flera saker som är smärtsammare än att föda barn..

Nej jag skulle inte säga att förlossningen i sig var hemsk jag heller. Den gick väldigt snabbt så jag ska inte klaga. Däremot upplevde jag smärtan som hemsk och första tiden som jobbig då det inte alls blev som jag trott att det skulle bli...(kladdig bebis på magen, amma direkt, himlastormande lyckliga föräldrar som håller om varandra som på film du vet)

Vi trodde först att det var ännu ett sent missfall och det i sig kan ju ha "ökat" smärtan lite.
Jag fick regelbundna värkar direkt och hann liksom inte komma in i värkarbetet.

Rent mentalt var jag nog bara nollställd så första förlossningen, om jag inte ska räkna "hemmaförlossningen" på toaletten när jag var i v.17, kände jag mest att det gjorde ont.

Andra förlossningen blev ju mer som den skulle vara även om den rent smärtmässigt var intensivare och kortare.
Dottern föddes och jag fick ha henne kletig på magen. Smärtan förstängdes ju liksom i samma veva som jag såg henne.
Med sonen så var smärtan och det där obehagliga ilandet allt som fanns där just då. Han ruschades ju upp till neo direkt så där låg jag liksom ensam på en kall brits och blödde i vad som kändes som en evighet (samtidgt som jag knappt minns det alls för jag var så slut då jag inte fått sova på natten då han föddes tidigt på morgonen).

Jag tror att helhetsintrycket påverkar mycket när man berättar om en förlossning sådär i efterhand.

Det bästa är nog att helt enkelt läsa på om vad som händer, vad som kan hända samt hur man går tillväga i vissa situationer och ta det som det kommer i allra största möjliga mån.

Hur man upplever smärtan är ju kanske också en inställningssak. Ju bättre förberedd och påläst man är desto lättare tror jag att man kan ha att hantera smärtan.
Men trots att jag var väl förberedd och trodde mig vara en superkvinna blev epidural enda lösningen för mig. Att vara öppen för allt är också en bra inställning.

Visst gör det ont men för mig var förlossningen det bästa som jag har upplevt. När krystvärkarna kom, kunde jag med hjälp av smärtan känna att barnet rör sig ut. Med varje värk kom vi närmare till att träffas. Det var fantastiskt!

Håller med dig TS! Precis så är det. Var aldrig speciellt orolig för mina förlossningar för jag visste att jag skulle klara det men efteråt tänkte jag att "var det inte värre än så där". En medicinsk abort jag gjorde några år innan var 1000 gånger värre och varje månad med mensvärk har också varit värre. För att inte tala om det där stygnet som de skulle sy efteråt, det var smärta!

Min sambos bror ska få en pojk, det e tydligen på g just nu.. senast jag hörde var hon väldigt ledsen att ingen hade talat om för henne att det gjorde så ont, det lät som om hon hade velat höra att det faktiskt kan göra ont..
Bara för att man ej vill höra så betyder det inte att det kan vara bra att veta vad man ger sig in på..
Det är ok med smärta, du kommer att överleva (smärtan) och det går över på en gång när barnets föds..
Ge dig in i detta med realistiska mål, vet att det kan göra ont och om du har tur så gör det inte ont.. Det är så olika från person till person, men va ej naiva!!

Att tro att det inte kommer göra ont betyder inte att det blir så och att ej vara rädd för förlossningen betyder inte att det inte kommer att göra ont.. Man vet helt enkelt inte hur man kommer att känna när man väl ligger där o krystar!

Och att amma behöver ej göra ont det är oxå individuellt!