Hur hade ni reagerat om era barn kom hem och sa jag är bög/lesbisk??

Det har blivit mycket bättre på senare tid vad jag hört av vänner i alla fall.. Av mina vänner så är det ingen som blivit misshandlad över det som tur är.. :)Men kan ju vara olika hur vanligt det är i olika städer..

Sant, jag har flest hbt vänner i Göteborg(där min flickvän är ifrån) men även en del i Mariestad (där vi bor) och i Mariestad har jag nog aldrig stött på någonting direkt.. Men man känner sig däremot mycket mer uttittad på stan där..

Visst, min dotter är inte mer 1,5 år gammal. Men skulle hon komma hem en dag efter skolan (i tonåren) oche berätta det. Så skulle jag acceptera det. Det är så hennea läggning är

Skulle inte reagera märkbart...det är väl inget konstigt, det är ju mitt barn oavsett sexuell läggning, det förändrar inget.

Om det vore mitt barn så hade jag slängt ut dem med huvudet före och hoppats att de landar i en vägg så felet hoppar rätt igen!

Erkänn att ni satte något i fel strupe!! hahaha Kunde inte motstå!! 

Nä, seriöst svar på frågan, jag hade inte sagt nått, vad skulle man kunna säga.. ?? Kanske grattis för att du hittat din sexuella läggning men det beror väl på hur gammal barnet är.

Min dotter är 12, har hävdat att hon är bi sedan femårsåldern. Berättade för den första tjejen att hon var kär i henne för någon månad sedan och blev ihop med en tjej på facebook idag...

Jag hade nog blivit mer förvånad om hon hade varit straight och som alla andra. Förvånad och nog faktiskt lite besviken. 

Jag har aldrig förstått varför det skulle göra någon skillnad i hur mycket jag älskar mina barn, om de kom ut som homosexuella? Jag ser rött varje gång jag hör någon resonera att de skulle säga upp kontakten med sina barn om de "blir homosexuella"! Hur kan man säga och tänka så om sina egna barn?? Om min dotter om 20 år kommer till mig och säger "mamma, jag vill vara med andra tjejer, emotionellt och sexuellt", så blir jag bara glad för hennes skull, att hon vågar prata med mig om sitt stora livsval och framförallt att jag har uppfostrat en så stark och modig unge som står upp mot resten av världen och säger, "det här är jag och så här vill jag leva mitt liv". 

Och vad då "inte få barnbarn"? Ett barnbarn måste inte komma till genom ett traditionellt samlag. Jo, jag vet att det blir svårt utan, jag menade att ens barn inte behöver ha sex med en kvinna/man för att bli mamma/pappa, det finns många andra möjligheter att bilda familj på.

Och snart kan förhoppningsvis homosexuella par adoptera på samma villkor som heterosexuella par!  

Grattis!
Man märker sånt långt innan och gör man inte det är man blind.

Eftersom att jag själv är bisexuell så hade jag inte reagerat negativt alls. Jag har aldrig blivit kär i en person för om den är en kille eller tjej utan personligheten osv.
Däremot e det klart jag hade tänkt på barnbarn och sånt, men jag hade ALLTID stöttat mina barn i deras val och varit stolt över den dom är - oavsett läggning.

När jag kom ut för min mamma (vid tretton års ålder) så sa hon ngt i stil med, jaha, roligt för dig, nu ska jag gå och koka kaffe. :D

Lite pinsamt att säga men om min son skulle komma hem och säga att han är bög så skulle jag bli liiite lättad. Jag känner mig själv såpass bra att jag vet att jag KOMMER ha problem med en framtida fru. Tonårsflickvän skulle jag nog bli vän med men barnbarnets (barnbarnens?) mamma (dvs sonens fru) skulle jag faktiskt kunna få problem med. Varför? jag vet inte faktiskt, men det är väl den där grejen att man som farmor är mindre "värd" än mormor, så känns det iaf. Klart jag fattar att mitt och svärdottern/sonen förhållande inte behöver bli lyckat för att det är en kille vid rodret, men jag trivs myyycket bättre med killar nu, har lite problem med tjejer...  

Hade nog inte sagt så mycket, antagligen blivit nyfiken och frågat om de hade någon speciell. Kanske även sagt till dem att jag är bi, om pappan tyckte det var okej och om det kändes som läge för det. Hade i alla fall inte tyckt det var något negativt.

TS: Det här är någonting jag aktivt tänker på som förälder. Det kommer förhoppningsvis aldrig att uppstå en situation där de går och funderar på vad mamma och pappa skulle säga om de visste, för de kommer att veta från tidig ålder att det är helt ok. Mamma och pappa bryr sig inte om vilka könspreferenser de har, bara de är lyckliga och har det gott. Barnbarn kommer om de kommer och läggning verkar inte vara något större hinder nu för tiden. Vi skulle stötta och uppmuntra till att de skulle vara sig själva. Så länge framtida partners är trevliga skulle vi ta emot dem som våra egna barn.

Det ironiska:
Jag alltid har haft denna inställning. För mig är det ingen stor grej och inte något jag tycker att jag har med att göra.
Hade två tjejkompisar under min uppväxt som var (och givetvis fortfarande är) gay och ingen av dem vågade säga något till mig förrän efter ganska lång tid! Detta berodde nog på att de förväxlade min personliga inställning (killtokig), med mina åsikter om andra.

Synd, för jag hade stått upp för dem om jag hade vetat vad de gick igenom. Jag vill inte att samma onödiga vånda ska hända mina barn och jag kommer också att vara tydlig med att mitt stöd gäller barnens vänner också, om behovet finns.