Eliana skrev 2009-07-13 10:31:21 följande:
Hej. Vi fick kontakt med våran biologiska mamma för 2 månader sedan, jag och min syster har under hela vår uppväxt velat veta vem hon är, och sökt henne genom AC och själva under många år, så skrev min syster brev till 5 personer som hade samma namn som vår biologiska mamma, EN av dom va ju vår mamma, hon ringde mitt i natten, samma dag då hon fick brevet, vi har nu haft intensiv komunication genom vänner som kan spanska, som tolkat åt oss. Så en släkting till vår mamma i Chile bjuder henne nu hit till Sverige, hon kommer den 25juli. D å vår adoptionsmamma fick veta detta blev hon rosenrasande, och hon är inte välkommen. Hon tror hon är en "sol-och -vårare" Att hon kommer hit för att snoka och utnyttja. Det är hemskt att hon har den attityden hur gör man, vad ska vi säga till henne för att lugna sig?
Tänk att vi hittade vår biologiska mamma !!!
Min tvillingsyster sökte på svenska eniro ! På hennes namn och fann 5 personer med hennes namn, i Chile. Hon skrev brev till alla fem, vi har tidigare hittat tror jag 3 personer och ringde men ingen av dom var hon, men dessa fem personer, visade det sig att en av dom var ju hon !
Detta var för ca 3 månader sedan.
Vår biologiska mamma ringde vår väninna som är Peruanska, vi kan själva ingen spanska.
Hon ringde mitt i natten och grät så mycket att vår väninna knappast hörde vad hon sa, men det hon hörde i all gråt var att hon var vår mamma, hon har sökt oss i alla 31 år som gått.
Vi fick face-book kontakt och det blev ihärdigt skrivande, vår vän översatte, vi fick se kort på henne och jag höll på att svimma första gngen jag såg henne ! Hon var EXAKT kopia av min syster, vi är tvillingar (enäggs) men hon var såååååå lik min syster
År 2004 var vår biologiska mamma med i ett Chilensk program som är som Spårlöst försvunnen. Hon sökte oss men fann oss inte.
Hon berättade att vi försvann från BB , hon fick oss i sjunde månaden, hon hade en mycket svår graviditet, och förlossning, så vi behövde ligga i kuvös och få mycket vård. Hon var själv mycket sjuk och fattig. Men vården kostade henne för mycket så hon blev lovad att vi skulle bli väl omhändertagna på sjukhuset så hon själv kunde tillfriskna och en dag skulle hon få hämta oss.
Men den dagen hon kom för att hämta oss var vi borta, ingen på sjukhuset ville berätta NÅT.
Hon blev sjuk och helt galen av oro, så hon försökte slå sig in på sjukhuset, dom avvisade henne och till slut kom polisen. Hon hamnade i fängelse så dom fick tyst på henne.
Än idag har hon stora ärr av händelsen då hon försökte slå sig in på sjukhuset.
Borta var vi och hon fick aldrig nåt svar, hon fick svår deppression och började trösta sin sorg med alkohol. En dag vaknade hon upp utan skor, då insåg hon i vilken hemsk situation det lett till så hon började sakta men säkert återhämta sig. Hon fick jobb i huvudstaden Santiago, som hembträde, där hon än i dag jobbar och sliter för inga pengar alls.
Hon fick barn, två stycken, vår bror på 32 år och syster på 18 år. Vår syster har idag en son på 2 år.
Men !!!!!! En mycket vänlig släkting i Australien bjöd henne på biljetten hit ! Hon kom till oss för 2 månader sedan och stannade hos oss i 2 månader.
Att få träffa henne känns fortfarande som en dröm, Hon ÄR så lik oss på alla sätt, har likadan röst och sätt att vara.
Vi fick ha vänner med oss som tolkade , så då berättade hon så mycke hon kunde minnas från den tiden, men mycket har hon förträngt förstod vi. Vi har både jag och min syster barn i den åldern som vi var i då vi försvann från henne, 1 år och 7 månader. Det var såklart mycket känslosamt och mycket glädje för oss alla. Känslorna och frustrationen av att inte kunna prata då våra tolkar inte var med oss var hemsk , man ville så gärna PRATA med henne. Men att bara vara näa henne och få känna hennes stora värme och lära känna henne var enorm.
Vår adoptions-mamma blev såklart mycket mycket arg, men hon fick träffa henne 3 gånger och hon blev så förtjust i henne tillslut.
Självklart förstår vi båda, och vår adoptions-mamma är ändock den mamma vi känner "är vår mamma " hon har gjort allt för oss och gett oss den finaste uppväxten vi kunde få. Trots hennes mycket kontrllerande behov så förstår vi idag varför. Hon var SÅ rädd om oss.
Vi var som vår bio-mamma sa mycket mycket undernärda och svårt sjuka länge, och vår start i livet tog oss många år att "ta igen" .
Vi har verkligen varit med om den största händelsen man kan vara med om som adopterad. Livet känns ju helt otroligt nu, man måste smälta detta. Förra Fredagen vinkade vi adjö av vår bio-mamma på Arlanda, det va så fantastiskt och samtidigt sorgligt. Jag kan inte smälta detta än , KRAM och vi önskar Er alla som vill veta Era rötter att ni också får vara med om detta.
hur gör man, vad ska vi säga till henne för att lugna sig?
