jag är livrädd för dagis!!

Kärnfamiljen? Vem har pratat om kärnfamiljen? Här pratar vi om när ett litet barn är moget att separeras från sin familj och det är inte före 3 års ålder enligt experterna. Kollektiv barnpassning som vi har idag där 20 1-åringar kan vara i en grupp, 10 timmar per dag med 2 ½ personal (om inte någon är sjuk och det inte finns en vikarie) på en liten yta, är inte en vanlig företeelse i mänsklighetens historia. Det är bevisligen stressande för barnen som uppmäter förhöjda halter av stresshormonet kortisol i blodet med allt vad det innebär.

Det är så tragiskt att så få föräldrar känner till mer om utvecklingspsykologi, då skulle vi inte ens behöva ha den här debatten.

Sen tror jag att det är en viss skillnad på kackerlackor och människor. Det kanske har gynnat kackerlackorna som art att de äter sina ungar men det skulle knappast gynna människan och det går därför inte att dra några paralleller.

hej.
jag hade min dotter hemma i 5½år o hon började sne dagis i jan09 till 31maj09..
o hon trivdes jättebra.
min 4åriga son ska även han få börja där nu.

Finns ju självklart sämre dagis också men kolla runt,kanske hittar ni något som passar er..

Det är inte vanligt nu heller. Det är t o m direkt ovanligt och därför inte lämpligt som generellt exempel.

Jag är utbildad förskollärare (utbildning inkl utvecklingspsykologi och aknytningsteorier) och har även läst ett halvt kulturvetarprogram med bl a etnologi och antropologi. Kollektiv barnpassning i olika former är en vanlig företeelse i människans historia medans uppväxt i kärnfamilj inte är det. Vad jag åsyftar är att människan är skapt för större sociala sammanhang än det som vi idag i den västerländska kulturen definierar som "familjen".

Jag har alltid varit en dagismotståndare av rang!!!

Men har nu fått krypa till korset o erkänna att det inte är så tokigt ändå. Båda mina barn har fått ett toppendagis där pedagogiken är i topp o alla är så snälla o trevliga.

Kollektiv barnpassning ja, men då har det handlat om människor som levt i ett kollekiv och hjälpts åt med barnen. De har haft en relation till barnet och barnets familj. Idag lämnar vi bort barnen till människor helt utan anknytning till barnet. Läs gärna Gordon Neufeld (den hittar ni nog inte på förskollärarubildningen :)) så förstår du lite mer vad jag pratar om och vilka risker det finns med dagens system. Och visst ska vi människor arbeta för att hitta ett större socialt sammanhang men.... när vi är mogna för det och det är barnet knappast vid 1 års ålder enligt all expertis.

Nja, visserligen var t ex bygemenskapen i det gamla bondesverige större förut, men kollektiv kan man väl knappast kalla dem. Ändå hjälptes de åt, ammade t om varandras barn. Jag skulle tro att de fick någotsånär samma grad och typ av anknytning till barnen som pdagoger får till sina förskolebarn. För, nej, pedagoger är inga robotar som tar hand om barnen - det sker en en anknytning där också! Här i området är vi utbildade inom och jobbar vi enl ICDP: http://www.icdp.se/

Jag kritisterar inte pedagogerna eller det arbete de gör. Alla gör nog så gott de kan. Men det går inte att blunda för att det finns mycket som kan bli bättre inom förskolan som barngruppernas storlek. Nu omfattas inte förskolebarn av någon arbetsmiljölag eller Lex Sarah (där personalen är skyldig att anmäla brister) och de är därför väldigt utsatta och har svårt att klaga. Därför är det väl bra om någon står på er sida och kämpar för att problemen som finns ska åtgärdas?

www.hemmaforaldrar.se/BOs_arsrapport_2007.htm

www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_331278.svd

Sen är jag av den åsikten att man får se till hur barnet fungerar. I ettårsåldern är barnet ofta raka motsatsen till hur det var i den nyss passerade separationsfasen i 8-9-månadersåldern. Vänder sig utåt, mot världen, tar emot det man erbjuder av världen med öppna armar och ett glatt leende. Därför går det också ofta väldigt lätt att skola in ettåringar. De tycker förskolan är ett tivoli och etablerar snabbt kontakt och en relation med de vuxna där. Som sedan byggs på om allt fortgår positivt.
Därmed inte sagt att alla ettåringar ska börja förskolan, att det alltid går bra att skola in små barn eller att de ska vara där 6-18 varje dag.

Nej, det finns mycket som kan göras bättre.
Men mycket ÄR bra också.

Jag tror också att det kan gå lätt att få barnet att inse att det är dagis som gäller men jag tolkar inte det som att det är okej för barnet egentligen. Den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och det borde göras en undersökning för att se om det finns ett samband mellan den ökningen och tidig separation från föräldrarna. www.politikerbloggen.se/2009/03/09/14158/

Jag tror inte att förskolan är en så stor bov i det dramat som du vill låta påskina.
Jag tror snarare det beror på ett större fokus och uppmäksammande och en mer utvecklad diagnosticering kring barns ohälsa nu än förut. 
 

Jag är också helt livrädd för att lämna min dotter till dagis om något halvår. Det blev en total katastrof när jag lämnade min son till dagis, 24 barn i gruppen, han blev mobbad, han rymde faktiskt 3 år gammal och personalen märkte inte ens att han och ett barn till var borta. De blev anmälda utav de som hittade barnen på spårvagnshållplatsen!

Sen hade min son så stora problem med talet (vilket inte då var förskolans fel) så att han fick byta dagis och börja på en resursavdelning med färre barn och underbar personal men nu vet jag att det är inte där min dotter kommer få gå. Nej hon kommer hamna på ett vanligt dagis i en groteskt stor barngrupp, finns inga dagmammor här där jag bor heller. Jag har verkligen ångest i och med det blev så fel med sonens dagis. Men kan ju inte säga upp mig från jobbet och stanna hemma heller, speciellt inte då jag är ensamstående.

Jag vill ge ett råd till dig som är orolig för att lämna ditt barn i förskolan: Du måste själv känna dig redo med att inskola henne där, annars kommer du indirekt att signalera till din dotter att "förskolan är en farlig plats och jag vill egentligen inte att du ska vara här". Det kommer hon att känna av direkt och inskolningen kommer bli lång, svår och smärtsam för er båda. Du som föräldrar måste känna dig trygg med förskolan innan ert barn förvantas bli det. Ställ alla frågor du har till personalen om verksamheten så du slipper oroa dig. Fråga hur inskolningen kommer gå till och vad som förväntas av dig som förälder och berätta om din osäkerhet osv. Allt för att du ska känna dig så lugn som möjligt med situationen. Inga frågor är för dumma för att ställas! Tryggheten är grunden. Hoppas att din panik släpper, då kommer det att gå bra! :)
Massor av lycka till önskar en förskollärare

Hur kan det komma sig att det inte finns dagmammor i din kommun? Förskräckligt att du som ensamstående inte ska ha barnomsorg av god kvalitet att tillgå. Jag känner med dig och alla andra föräldrar som inte kan välja, så ska det inte vara. Tycker du ska prata igen med din kommun och förklara hur det gick för din son och att du inte vill se det upprepas. De får helt enkelt fixa något till dig som du är nöjd med, det har du rätt att kräva!

Nån dagmamma finns väl säkert i kommunen, men inte i min stadsdel. Jag har ingen bil och åker buss till jobbet och ska dessutom lämna min pojk på skolan här och hinna till jobbet kl sju så jag kan inte resa runt hur mycket som helst på morgonen. Jag tror inte alls att man som förälder har rätt att kräva nåt speciellt mer än vad kommunen anser vara god barnomsorg, för isf hade vi inte haft barngrupper på 25 barn för INGA föräldrar vill ha sina barn i så stora grupper det kan jag nästan svära på utan att ha pratat med alla föräldrar i hela sverige.