Pappan föräldrarledig... går sådär!

Nu har jag bara en bebis än så länge men måste man ha läggningsrutiner med större barn som innebär att man riskerar att somna själv? Kan man inte sitta upp eller försöka vänja barnet vid att somna själv och föräldern bara är i närheten?

Om inte kan väl du under en period verkligen vara i närheten så att du går in och kollar ofta att han inte råkat somna när han nattar och i så fall väcker honom?

Sen måste jag säga att jag tycker det borde vara självklart att man hjälps åt på nätterna om det behövs även om en är föräldraledig. Min man tar ofta en matning på natten av vår bebis fast han jobbar. Det beror väl kanske lite på hur ofta och hur länge bebisen är vaken på natten men om det bara handlar om att upp och stoppa in en napp eller upp och mata lite snabbt så kan väl du hjälpa till lite grann. Ni kommer ju ändå ha uppvak sen när båda jobbar och då hjälps man väl åt antar jag.

Han behöver gå o lägga sig i tid så han orkar vara uppe. Självklart är det skitjobbigt att vara uppe hela natten och sen gå upp tidigt o ta hand om barn hela dagarna. Han får ta sitt ansvar o lösa problemet. Det är han som är hemma, inte du. Han får låta bli o somna när han nattar barnen o gå o lägga sig i rimlig tid, eller sova vidare o sova hela natten så är han pigg o utvilad på dagen.

synd att inte "rättvisan" fungerat

men kan han inte sova en liten stund efter maten? så kanske han får lite ny energi? men att han hinner bli trött tills kvällen?

komma ihåg att vila på dagen samtidigt som barnet, vet att min man är dålig på det..fastnar alltid vid datorn eller liknande.

annars har ja tyvärr inga råd alls, jätte svårt.

hålelr tummarna för att nätterna ska bli bättre för er!

Vi har försökt mycket och det är som en del säger hans ansvar att få det att fungera, men när det inte fungerar är han trött och lägger över det på mig istället. När jcg också är trött är ingen av oss speciellt bra på att kommunicera...

Vi har provat att bara jag nattar, men vissa kvällar vill jag ju också ha för mig själv och barnen behöver vara vana vid bådas nattningssätt. Speciellt dottern som är 2½ blir lätt mammig om jag är för mycket med henne. Hon riktigt skriker åt sin fat att hålla sig borta och puttar ut honom från rummet om min sambo varit borta mycket en period. (Vill inte hamna där igen).
Sonen som är 6 månader är egentligen väldigt lätt, men sover hela natten lite oroligt. Låter en del i sömnen och behöver nappen ca 1 gång i timmen. Detta gör det svårt för oss vuxna att somna om. Skulle sambon mot förmodan inte somna på nattningen finns det en överhängande risk att han vaknar ca 2 och inte kan somna om igen. Då räcker det även om han bara sovit 2 minuter. Det blir likson en powernap.

Avslappningsband och att stänga av dvd-n... inte ett alternativ för honom. Ipod är hans bästa vän och dem kan ingen skilja åt (ångrar den födelsedagspresenten enormt). Han somnar även sittandes på hårt golv vid sängkanten. Dottern har kunnat somna själv tidigare, men har varit sjuk en hel del nu i vår och vi har kommit ifrån kvällsrutinerna. Svårt att ändra tillbaka något som hon tycker fungerar mycket bättre.

Ska försöka föreslå en tupplur efter middagen på ca 20 minuter, men vet sen tidigare erfarenhet att han är mycket svår att väcka då. Spann med vatten är väl det enda som kan få upp honom.

Kan ni inte vänja av sonen med napp då? Det vet jag andra som gjort när nappen mer stjälpt än hjälpt på nätterna. Sover han i ert rum fortfarande? Annars kanske flytta honom till eget rum så ni slipper väckas av honom.

Varför kan en mamma slå knut på sig för att fixa situationen när en pappa vill att omgivningen ska anpassa sig till honom ? Jag blir riktigt irriterad när jag läser om hur ni har det (inte på dej då utan på din gubeI och jag förstår att det blir ditt problem också om han inte tar sitt ansvar. Jag tycker du ska ta till den där spannen med vatten så kanske han börjar fatta att han också måste anpassa sig och ändra sitt liv lite grann, eller mycket, för att få familjen att fungera.

Men inför rutinerna, det blir ju tryggare för barnet att veta vad som gäller.

Tänk annorlunda. Rätt behöver inte vara rätt. Och vad är egentligen rätt?

Jag har varit i princip föräldraledig själv med båda barnen, delvis mot min vilja. Men arbetsmarknaden såg ut så att det var vår enda lösning. Vi behövde makens inkomst. I dagsläget heltidsarbetar jag och maken är deltidsföräldraledig sedan något år och kommer att vara så ytterligare några år.

Han är den som lagar ALL mat i familjen. Jag lagar mat ca 1 ggr/veckan som mest. jag är den som tar alla nätter med barnen. Jag har ett mindre sömnbehov av oss två och klarar utan större problem av upphackad nattsömn. Maken nattar alltid det av barnen som har svårt med insomnandet. Jag är i den i familjen som går ut och roar mig mest, men jag är också den som har mest ensamtid med barnen eftersom maken jobbar varannan helg.

Det här sättet fungerar för oss. Så mår vi alla bäst. Men det har inget med rättvisa eller precis lika att göra. Det har med våra olika behov och olika personligheter att göra.

Kan du avlasta maken på nätterna så att han får sitt sömnbehov tillfredställt?

Jag kan tillägga att under det första 1 - 1,5 åren hjälptes vi solidariskt åt med nätterna. Ibland byttes vi av samma natt och ibland varannan natt. Det krävdes för att vi skulle orka.

Knepigt. Men jag måste försvara din kille lite. Jag har ingen egen erfarenhet av småbarn men jag är extramamma till en pojke, som dock inte är spädbarn.

Men jag har jättesvårt att somn fstän jag är trött. Blir jag väckt på natten sover jaginget mer. Det har varit månganätter när jag vaknar efter tre timmar och sedan kan jag inte somna om. Jag har provat att gå ut på promenad, träna framför TV:n, ta ett bad - men ingenting fungerar. Sedan är jag dödstrött på dagen. Men sover jag på dagen är jg vaken praktiskt taget hela natten. Min man å andra sidan kan sova som en stock när som helst.

Människor är så olika och bra på olika saker, därför måste man hjälpas åt och hitta ett sätt som fungerar så båda får hjälplig sömn.

Så anklaga inte varandra snälla ni, utan fortsätt försöka hitta något som fungerar. Och ett år går snabbt, snart är de värsta perioderna av sömnlösa nätterna över.

Det kommer att bli bättre, det är jag övertygad om.

Ni kanske kan få avlastning av någon anhörig några nätter?

Håller med knäppisen, tänk om det hade varit en mamma som skrivit sådär istället? Hon hade inte klagat något extra över det, det ÄR jobbigt att vara hemma med två barn, med uppvak och knepiga läggningstider. Pappan får faktiskt ta det. Och hålla på och ursäkta honom med att han inte vaknar, han kan inte somna och vad det nu är, snälla någon. Man vaknar om man måste, det är ingen egenskap som är reserverad endast för mammor.

lite lika här..min man klarar inte sömbrist lika bra som jag...han blir trött, grinig och allt blir rätt trist.
Så nu när det är hans tur att vara hemma ett halvår så tar jag fortfarande de näterna killarna ( har tvillingar) vaknar. Jag går som en zombie på jobbet vissa dagar och nej det känns ju sådär ur rättvisesynpunkt, för när jag var hemma o mannen jobbade s tog han inte nätterna pga sitt jobb.
Men jag har väl ändå valt det nu, så jag tänker inte tjafsa om det och min man har visst erbjudit sig att jag kan sova ostört i gästrummet, men det känns inget vidare så han sover där o jag med killarna.
Tack o lov så sover de ok på nätterna ändå :)
Och jag tar sovmorgon på helgerna, så då får min man vackert gå upp.

Jag och sambon ska/är hemma 6 månader var eftersom jag ville jobba samtidigt som det var bäst för ekonomin. Vi tog alla nätter då vi var föräldralediga. Ingen av oss hade orkat jobba efter att varit uppe 7-10 ggr/ natt. är man föräldraledig anser jag att detta är en del av "jobbet". Därimot anser jag inte att man behöver sköta tvätt, städ...och allt det andra så länge barnen mår fint!

Sambon har svårt för att somna om igen, men nu efter 4 månader har han mer eller mindre kommit in i det :) Jag vägrar att gå upp!

svårt att eg dra någon lika regel tycker jag..när det var jag som var hemma gick jag oftast på ( förutom de månaderna vi var hemma båda två, då delade vi dygnet o båda fick sova 6 h var minst i sträck)
Makens job bär sånt att det kräver att han är rätt skärpt i huvudet, annars riskerera han både andras liv och sitt eget.
Han är också som sagt var mycket mer känslig på sömbrist än vad jag är...jag jobbar ju nu, men har mindre problem att somna om och att klara mig på mindre sömn...har iofs också ett krävande jobb, me inte på samma sätt som mannen ändå just med tanke på säkerheten.
Så, trots att jag jobbar heltid så tar jag killarna och maken sover ostört, inte så rättvist kanske men just nu fungerar det bäst så här!

Jag håller med många tidigare som pratat om att vi alla har olika sömnbehov. Milimeterrättvisa blir inte rättvist i mina ögon eftersom vi alla är olika.

Försök sätt er ner och prata om det här och försök att verkligen lyssna på varandra . Ock försök prata utifrån er själva och inte om den andre. (blir lätt att man säger "du gör alltid...." eller "du gör aldrig...." säg istället"jag behöver....", "jag känner..."osv.) Kanske låter fånigt men man glömmer lätt att verkligen lyssna på varandra i mellan åt. Speciellt när man är trött. Tror att ni då lättare kan komma fram till något sätt som fungerar för er.

Du säger även att sonen vaknar ofta på natten. Försök ta reda på vad det är som gör att han vaknar hela tiden. Är det något som gör honom "orolig" ? Har han många nya intryck på dagarna? För ljust i rummet? Sover han hos er? Någon gav tidigre rådet att låta honom sova i eget rum så ni inte störs, jag skulle vilja ge motsatt råd. Så små barn kan ibland sova bättre om dom får sova nära er. Sätter ni hans sängen precis brevid eran behöver ni "bara" sträcka ut armen när han vill ha nappen igen. När ni väl hittar vad det är som gör att han sover oroligt blir allt lättare. Han sover längre stunder och ni får sova mer.

Hoppas att ni kan hitta erat sätt som funkar för er och era barn.