Jag är född med ett annorlunda utseende (har en kärlförändring i ansiktet med lite svullnad och lite blålila färg). Jag tycker att detta är en väldigt intressant och viktig tråd!
Det är såklart individuellt hur vi alla reagerar på och hanterar olika bemötande. Och önskar bli bemötta.
För egen del får jag mest frågor eller kommentarer av andra vuxna, ofta en bra bit äldre än mig. Generellt är jag otroligt trött på det. Som jag brukar säga: Det hade varit så lätt att se annorlunda ut om inte andra påminde mig om att jag gör det. Jag önskar bara att bli behandlad som vem som helst. Inte heller att få kommentarer om att det är synd om mig. För det är det inte. Det går som sagt utmärkt att se ut såhär så länge alla är schyssta.
Hursomhelst svarar jag lite olika beroende på hur jag fått frågan/kommentaren. På senaste har jag börjat med motfrågan ?Varför känner du att du behöver veta det?? Eller ?Vad spelar det för roll för dig varför jag ser ut som jag gör??.
Det någon här i tråden skrev om att ?Vi alla ser olika ut?, tycker jag själv är ett väldigt bra svar. Då behöver inte det ena eller andra typ av utseende särskiljas distinkt från något annat.
Min självbild har ju någonstans formats efter hur jag har blivit bemött genom åren, även om jag kämpat med att stärka och stå upp för mig själv. Jag har aldrig blivit utstött och har alltid haft vänner och familj som stöttat mig när det har behövts och de har behandlat mig precis som alla andra. Ändå fastnar vissa frågor och kommentarer i huvudet och har ibland påverkat mig väldigt negativt.
Gällande att prata med barn om det, gick det upp för mig på senare tid hur tidigt vissa reagerar på det avvikande. Trots att föräldrarna inte alls gör det. Jag har innan varit övertygad om att barn gör som de vuxna runtomkring. Insikten kom när min brorsdotter som väldigt liten tittade undrande och senare när hon första gången sa ?du är blå där?, och pekade på kinden. Jag svarade ungefär ?Ja, jag fick den färgen där när jag föddes. Vi ser ju alla olika ut och en del kan få lite mer speciella utseende, som jag har fått. Men det går bra ändå, så länge alla är snälla mot mig?. Nu är hon 5 år och vi har pratat kort vid något enstaka tillfälle om utseende efter det. Men jag upplever inte att hon tittar undrande eller funderar alls över det längre.
Får jag frågor av främmande barn förklarar jag ofta bara kort och pedagogiskt att jag föddes såhär. Då lyssnar de och släpper det sen, upplever jag det som.
Som barn var de vuxna runt mig, och framförallt min mamma, väldigt tydlig mot alla som stirrade eller kommenterade. Hon blängde ofta surt och gick ganska ofta fram och sa något i stil med ?Det är inte snällt att stirra på det sättet?. Varpå personerna i fråga oftast skämdes lite. Har en vuxen hört något elakt som sagts har de så vitt jag minns sagt åt den som sa det att be om ursäkt. Det är jag tacksam för. För det fick mig tidigt att förstå att jag inte ska acceptera dåliga bemötande och hur jag blir bemött ligger hos den andre. När jag fick frågor som barn av andra barn har jag ofta sagt att det är ett födelsemärke. Jag minns inte att det har varit så mycket följdfrågor.
Som konklusion av min berättelse föredrar jag alternativet att prata med barnen utan att den som har ett annorlunda utseende behöver lyssna eller svara själv. Detta för att minimera antalet frågor då det kan bli tungt att få dem ofta, även om de inte ställs på ett negativt sätt. Själv får jag ibland flera frågor under en månad och vissa månader inga alls.
Skulle barnen fråga personen direkt själv (eller att personen i fråga hör när barnet frågar en vuxen) tycker jag det är viktigt som vuxen att kort förklara att vi alla ser olika ut och att det är viktigt att behandla alla lika och vara snälla mot varandra. Och som i exemplet med ?monster? förklara att det troligtvis tolkas som ett negativt laddat ord och därför inte är snällt att säga. Även om han inte menade det som något negativt. Och som någon annan har skrivit, att påminna sig själv om att inte kommentera och prata om utseende, värdera eller prata om fint och fult eller bra och dåligt, generellt.
När jag var i Japan reagerade jag på att ingen där tittade konstigt/undrande eller frågade något om mitt utseende. Det blev så tydligt att det brukar vara så men inte där. Då frågade jag en tjej som jag lärde känna där om varför hon tror att det var så. Då sa hon att det var svårt att svara på men för hennes egen del var hon uppväxt i en familj där de inte pratat särskilt mycket om utseende, och inte alls om att det var något som hade stor betydelse. Mer att förståelse och respekt och att tänka sig för hur man bemöter andra är viktigt. Det var en inspirerande och viktig resa för mig på flera sätt!
Oftast tycker varken de eller deras föräldrar/nära synd om dem ju... 
-vem är det då synd om?? 
