Bara att acceptera, eller?

Så brukar jag också försöka resonera när det ser för jävligt ut fast man sagt till tusen gånger. Man blir ganska glad då över att man inte har tonåringar som har värre problem...

Givetvis måste de städa emellanåt och då blir det en ordentlig STORSTÄDNING som de måste delta i.

Jo, föräldrarna till dessa tonårsbarn har allt större (och allvarligare) problem också att ta tag i med dessa tonårsbarn. Men dessa problem ser jag egentligen inte som mina i och med att det som sagt inte är mina barn utan min mans barn.

Mina problem är det som jag drabbas av och i just detta exempel så är det ett snuskigt badrum. Saker som jag blir personligen drabbad av känner jag att jag har rätt att lägga mig i, annat brukar jag hålla mig borta från då jag anser att det är föräldrarnas problem och ansvar om barnen inte sköter skolan eller dricker eller vad det nu kan vara.

Har lite svårt för resonemanget att bara för att det finns större problem så behöver man inte ta tag i dem som är mindre allvarliga. Skall vi bortse från att det finns barn i Sverige som far illa bara för att i andra delar av världen så dör små barn som flugor i diverse krig, svält och farsoter? Jag tar hellre tag i de problem som ligger närmast mig så har jag i alla fall gjort NÅGONTING.

Jag anser dessutom att man inte direkt gör barnen en tjänst genom att ignorera deras dåliga beteende. Om vi åtminstone gör vad vi kan för att få dem att fatta att man tar hand om sin egen skit efter sig så kanske det fastnar i alla fall så pass att de kommer ihåg det när de är på besök någonstans, då slipper de i alla fall skämmas då...

TS: när du nu berättar lite mer så kan jag bättre förstå varför pappan inte tar tag i detta lite mera. Han kanske anser att det finns större saker att bekymra sig om och att lite skit i badrummet inte är så farligt, trots allt.

Jag kan nog tycka att detta är en strid du får ta själv i så fall. Så får pappan och mamman ta de större striderna.

Nu låter det plötsligt som att det är riktiga problembarn det handlar om här men det är det inte alls. Precis som vilka andra barn i den här åldern som helst så testar de gränser och det händer väl att det dyker upp allvarligare saker då och då också men på det hela taget så är det helt normala barn det handlar om, inga ligister som står på gränsen till avgrunden.

Som sagt så beror det inte på att min man inte VILL ta tag i dessa problemen utan på att han inte vet HUR han skall ta tag i det (han är egentligen mer pedantisk än jag är). Samma osäkerhet gäller även när det gäller andra, allvarligare saker som man som tonårsförälder måste sätta gränser för. Min man vet inte vad för krav man kan ställa på en tonåring i och med att han aldrig själv fått några krav ställda på sig under sin uppväxt.

Inte kan man väl säga att "så bra lilla vän att du går till skolan varje dag, då är det helt ok att du beter dig som en gris när du är här hemma..." eller vad menar ni egentligen?

Jag tror att i en 12- årings och en 16- årings liv så finns det annat som är roligare OCH annat som är jobbigare (typ kompisar, kärleksbekymmer, mode,osv) att lägga energi på. Jag fattar att det är frustrerande att det är smutsigt om du och din man nu är lite pedantiska, men det har (enl min åsikt) väldigt lite att göra med uppfostran. Jag menar att vissa ungdomar som haft ett rum hemma som ser ut och luktar skit, kan vara väldigt ordningsamma när de flyttar hemmifrån (du sa själv att din man ex vuxit upp utan krav, och han är ändå pedant idag :) Jag menar bara att ibland måste man VÄLJA SINA STRIDER.

Självklart måste man välja sina strider och när det gäller hur det ser ut på barnens rum så har vi valt bort den striden eftersom det helt enkelt är enklare att stänga dörrarna än att tvinga dem att hålla ordning. Däremot är jag inte beredd att släppa på kraven i de utrymmen som är gemensamma för hela familjen. Där, precis som i skolan eller hemma hos någon man hälsar på, skall man klara av att plocka ordning efter sig. Är det verkligen så mycket begärt? Varför skall jag tvingas städa efter två så stora barn hela tiden (är man 16 så är man väl knappt ett barn alls...)? Är DET verkligen rimligt?

Calles matte skrev 2008-09-09 11:36:57 följande:

Jag håller fullständigt med dig, har själv haft tonåringar som jag lärt att man tar hand om sitt eget skit och har nu bonusbarn som jag försöker få att göra samma sak.
Det är själklart att dom ska städa efter sig i dom gemesamma utrymmerna..
Stå på dig.

Tack! Känns skönt att höra att inte alla är inne på spåret att tonåringar skall få uppföra sig hur de vill hemma eftersom de ju har värre "problem" att tampas med...

Calles matte skrev 2008-09-10 11:38:14 följande:

Om dom inte kan tampas med dom små problemen hur ska dom då kunna tampas med dom stora?
Tänk om alla gjorde som dom ville hemma hur skulle det sluta?
Jag har låtit mina barn städa sina rum själva från början med viss hjälp när dom var små, städa dom inte så fick dom bo i det, det var upp till dom.
Men toaletten skulle dom städa efter sig och det funka till slut efter mycket tjat.

Och bara för att det är bonusbarn ska man inte dalta bort dom samma regler för dom som gemensamma barn.

Hoppas du står ut att tjata på dom för du ska inte accepetra det.

Du ställde själv frågan om du överreagerar, och ja det tycker jag, men tydligen inte du. Du är trots din undran klart övertygad om att du gör rätt, och många med dig. Antar att vi alla familjer gör lite olika och att det inte finns nåt rätt eller fel, det blir nog bra hur du än gör. Barnen anpassar sig nog så småningom efter dina/era regler (...eller så gör de det ite)

Ja, jag undrade om jag överreagerar och jag tar självklart till mig alla åsikter, även från er som tycker att jag överreagerar.

Men i och med att många faktiskt verkar hålla med mig om att det inte är för mycket begärt att tonåringar skall klara av att städa undan efter sig själva så känner jag att jag nog inte är helt ute och cyklar i alla fall och därför är jag nog inte beredd att sänka mina krav. Sedan är jag självklart medveten om att situationen ser väldigt olika ut från familj till familj och vissa tycker tydligen det är ok med tonåringar som beter sig som grisar, då är det helt upp till er, jag förstår om ni har andra prioriteringar. JAG tänker inte städa efter min mans barn lika lite som jag tänker städa efter mina egna barn när de kommer upp i den åldern och jag är tydligen inte ensam om att resonera så.

Jag tycker inte att du överreagerar. Tror man behöver kombinera att sätta sig ner ibland och ha ett samtal med tonåringarna om vilka "regler" som alla behöver följa, med att påminna löpande när de (igen...) glömmer.

Det handlar om att visa respekt för att vi är flera som delar de här utrymmena hemma. Det man har dragit fram plockar man bort efter sig. Om man har smutsat ner fixar man i ordning efter sig. Tycker det ingår i en förälders ansvar att visa barnen hur man tar hänsyn.

Jag tror att det är det där med att sätta oss ned och diskutera igenom vilka regler som skall gälla hemma tillsammans med barnen som vi missar hemma hos oss. Det blir för mycket "tjat" och för lite diskussion helt enkelt. Får nog försöka bättra oss när det gäller det så kanske det blir lättare att komma överens om hur det skall fungera hemma i framtiden.