Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Ärligt talat så har jag inte orkat läsa alla 210 inläggen innan här, men vill ändå hoppa in och svara TS.
Det är inte alls jobbigt för min del att vara bonusmamma/styvmamma, själva "mammabiten" går på automatik, problemet är den biologiska mamman.
Jag är själv 4 barnsmamma med större barn och blev småbarnsförälder lite oplanerat till två bonustjejer.

lite OT....varför känns det som att "bonusbarn" eller "bonusförälder" skulle vara något negativt??
När man läser här i tråden så är det glest mellan inläggen där det framkommer att en BONUS=Något positivt som man får utöver.
Ingen ser väl en bonus på lönen som något negativt heller??? Samma sak är det med bonusbarnen (dom flesta)

Det man hellre skulle vilja veta är väl hur man tacklar en biologisk mamma som sätter sig själv och sina behov i första hand och fullständigt skiter i sina barn.....huvudsaken är att hon får hela barnbidragen att sätta sprätt på!!!

babysessan blogspot com skrev 2009-05-11 10:26:29 följande:

tack det är så det känns för mig, att jag vill göra samma saker för alla mina "barn" födda av mig eller inte, men vill inte putta undan den biologiska mamman bara för att hon bett om hjälp, men det är väll livets balansgång antar jag, försöker att stötta mamman med sig själv och finnas där för ungdommen i fråga, jag har nu poängterat för dem båda att jag hjälper båda, alltså inte tar barnets parti och inte tänker agera gestapo så får vi se hur det löser sig;)

Bonus är bara ett ord. Jag har mycket svårt att se min mans barn som någon bonus i livet. De är bra mycket mindre än mina egna. Trotsiga ungar som inte är uppfostrade i närheten av på det sätt jag själv uppfostrat mina. De kräver så oerhört mycket uppmärksamhet och energi att jag knappt har något över till mina egna barn när de äntligen har lagt sig och lugnet lägger sig över huset. Jag har inte valt dessa barn, och de har inte valt mig. Att jag skulle vara en bonus för dem inbillar jag mig inte heller, om man bortser ifrån att jag jag avlastar deras far med dagistider och middagslagning så att han har mer tid över för dem när han kommer hem från jobbet. Jag har valt att gifta mig med världens mest fantastiska man och jag fick barnen på köpet. Jag har inga problem att dela min man med barnen, men att kalla det bonus.. nä..

Fru Morsa....Jag tycker synd om din mans barn.
När man väljer en ny partner så är det inte bara partnern man väljer, det är hela paketet, man kan inte bara plocka godbitarna UR paketet.
Barn känner så väl inom sig när dom är oönskade, oälskade, ouppskattade, sen spelar det ingen roll att det är du som lagar maten.
Inget barn är väl mer värt än andra, att dom är ouppfostrade beror ju på att vi alla har olika uppfostringsmetoder, en del blir välartade barn....andra trotsiga och uppkäftiga, men det är aldrig barnens fel att dom är som dom är.
En del av bristen på uppfostran får du faktiskt lägga på "din älskade man"
Om du inte ser hans barn som en bonus i familjen så anser jag att du har valt fel man.....eller rättare sagt.....han har uppenbarligen valt fel fru om han månar om sina barn och vill att dom ska känna sig älskade och uppskattade.
Men, men......det är strongt gjort av dig att vara så ärlig.....jag uppskattar ärlighet

cc Kitty skrev 2009-05-12 12:58:57 följande:

Tack för ditt inlägg!!! Jag håller med dig om det med BONUS! Åh jag Älskar "min" lilla tjej, hon är fantastisk på alla sätt (jo, klart har även hon trots och dåliga dagar, men vem har inte det?), mitt hjärtebarn och jag skulle INTE vilja vara utan henne i mitt liv. Nu ska jag dessutom ge henne ett lille syskon och vi ser fram emot det SÅ MYCKET!

Som sagt - det jobbiga/svåra är bio mamman som, i mitt fall som ditt, resonerar på ett sätt som jag inte kan förstå för fem öre. Det är så oretvist, egoistiskt och jag BLIR SÅ LEDSEN!!
Min sambo har kämpat hårt för att få mer umgänge medan mamman motarbetar och hittar på både det ena och andra. Ofta tas penga frågan upp och när det är något är det där skon klämmer... Trots det så schoppas nya kläder, resor, dricka etc till henne själv. Rings gör det också om att vi ska sponsra div saker till flickan medan vi vänder på varje slant vi har och prioriterar in i det sista. Känns INTE vidare kul.

cc Kitty skrev 2009-05-12 16:13:24 följande:

Det är självklart att bristen på uppfostran ligger lika mycket hos min man som hos barnens mamma. Och eftersom jag inte är förälder till hans barn kan jag inte kräva att han ska uppfostra dem på ett sätt som passar mig heller. Men med det paketet så kommer också att han och alla andra får acceptera att jag inte kan älska hans barn.

Missförstå mig rätt, jag respekterar hans barn och de får som sagt var mer av min tid och energi än mina egna ungar (eftersom de är mindre och kräver mer). Att kräva att någon annan ska älska ens barn är mycket begärt. Jag kräver inte att min man ska älska mina barn. De har en mamma och en pappa som älskar dem mer än allt annat på jorden och sen har de en extravuxen i vardera hem. Jag ser inget konstigt i det. Däremot får man som vuxen stå för sina val och respektera familjemedlemmarna på likvärdigt sätt och det har jag inga problem med att göra.

det kanske växer fram? jag har svårt att tro att man efter en vecka som ihopslagen familj kan påstå att man älskar sin respektives barn, det kanske tar lite längre tid, men bli inte förvånad om ett par år när ni fått en massa härliga upplevelser tillsamans som ni kan sitta och skratta åt tillsamans så kanske det kommer ett litet, jo men visst älskar jag dom på mitt egna lilla vis, jag försöker inte säga att man MÅSTE älska dem, det bara blir så, utan att man fattade vad som hände, hehe

Tack för din åsikt, jag uppskattar verkligen din förmåga att se med lite vidare perspektiv på det hela. Inget är naturligtvis helt svart eller vitt. Jag tror du har rätt i att det är något som kan komma med tiden! Läste någonstans att det tar åtminstone 2 år att bli en familj och trots att vi hittills inte har nått dit så måste jag fortsätta tro att vi ska nå dit. Tills den dagen kommer så gör jag vad jag kan för att underlätta min mans föräldraskap i första hand.

det gör du rätt i att underlätta din mans vänskap, man får göra det bästa av situationen så att säga, tro mig, det har funnits stunder jag velat ta den ena och slå med den andra...men nu när det gått fyra år så är det så självklart på ett vis jag aldrig trodde när jag stod i dörren och tänkte, jaha nu blev det tre med adhd problematik....suck...

men det har varit en otroligt omtumlande resa, som jag aldrig skulle vilja vara utan

Det tror jag också.
Det tar ju tid att lära känna människor och tonåringar till exempel är ju inte allmänhet inte världens mest öppna personer. Inte sambons i alla fall.
Jag läste någonstans att det är vanligt att man "curlar" sina barn lite extra om man lever i ett dåligt förhållande. För att man tycker synd om barnen.
Men det blir problem sedan när barnen hamnar i tonåren och inte har någon som helst respekt för den förälder de kan tjata sönder på några minuter - och därför alltid ha fått sin vilja fram.

Men med tiden har man väl lärt känna varandra, umgåtts tillräckligt, Delat roliga stunder som lite mer tråkiga. Jag tyckte inte att min pappas sambo var en bonus under uppväxten men idag - OJ vilken bonus. Jag är så glad att hon kom in i vårt liv. Så jag hoppas att när barnen är vuxna kommer de att kunna ringa mig lika gärna som sin pappa eller mamma när de undrar över något och behöver råd.

Jag har levt med min sambo under flera år och har inte fått några andra känslor för hans barn sedan innan än de jag redan hade sedan tidigare så nej, jag tror INTE att känslor alltid "växer fram"
Barnet var nästan 5 år då jag och min sambo flyttade ihop, barnet har varit hos oss varannan vecka och han är runt 10 nu.
Barnet är precis lika mycket hans barn som innan och jag känner inte att han tillhör min familj på något sätt, däremot tillhör han självklart min sambos släkt, precis som sambons föräldrar och syskon.

Jag tycker att det är tråkigt att de flesta har förväntningen att det faller naturligt att man börjar se varandra som familj bara för att man träffas halva tiden, jag känner inte mer för mina kollegor än just kollegor bara för att jag umgås med de ofta, varför skulle jag göra det?

Sedan är det jättebra för dem som det blir så för, men trycket att det ska "växa fram" tycker jag kan lägga oerhörd tyngd på oskyldiga axlar