Ängsliga barn

vi bad fröken i skolan om hjälp att stärka vår dotters positiva sidor.
vår dotter går i f-klass ochhon har alltid varit ett ängsligt barn.
jag tror inte på såna som jesper juul men hittade ett reportage med honom om ett barn som liknade just vårt. han kallade barnet för autonomt, alltså självbestämmande.
vår dotter är väldigt förståndig och kan förstå att det inte är farligt men måste ändå hålla på¨och "fåna" sig. det blev lite lättare när jag insåg att hon måste får välja själv. men man kan ju få henne till att välja det man vill att hon ska välja men jag vet inte riktigt hur jag gör

när hon säger saker osm jag kan inte, jag är ful osv så överbevisar vi henne att det inte är så eller säger ja du har inte lärt dig att läsa riktigt än men du är ju så duktig på att skriva.
självförstärkning är svårt och det är så personligt.
klangar ditt barn ner på sig själv eller hur ter sig det ängsliga?
vi hade mest problem när hon skulle vara borta. när jag läste om jesper juuls beskrivning om ett gummiband som är svårt att tänja ut så pratade jag med emilia om att vi behövde lära "gummibandet" att kunna dra ut sig lite längre eftersom det också gjorde att vi skulle hitta varandra igen...
äääh, vad flummigt det blir, hur som helst så har vi kommit en bra bit på väg med hjälp av skolan och jag vet hur jobbigt det ärmed ett ängsligt barn

Tack så mycket för svaret. Min son är blyg av sig, tar inte för sig utan tittar helst på. Han törs oftast inte prova på nya saker och vill helst ha mamma eller pappa med hela tiden. Tex om det är friluftsdag, bad, kalas eller liknande. Han är sju år.
Det är jobbigt att behöva pusha honom hela tiden. Och ska man ens göra det? Men om vi inte gör det vill han varken lära sig simma eller cykla eller något...
Jag önskar jag kunde stärka honom mer.
Vi gör allt vi kan för hjälpa. Följer med honom på utflykter, förbereder honom för sånt som ska hända i skolan, lär honom åka tex skidor i förväg innan de ska göra det på skolan/dagis osv. Men det känns som om man inte räcker till. Och jag vill inte vara för "hönsmammig" heller.
Phu...

då är det precis som det varit för oss.
vår donna fyller snart sju och vi har haft det jobbigt med just de där sakerna hela tiden.
vi pushar för jag tror man måste det.
man säger hela tiden saker som, det är klart du kan, jag stannar här så kan du gå in, nej jag går ingenstans, jag stannar här, gå du.
och fast hon leker jättebra i flera timmar så säger man att nu går jag hem så kan du stanna en stund til loch komma hem sen så kan hon inte stanna. det var då jag körde gummibandet och jag vet inte hur det kunde funka men hon liksom såg drömsk ut å sa jahaa, ja men då provar vi att dra ut gummibandet då...skumt!
vi kör också väldigt mycket med förberedelser men vissa saker har vi lärt oss är bättre att säga bara lite innan så att hon inte hinner fundera på en massa "om" och "kansken"
det jag tycker är svårast är att fortsätta vara positiv så att mani nte blikr frusterad och blir arg på henne men ibland så tycker jag att det kan bli bättre av att vara lite sträng och säga att nu måste du...för då ser de ju att de kan även om man "tvingat" lite, beror ju lite på vad det gäller.

många föräldrar vill inte köra med belöningar menj ag måste få berätta vad vi gjorde för att få det stora genombrottet förra året på dagis.
vi lånade det här av en granne som har en son med adhd. det funkar för att visualisera konsekvenser och jag beståämde mig för att prova då det började komma lite 5års lägner ur hennes mun.
vi hade en skål med dekorstenar åsså fick donnan en egen burk med lock.
man börjar med kankse 10 stenar i barnets burk, vid en lägn eller något bråk så fick hon ta ut en sten från sin burk och lägga tillbaka i skålen men om hon var duktig och städade sitt rum kunde hon få lägga i några stenar.
vi använde det här även för det hon tyckte var jobbigt. innan det här var hon en dramaqueen som bara var tvungen att göra en stor scen vid lämningen på dagis, slita i mina kläder och gråta osv. vi sa det att visst får man vara ledsen men hon skulle sluta med det jobbiga beteendet.
så om hon ställde till med en scen så tog vi ut en sten men om hon bara sa hej och lämnadet gick bra så fick hon en sten. vi "straffade" så klart inte bara gråt för ledsen måste man få bli. men vet du, det tog bara lite drygt en vecka så hade vi brytit beteendet och hon hade kommit fram till att dte var ganska skönt att inte bråka. gissa om hon var mallig på kvällarna när hon fick lägga i en sten och hon sa imorron ska jag vara ännuduktigare så att jag kan få två stenar. vad ska jag göra för att få det? då kanske jag sa att du kan ju leka hemma hos bästa kompisen på em om du vill...njaa, det vågade hon int emen nån dag senare så gjorde hon det för hon var så taggad att få bruken full. vad de får då få man ju bestämma själv. vår granne  hade att pojken fick välja en leksak i affärern för en mindre summa. vi hade att emilia fick välja vad vi skulle göra tex badhuset, bowlinghallen, äta på mcdonalds...
vi gick på barnkalas som vanlikgt var jag med men jag tyckte att jag kunde gå hem efter en stund och då började hon knorra lite då frågad ejag hur många stenar hon ville ha för att våga prova stanna själv. 5 sa hon aa men då får du fem...okej det låter kanske lite som en muta men hon behövde en morot för att våga utmana sig själv och hon klarade det!
nu ligger burken nere sen länge men den hade sitt syfte under ett halvår och numera så är det väldigt sällan det blir tvärstopp. det kan bli nån tår men inte värre än att hon tar sig samman och fixar det. vi berömmer mycket nu istället och är det nåt som varit särskilt bra så kan hon få veckopeng istället.
oj vad jag skriver, men jag vet ju hur jobbigt det är så man vill ju bara dela med sig

Vi har problem med att vår kille är just ängslig/rädd eller kanske en blandning av allt.
Han har tidigare varit precis det ni beskriver, man skulle stanna på kalas (och mycket senare än alla mammor ville han "att man skulle vara där" inte för att jag förstår varför, för han tittade knappt åt mig under tiden, men jag skulle vara där (vår kille är 7 år blir snart 8 år). När han ska somna på kvällarna måste han stämma av att man är "uppe" och inte har gått ner till nedervåningen (eller en av oss måste vara uppe) lampan ska vara tänd osv... Däremot är han ganska tuff att ta kontakt med andra barn och hittar lätt kompisar på nya platser, så han är en blandning av allt egentligen, men samtidigt en "rädd hare om man får säga så "
Han vill inte gärna lära sig nya saker eller vill och vill. han måste tränas till max för att han sen kan SE att han kan cyka och simma, åka skridskor, slalom och allt vad det kan vara. Man behöver peppa peppa och peppa för att han ska förstå att han kan och att det går bra, och då blir han oerhört stolt! tror det har mycket med självkänslan och att man tror att man kan och vill kunna, men det krävs MYCKET pepping och att man testar gränserna för var "deras går" och tar det bit för bit att toppas lite mer....

Åh, tack för svaren. Skönt att få lite erfarenheter från andra med försiktiga barn.
Ibland känns det som om alla andra barn älskar dagis och bara rusar in utan att bry sig om föräldrarna från dag 1. Och att alla älskar att åka på äventyrsbad och gå på barnkalas.
Det känns lite ensamt och konstigt att få "tvinga" sitt barn att gå på kalas eller åka hästkarusell.

vet du vad som är konstigast? det är nu när vår stora donna har fått en lillasyster som är så modig så att jag tycker att det känns farligt emellan varven
det är 5,5 år emellan mina donnor och de är sååå olika varandra så vi funderar om de är våra båda två...jätteskönt att den lilla är så kaxig så att vi kan lägga vår energi på den stora då det behövs. den lilla bara hänger med och passar in.

vår stora är också duktig på att hitta nya kompisar fast hon är så blyg på andra sätt, märkligt tycker jag. själv vågade jag aldrig prata med nya barn utan skickade lillsyrran före*haha* tror det kommer bli så här med på lite olika saker.

Precis så är det med våra barn med, den store är 8 år och den lille 4 år. Den lille har alltid varit den tuffe modige som man kan skicka först i alla lägen (på gott och ont )
Verkar vara bra att ha ett små syskon att testa på först. Säger som Fru Humla man får passa den lille mer än den store, den store den vet man var man har eller rättare sagt han kommer alltid eller håller sig till en eller letar upp. Den lille...DEN måste man ha ögonen på, däremot måste jag säga att tuffheten har blivit bättre sedan vi fick lillebror, eller rättare sagt när lillebror tuffade till sig och blev säg 2 år och kunde och ville mer själv...då blev det mer en kamp och DEN fortsätter...dag och natt Det är väl fördelen med syskon gissar jag att de har någon att kampa emot (och lär sig hur man kampar/leker) med kompisar med...även om det kan vara jobbigt för föräldrarna...suck...
Vår lille är tuff och framåt, men väldigt reserverad mot främlingar eller såna han inte sett "så" många gånger, gillar han folk är han väldigt framåt, men det tar tid och krävs energi "på rätt sätt" för att vinna hans förtroende eller kärlek

Har också en stor ängslig tjej på 12 och en mycket tuffare lillebror på 8. Vi har inte kunnat pusha vår ängsliga - visst, uppmuntrat och stöttat har vi kunnat göra men så fort vi försökt få henne att testa sådant hon inte vågat (cykla, simma...) så har hon gått i baklås totalt. "Nu går jag en promenad så får du se om du har lust att testa cykeln" har funkat bättre. Tjejen har aldrig velat träffa nya vänner, haft svårt att anpassa sig efter nya situationer, varit orolig inför skoldagen på kvällarna och ibland haft riktiga ångestattacker. Just nu har hon precis kommit ur en jobbig period med massa oro och gråt inför allt möjligt. Hon har utretts på BUP och har "generell ångest", dvs inte kring något specifikt utan en allmänt förhöjd ångestberedskap. Just nu mår hon bättre men vi får jobba med hennes självförtroende hela tiden, uppmärksamma allt bra hon är/kan/gör. Vi har ibland fört dagbok tillsammans vilket har varit bra. Då har vi tillsammans skrivit ner saker hon oroat sig för, skattat oron 1-10, bestämt några små saker som hon tycker underlättat (ringa fröken, ha sällskap med kompis...), skrivit ner dem, sedan skattat igen och kunnat se att oron sänkts lite och sedan har det värsta släppt den gången.

OBS! Viktigt att tänka på för oss som har trygga småsyskon till ängsliga första barn: det är vanligt att de anpassar sig FÖR ATT storasyster/storebror behöver så mycket. I och med det tar de lätt för stort ansvar och sätter sina egna behov åt sidan, blir clowner eller bara går in för att smälta in. Vår trygga lilla kille har fått det surt efteråt när storasyster krävt mycket och sista åren har vi fått satsa mycket på honom för att han ska komma ikapp. Han har sista tiden kunnat berätta om hur han har oroat sig för syrran och han kan ofta bli arg på henne, vill att hon ska skärpa sig så han slipper tänka på hur hon har det.

När det gäller ängsliga barn är det nog viktigt att låta dem vara som de är. Uppmuntra till det som de "måste" klara, men annars acceptera att barn är olika och att man är en fin person även om man inte är utåtriktad och självständig, kanske är man empatisk, konstnärlig, vad som helst. Jag tror det är viktigt att låta var och en bli ännu bättre på det man gillar och kan. Att få en ängslig unge att bli utåtriktad och kavat kanske aldrig går. Försöker man för mycket så märker barnet det och får dåligt samvete för att det inte motsvarar ens förväntningar.
Hur som helst: det är inte lätt att ha ett ängsligt barn! Man vill så väl men vet inte hur man ska göra. Det finns nog inga patentlösningar, vägen till framgång är en långsam dans...två steg fram, ett bak, ett åt sidan...
Lycka till!

det låter som att din tjej är lite där jag var rädd att min skulle hamna men jag tror att vi har hävt vår ångestspiral rätt bra men när jag gick till en psykolog via bvc förra året så trodde jag att min flicka skulle kunna bli ett fall för BUP.
skönt att läsa om någon som har fått hjälp. jag tror att att jag själv skulle ha behövt den hjälpen som liten. kanske därför jag tog tag i min dotters oro så pass tidigt. jag hoppas vi har aggerat rätt eller att vi kan komma att fortsätta göra "rätt" saker. vi har också märkt att vissa saker kan bli tvärtemot om man pushar då slutar vi ju direkt.

har inte tänkt på att småsyskonen skulle känna så, bra tanke där:) nu tror jag iaf inte att det gäller oss än så länge då lillsyrran bara är 20 månader och har varit vild sen hon var 17 veckor i magen*s*
tack för att du delade med dig wanna!

Vet att denna tråden är jättegammal, men testar att skriva ändå. Det jag undrar är hur era barn är idag? Min son på snart 6 år påminner väldigt mkt om hur era barn var, därför är jag nyfiken.