handen på hjärtat-älskar ni era bonusbarn?

Japp! Jag älskar dom massor, från dag ett. Jag bestämde mig för att göra det. Det är deras rättighet som barn att vara älskad av den som dom lever med. Jag har valt att ta alla möjliga konflikter, uppdrag osv osv som gäller runt barnen för jag är väldigt angelägen om att dom skall känna en trygghet hos mig. Jag är med dom så mycket och dom skall aldrig behöva känna sig utanför eller ha dåligt samvete.
Våra barn skall gå ur den här uppväxten och känna att de vuxna har brytt sig om oss och dom har gjort det i själ och hjärta.
Jag tror att det går att lära sig att älska de barn man lever nära. Om man bara jobbar för det, om man bara väljer att kliva in i deras liv. Man behöver inte göra som bio pappan eller mamman, man kan skapa sin egna relation och fungerar det så fungerar det. Gör det inte det så fungerar nog inte förhållandet eller livet tillsammans med vare sig man eller bonusbarn och då får man vidta andra åtgärder.
Jag skiter i att biomamman tycker att jag lägger mig i. Det bekommer mig inte för jag är övertygad om att det jag gör gör jag för ungarnas skull. Jag söker varken hennes eller deras pappas bekräftelse. Utan bekräftelsen på att man lyckas ge dom den trygghet som dom vill ha är när dom kommer och kryper ner hos en på morgonen, berättar sina bekymmer VÅGAR skrika och bråka och uttrycka sin missnöjsamhet till en, rakt upp i ansiktet. När det blir stora konflikter som man sedan löser med en lång varm intensiv kram. Då känner man att det spelar ingen roll vad världen utanför tycker eller tänker. Så länge jag älskar barnen och dom älskar mig så spelar inget annat någon roll.
Vad vi vuxna retar upp oss på hos varandra är som en sak och ofta använder vi ord som "jag tänker på barnen" Men så är juh inte fallet, fallet är juh att alla vill göra på sitt sätt och anser att det är det enda rätta.
Skitsamma vad man använder sig av för metod eller vad man har för "syn" på uppfostran. Ser man barnen och dom ser en så kan det inte bli annat än att man älskar älskar och åter älskar dom!

Griggan: Får jag fråga hur gamla dina bonusbarn var när du kom in i deras liv?

Ja, jag älskar min bonusson precis som jag älskar min bioson. Bonusen bor hos oss på heltid och jag har alltid funnit i hans liv. Första gången jag höll honom var han bara några dagar gammal och efter det träffade jag honom med jämna mellanrum. När han var 10 månader blev jag och hans pappa tillsammans och som sagt, nu bor han hos oss jämt.

Han har alltid vetat vem jag är och att han har en biomamma, mig kallar han för "mamma Alexandra". Vet inte vad jag skulle göra om det händer min sambo något för då har jag ingen rätt alls att träffa bonusen och hur lätt skulle det vara att bara släppa ett barn som man älskar? Hemska tanke..

Han är 3,5 år så det kan ju bli förändrat sen för hans del, att han kanske inte kommer acceptera mig lika mycket som nu men jag kommer alltid känna som jag gjort.

Tillägg: Visst kan jag bli irriterad och arg på bonusen men det blir jag ju på bion också när dom är i sina värsta perioder eller gör sånt man inte får göra, smeta ner varandra med tandkräm tex.  

Har skrivit förr i denhär tråden, men tänkte reflektera lite över det Griggan skriver..
Jag älskar också mina bonusar, och jag gick också in med den inställningen från början, att jag VILL älska dom om jag ska leva med dom.
Till en början var det inte så lätt med biomamman tillexempel. Du säger att du skiter i om biomamman tycker att du läger dig i, men det har jag inte gjort. Då har jag kunnat ta ett steg tillbaka, inte i min kärlek till barnen, men i mina handlingar. Jag har alltid funnits tillhands för barnen, och vi har skapat våra egna band, som är mycket starka. Men i och med att jag i alla lägen har respekterat både barnens mamma o pappa o deras åsikter så har barnen respekterat mig, för dom älskar ju sin mamma å pappa.

Det du skriver,om när barnen kommer o kryper ner i sängen på morgonen, ger också för mig en obeskrivlig känsla av lycka! Att barn älskar sina biologiska föräldrar är ju oftast ett faktum, men att dessa barn väljer att älska mig, att jag har lyckats ge dem trygghet är otroligt fint! Men inte alls självklart, och det gör situationen extra värdefull tycker jag!
Nu det senaste året har jag och biomamman också blivit vänner, vilket jag har funnit att har stärkt min relation till barnen ännu mera, barnen känner sig mycket trygga i att vi kan vara vänner. För barnen älskar ju oss alla och vill inte komma emellan.
Mina bonusars biomamma säger ofta att flickorna har 4 föräldrar (hon har också en ny man), och det tycker jag att är oerhört generöst av henne! ( fast vi ju alla FÖRSTÅS vet vem som är de biologiska föräldrarna)

Oj va mycke känslor dehär ämnet berör..

Tezz....Dom var 7 resp 9 år!

Fröken hoppsan!

Jag menar inte att jag SKITER i vad hon tycker. Men det har inte riktigt med min och grabbarnas relation att göra. Förstår du hur jag tänker.
Allt det där runt om, gör jag rätt, tycker dom att det är ok osv osv. Jag lever så nära deras barn och måste bygga min och deras relation på oss. Däremot så är det inget snack om vem som är de biologiska föräldrarna och hur mycket kärlek det finns till dom. Men min och grabbarnas relation är våran och jag tänker inte kliva av den känslan för att jag och biomamman är oense eller något.
Ja det låter säkert lite flummigt men det är så jag tänker.

Jo, det gör jag! Klart man blir irriterad ibland, men det blir man väl även på sina egna...

Det är klart att det måste vara okej. man kan ju inte klämma undan sina känslor och TVINGA sej att alltid tycka om allt ens bonusbarn(? aldrig hört det uttrycket) gör..ingen skulle göra det med sina egna heller. Men det värkar vara SÅ stor press på att alla ska gilla alla! det är alltid bättre att känna som man känner och vara ärlig. VIKTIGT! man måste inte älska sina bonusbarn lika mycket som sina egna..! vi tycker nog om er ändå=P det blir bara jobbigt för alla att tvinga sej till det..

Hade själv styvmor i tonåren och ,som jag läste om här tidigare i tråden, det är precis sånnt förhållande man har i tonåren=) men det är bara en naturlig utvecklingsfas..din dotter kommer oxo dit än dag,och styvdöttrarna kommer att växa upp och "komma tibax till er"..tvinga inte på så hårt.