Min 13-åring har gått över gränsen

japp det är helt rätt, för om vi ska fortsätta så här så kommer det sluta med att vi kmmer skilja oss, jag vet flera som har gjord på samma sätt och sen när barnen blivit stora och flyttat så har man flyttat ihop igen.
Det kommer vara bra för alla.
Dels för min dotter, hon känner ju att det inte är hennes hem och undviker att vara hemma.
Dels för mig, jag står inte där i mitten och försöker medla
dels för min man han slipper konfronteras med henne när jag jobbar kvällar.

Nu är det inte min dotter som har avgjord det hela även om hon tycker det ska bli skönt.
Det är jag och min man som har tagit det beslutet just för att vi älskar varann och vill fortsätta vara gifta och tillsammans. Skulle vi fortsätta så här så skulle det inte funka till slut och då skulle vi skilja oss.
Nu kommer han ha sin lägenhtet där han slipper hålla på att bråka med henne och min dotter kommer få känna att hon kan komma hem utan att börja tjafsa med någon.

Vi gör det för familjens skull inte för hennes även om hon är en stor del i det hela. Jag vill kunna se min dotter att ha henne hemma och att hon ska känna att det är hennes hem.
Jag har suttit i hennes sits 2 ggr, både med min bonuspappa å bonusmamma, och jag vet PRECIS hur hon känner det coh eftersom jag hade det jättejobbigt med både dom 2 så tänker jag aldrig utsätta min dotter för liknande, mina barn går före allt annat, jag gör allt för att de ska må bra.

Nu komemr jag ju träffa min man nästan dagligen förutom när jag jobbar kvaällar och han är borta 1 kväll i veckan, men på helger och så kommer vi ses och vi komemr sova över hos varann.

FÖr mig är det ingen hemskt tanke utan vi vill att alla ska må bra och då är det här bättre än att å oc prata med nån på BUP, har själv gått där när jag hade problem med min bonuspappa och inte hjälpte det ett dugg snarare tvärtom, jag slog ännu mer bakut och blev ännu mer ovillig till allt och började trotsa ännu mer.

Jag förstår ditt resonemang. Men jag undrar om du och din man har gemensamma barn? Jag tycker det känns svårt att göra så då vi har en liten bebis också. Men sambon har ibland varit nära att dra i alla fall...

Han har varit med sedan dottern var 3 1/2 år. Han är en trygghet för henne också. Häromdagen berättade hon att hennes pappa och hans nya tjej skulle gifta sig. Ho undrade om inte vi också skulle göra det. Vill du det, frågade jag. JA, svarade hon utan att tveka. Jag tror att han är en trygghet, även om de tjafsar. och han får ta mycket av hennes svartaste känslor och aggresioner. Det är väl lätt för henne och skönt att rikta det emot honom.

Jag har bett sambon att backa och att hålla sig utanför våra bråk och diskussioner. Han har inga problem med det. Vi vill båda att dottern skall må bra. Kanske kan det vara en slags kompromiss? Dessutom jobbar han mycket och är borta många kvällar. Så de ses faktiskt inte så himla mycket.

Men det är svårt.
Svår att veta om man gör rätt.

Delifi2: förstår dig, det låter klokt och genomtänkt, jag har ett yngre barn hemma tillsammans med min man så även om tanken på din lösning även slagit mig så känns det svårt....mannen har iof känns att han inte orkar mer ibland och funderat på att ge upp, men än står vi här.

Det du berättar om dina egna upplevelser som barn förstärker det hela, DEN känslan vill man ju inte ge sina barn om det går att undvika.

Suri: Ja svårt är det, hela tiden iallt man gör undrar man om man gör rätt, min man försöker också hålla sig undan konflikter och låter mig ta dem, men det händer ju att jag inte alltid är där när det händer....

Vad har era tjejer för relation till sin pappa, min dotter träffar bara sin pappa lite då och då, och som hon själv sa häromdagen " pappa kan jag inte bråka med honom känner jag inte men bonuspappa känner jag ju"

Jo vi har en son tsm som är 4 år, och väntar ett barn till i september, och han känner ju av stämmningen när de är hemma här tsm utan mig, den är tryckt. Fast när vi har förklarat för honom så tycker han att det ska bli kul ,för då får han 2 rum och 2 julgranar när det är jul. Han har tagit det hela med ro så det känns skönt oxå. Han vet ju att vi inte komme rsklija på oss utan att vi komemr ses ofta oxå.

Min man har ju oxå funderat på att bryta upp men han är ju kvar för min skull men känner att han bara vill skita i allt.

Han lägger sig i i våra bråk, det gjorde han i början och det var skitjobbigt eftersom jag bakacde undan då och lät honom sköta det hela, nu är allt som rör min dotter bara mellan henne och mig, dvs månadspeng, utegångsförbud osv osv han "bryr" sig inte. Han bryr sig om henne men han lägger sig inte i.

Jag växte oxå upp med min bonuspappa men jag tror att det kn ha kommit lite för många syskon där, har 5 syskon på mamas sida och jag förstår ju nu att han ville vara med sin familj lixom utan att jag skulle vara med hela tiden, det vet jag att min man kan känna ibland även om vi nu för tiden ofta bara är vi 3 utan dottern som är ute någonstnas.

hon har inte blivit sexuellt utnjyttjad??

Varför undrar du det, vad är det som får dig att tänka att nåt sånt skulle ha hänt?

Det här med att bonusförälder inte ska lägga sig i bråk eller disskusioner är svårt, mannen går åt sidan och säger igen fast han är arg, jag tar alla disskusioner fast de inte alltid rör mig, jag och mannen hamnar i diskusioner efteråt för att han tycker jag borde göra annorlunda.
Om han lägger sig i blir dottern arg och vägrar prata.
Lillasyster blir ledsen och påverkad för inget blir naturligt och allt blir mycket värre än de skulle behöva
Tidigare backade jag oftare för vad mannen tyckte, gjorde inte på mitt eget sätt och det blev helt fel, magkänslan var inte bra och den kan man komma rätt långt på tror jag.

Har varit på samtal i skolan, det var värre än jag trodde, nu har vi gjort åtgärdsplan och har nya uppföljningsamtal inplanerade, skolan verkar ta problemet på allvar iaf,

Precis så hände med oss oxå, mannen la sig i och jag backade och hon blev ännu värre.
Till slut insåg jag att det inte gick utan att jag fick ta alla konfliketr ist och då prata hon åtminstone med mig.
Vi hamnade oxå i diskussion efter de bråken eftersom han tyckte annorlunda men jag stod på mig och det var efter det han sluta lägga sig som det blev bättre mellan henne och mig och jag kände att jag kunde börja lite på henne igen. Mn som sagt blevdet ju slitningar mellan mannen och mig, nu när vi flyttar isär behöver han ite se det tjafset mellan mig och dottern och behöver då inte lägga sig i

Läste inte hela men låter lite som hon är i trots-åldern men fortsätt bara att stötta henne men samtidigt (precis som någon annan skrev) undvika ge henne belöningar för hennes "felaktiga handlingar".

Hej
Har gått igenom ungefär detsamma med min dotter.
Vi har haft så många gräl och konflikter om allt möjligt, hon har mått jättedåligt och jag har mått jättedåligt vilket bara har fått henne att må ännu sämre för hon menar ju inte alla elakheter hon säger egentligen.
Det som jag nog tycker är jobbigast (förutom oron då som är hemsk) är alla skuldkänslor jag har lagt på mig, vad har jag gjort för fel, varför blev det så här.
Jag tycker ju att jag gett henne kärlek, trygghet och omsorg och jag ville ju verkligen ge henne en god självkänsla, men ibland blir allt inte som man önskar och vill.
Jag skriver jag trots att jag lever ihop med hennes far, men han är mycket klokare än jag och dras varken med oro eller skuldkänslor den lyckosten.
I alla fall nu är hon sexton och vi grälar inte alls lika mycket längre, jag har slutat med att tjata så mycket det går och försöker uppmuntra och prata istället.
Hon klarade inte betygen i grundskolan utan går på individuella pogrammet nu, men det är okej bara hon mår bra det är det viktigaste och det verkar hon göra nu.
Jag märker att hon mognar och blir klokare och jag försöker släppa kontrollen mer och mer men ändå finnas där som stöd så klart.
Hoppas allt ordnar sig för er och att det lugnar ner sig snart.

Håller med mijal. Det är viktigt att inte tjata om barnets personliga utstyrsel, smink och kläder. Men tider och andra gemensamma regler måste hon passa, tala lugnt och bestämt. Fast hon har föräldrarna på olika håll så är det dina regler som gäller i ditt hem. Konflikter dyker alltid upp i tonåren men man måste vara bestämd men stöttande och vänlig ändå. Det är svårare att vara ensamförälder, då behöver man stöd av andra.

Nu har jag själv ingen tonåring hemma, men har läst en del om uppfostran. Man skulle kunna testa att ge henne lite mer utrumme och inte döma henna, samtidigt som du ärligt berättar för henne hur du känner och går på familjerådgivning. Verkar som hon är en väldigt förvirrad tonåring.

Jag tycker att Jesper Juul, en dansk familjeterapeut, har skrivit bra böcker om uppfostran, bl "ditt kompetenta barn" och "livet i familjen".

Vet förresten inte vad BUP är?

Lycka till! Hoppas din situation löser sig - jag har själv bara småbarn, men är själv rädd för när tonåren kommer....

BUP = Barn- och ungdomspsykiatrin

Vad ska man ta sig till när dottern som snart blir 13 tänjer på alla gränser, beter sig som ett monster och har tappat all respekt för att och alla.Hon har på några månader gått från att vara en snäll tjej som klarade skolan hyfsat utan större konflikter till att ändra klädstil, sminkar sig för mycket, kommer för sent till skolan har anmärkningar är aldrig med på gympan, hemma skriker hon bara att hon hatar oss, att vi förstör hennes liv.Vi diskuterar mycket ang tider, har sakt att hon ska vara hemma kl 21, hennes kompisar får vara ute längre med jag tycker det räcker med 21. Förra veckan skolkade hon medvetet från skolan jag blev uppringa av en lärare, jag gav henne utegångsförbud som hon stuntade i och stängde av mobilen, jag fick köra runt och lete efter henne.Denna helg kom hon inte hem på fredagkvällen, stängde av mobilen och hörde inte av sig, kom inte hem på hela natten utan först kl 15 dagen efter då efter att jag vänt upp och ner på hela världen och lycktas få tag på ett tel nr till en förälder där hon fanns, hon och en kompis hade följt med två 14 åringa killar hem och var där hela natten, tänker inte berätta vad jag sa till killen mamma....VI har kontakt med BUP har varit där på ett samtal innan allt det här sista hände, dottern vill inte ha hjälp säger att det är jag som behöver hjälp...Jag går sönder inombords, vet inte vad jag ska ta mig till längre, vad jag än säger eller gör så blir det fel, blir arg på henne och vi skriver till varandara, vet att det inte blir bättre men jag orkar inte stå där lugn längre......desperatHon kallar mig allt elakt och fult hon kommer på visar inget tecken på respekt eller förståelse var sig mot mig, hennes lillasyster eller min man, hennes pappa lever inte med oss, deras kontakt har inte alltid varit den bästa, det har varit/är jobbigt för henne det vet jag, men det här är större än så.....känns som allt går över styr....

Jag har på många sätt samma situation som du. Min dotter kom tidigt i puberteten och därigenom även tidigt in i frigörelseprocesser. Det är ett rent helvete skulle jag vilja säga. Maximalt riskbeteende med vuxna killar, stimulantia o.s.v. Tre polisutredningar hittills och det blir säkert fler.

För att släppa på mitt eget övertryck, snacka av mig, få fungerande råd har jag ofta ringt Föräldratelefonen. Den drivs av Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa

Föräldratelefonen
De svarar: Vardagar 10-14
Telefonnumret är: 020-85 20 00
Pensionerade psykologer och kuratorer etc som jobbat i många år med barn och föräldrar. De har hört allt.

Skaffa dig bra hjälppersoner. Skolans kurator, specialpedagog, psykolog etc. BUP kan vara till stor hjälp. Några här i tråden tycker att de är dåliga, vet inte vad de ska vara bra för etc. men det är ju detsamma där som med allt annat. All personal på alla BUP kanske inte stämmer för dig..

Det skulle faktiskt vara intressant att höra vad du sade till den där killens mamma. Det var ju oerhört korkat att låta din dotter sova över där. Men själv skulle jag var glad om min dotter höll sig till killar under 15 år. Det är nog ganska naivt att tro att ungdomar nuförtiden väntar till de är 15 med att prova sex. Och annat.

Det du säger når fram även om det inte verkar så. Min dotter håller också på och säger det värsta hon kan komma på. Du kan också mittiallting vara tacksam før att hon känner sig så trygg på dig att hon vågar visa så mycket. ?Far åt helvete!? säger man ju bara till den man vet inte kommer att försvinna.

Det blev lite fel. Så her ska det vara:

Jag har på många sätt samma situation som du. Min dotter kom tidigt i puberteten och därigenom även tidigt in i frigörelseprocesser. Det är ett rent helvete skulle jag vilja säga. Maximalt riskbeteende med vuxna killar, stimulantia o.s.v. Tre polisutredningar hittills och det blir säkert fler.

För att släppa på mitt eget övertryck, snacka av mig, få fungerande råd har jag ofta ringt Föräldratelefonen. Den drivs av Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa

Föräldratelefonen
De svarar: Vardagar 10-14
Telefonnumret är: 020-85 20 00
Pensionerade psykologer och kuratorer etc som jobbat i många år med barn och föräldrar. De har hört allt.

Skaffa dig bra hjälppersoner. Skolans kurator, specialpedagog, psykolog etc. BUP kan vara till stor hjälp. Några här i tråden tycker att de är dåliga, vet inte vad de ska vara bra för etc. men det är ju detsamma där som med allt annat. All personal på alla BUP kanske inte stämmer för dig..

Det skulle faktiskt vara intressant att höra vad du sade till den där killens mamma. Det var ju oerhört korkat att låta din dotter sova över där. Men själv skulle jag var glad om min dotter höll sig till killar under 15 år. Det är nog ganska naivt att tro att ungdomar nuförtiden väntar till de är 15 med att prova sex. Och annat.

Det du säger når fram även om det inte verkar så. Min dotter håller också på och säger det värsta hon kan komma på. Du kan också mittiallting vara tacksam før att hon känner sig så trygg på dig att hon vågar visa så mycket. ?Far åt helvete!? säger man ju bara till den man vet inte kommer att försvinna.

Fast det där att tonåringarna kan be en fara åt helvete och andra otrevligheter tar inte jag!

Har fyra barn , varav en toåring kvar hemma och INGEN har någonsin kallat mig något fult. Inte ens i närheten faktiskt. För säkerhetsskull vill jag säga att jag givetvis inte använt fula namn om/till dom heller. Dessutom är det inte alls så att de varit änglalika eller ens i närheten.

Bråka och diskutera kan man göra men att tala nedsättande till varandra ingår inte i min och därmed inte i deras värld. Nånstans känns det som att vi föräldrar i sverige har lagt oss som dörrmattor i våra egna hem eller kan ni tänka er en italiensk mamma bli kallad för fitta och dyligt? Jag tycker personligen att man som vuxen ska ställa krav på sina barn från det att de är små. Små barn=små krav, stora barn=stora krav, dvs det går inte att börja kräva att de lyssnar när de redan är tretton.

En annan sak jag brukar tänka är att jämföra barnuppfostran med bankkontot. Man måste först sätta in massor för att senare kunna ta ut. Alltså jag engagerar mig massor i barnet , hjälper till att köra, betala, prata, leka (sätter in på pluskontot). Sedan när barnet börjar ställa saker på sin spets och inte vill samarbeta så drar jag in lite av stödet vilket brukar märkas snabbt. -"Ojdå, vart tog den där samarbetsvilliga, trevliga, snälla morsan vägen, vart är mina pengar, skjuts osv?" (Tar ut från kontot). Det ska vara stor skillnad på att samarbeta och att inte göra det.

Fast man får ju välja sina strider och inte ställa upp regler som man inte klarar av att se till att de efterlevs redan från det att de är små. Få regler men odiskutabla. När det gäller, tänker jag och känner innombords att det här, vad det nu är, ska barnet INTE få göra oavsett vad. Ex; barnet vill inte passa en hemgångstid och påstår att andra får osv. Jag har vid flera tillfällen ringt runt till ALLA kompisars föräldrar(mycket piiinsamt för tonåringen) och hört mig för, hjälpte inte det drog jag in förmåner, en efter en.

Hittils har det fungerat men vi är inte över bron än. Sista barnet hemma är inte vuxen än, fast det har fungerat med de andra...