligt att det är en pappa man letar efter.

humrep.oxfordjournals.org/cgi/content/full/20/1/239

GulTiger, det gick inte att komma åt fulltextversionen av artikeln du länkar till så jag säger som du sa om min tidigare länk: svårt att säga nåt när man bara har ett abstract.

Ja, arv och miljö är komplext och man kan ju liksom inte gå omkring och förutsätta att man ska hitta en massa 100%-iga likheter när man söker upp sin donator. Men jag tror inte det är det man är ute efter. Man söker ju upp donatorn när man är vuxen och har då i alla fall lite livserfarenhet; man vet att man inte är en 100%-ig kopia av sin biomor och att man har en massa saker gemensamt med sin andra mamma. Man har kanske kompisar som är blåögda trots brunögda föräldrar osv. Om inte annat tycker jag det är ens ansvar som förälder att prata om vad barnet kan förvänta sig att få ut av en eventuell träff med donatorn. Det kommer jag självklart att göra om vårt barn uttrycker önskemål om att söka upp.

Men detta till trots finns det massor av DI-barn som _vill_ söka upp donator och syskon (och andra som inte vill det). Jag tycker bara det är så förmätet när folk som själva vet vilka deras bioföräldrar och biosyskon är ska sitta och hitta på en massa argument för varför det är fel att känna som de här DI-barnen känner. De har rätt till sina känslor, det gäller dem och deras ursprung.

Jag känner också att argumentationen går i cirklar så det börjar väl bli dags att lägga ner.