Att komma ut med flickvän

Tack känns jätte bra det du säger. Jag märker bara så fort när jag pratar om det att jag tänker vidare liksom och blir osäker inför det. Jag ska fokusera på kär facket det låter verkligen som det bästa av dom alla=).

Men tror du verkligen att någon skulle ifrågasätta dina känslor? Jag kanske kan tänka mig att man kanske skulle kunna få motivera hur man vet att man verkligen är gay/bi (inte minst om man aldrig hintat om det innan) - men inte när man redan har en tjej? Eller?

Du klarar det galant. Go for it baby!

Skulle några vänner ha problem med din läggning så är det inte mycket till vänner och dom kan du vara utan. A friend in need is a friend indeed.

Det är ju lite att jag berättat för en av mina närmaste barndomsvänner där hon ifrågasatte om det var på riktigt osv, att det inte var någon grej bara osv. Då kände jag ju att mitt svar kärlek inte räkte vilket egentligen säger mer om min vän än om det jag känner. Men det fick mig lite att tänka bara att det faktiskt inte alltid blir den självklarheten för folk som man kan tro. Men idag känns det bra mellan mig och vännen men jag känner ändå att hon inte vill se det ifrån mitt perspektiv.

Oj, då förstår jag dina funderingar. Så frusterad och provocerad jag hade blivit ifall ngn hade ifrågasatt mina känslor för min H! "En grej" *morr* Påminner mig om föregångaren till biologiboken vi har på skolan jag jobbar på, där känslor för det andra könet förklaras som just "en grej" för många. Som en slags tröst eller "vänligt puffande" i riktning mot förnekelse. Svartlistad av RFSL är denna biologibok.

Men visst finns det säkert dem för vilka känslor för någon bara är en grej, oavsett kön och läggning. Men brukar ju visa sig i en förlängning i så fall och är ju inget man ska behöva försvara utom relationen!

You go girl!

Ja det är väl den där boken man hade i skolan då. Nä men det är väl att alla skapar sig olika erfarenheter här i livet som bidrar till ens värderingar. Det är bara tråkigt att en sådan sak som min största kärlek är bara en grej för tillfället enligt min vän, att en sådan sak ska spela så stor roll. Dock tycker jag det är en rätt stor oförståelse ifrån hennes sida, nästan som att hon vill missförstå. Jag är bara räd att jag ska ha känslan av att behöva hävda mina känslor. Om det arbetet i motvind är något jag kommer orka i längden. Men jag hoppas på att det är som du säger gaytjejen att man kanske växer in i en trygghet i det och inte känner att man kommer behöva hävda sig.

Alla får förr eller senare försvara sin kärlek.
Alla kommer inte att gilla din partner, oavsett kön.

Att behöva försvara att du ÄR KÄR, det är nog så för många relationer, inte bara samkönade. Samma sak med stor åldersskillnad, äldre kvinnor och yngre män, invandrare och svenskar, svarta och blekfisar, thailänskor och svenskar, alla som inte ingår i den vanligaste typen helt enkelt.
Du är unik, men inte ensam.

Jag gjorde samma sak, eller likande. Är dock heterosexuell. Men en dag insåg jag att en av mina ungdomsvänner sedan FLERA år var min stora kärlek. VI hade umgåtts massor under åren så mina föräldrar kände honom väl, som min VÄN!

Men så insåg vi att det var mer mellan oss och jag pratade om honom väääldigt mycket för mina föräldrar. Sen en dag fick jag ett sms av mamma "Hej, vill du komma hit och grilla i kväll" och jag svarade "Nej tack, jag och XXX ska fira vår enmånads-dag i kväl." Så fick jag tillbaka "Oj, misstänkte nästan det GRATTIS".

Idag är vi gifta och har en son och jag har ALDRIG ångrat mitt val av kärleken!

Lycka till!
Och tänk på att du väljer vem du älskar!

Ville bara meddela att ett rätt stort steg skett jag berätta för min mamma. Hon tog det precis som jag trodde, alldeles perfekt. Hon var så glad för min skull att jag äntligen blivit kär.

Vad roligt, förhoppningsvis är detta ett av flera steg att komma ut öppet med er kärlek och att du/ni kan känna att människor glädjs med er och att ni slipper smyga.
Grattis! Du har varit jättestrong.

Grattis.
Du klarade det galant, precis som jag sa. Bra jobbat.

A small step for mankind, but a giant leap for you...

Jag har befunnit mej i nästan samma sits som du. BLev kär i min bästa vän, och även senaste så blev vi tillsammans. Hennes förldrar hade redan räknat ut hur läget var och dom blev jätte glada. Mina föräldrar hade inte anat nåt, fast att jag trodde det. Men dom tog det bra med. Ingen i våra släkter,vad vi vet iallafall, har haft nåt negativt att tycka om saken. Alla är bara glada för att vi har hittat vår livskamrat.  Vi har vart helt öppna med det till alla att vi är tillsammans. Visst får man en och annan blick när man är ute på stan och går hand i hand. Men nu skrattar vi mest åt det, att det fortfarande finns folk som tycker det är så konstigt.... För oss är det så naturligt att vara tillsammans med en tjej.....
Det har nu gått 2 ½ år sen vi tog vänskapen ett steg längre, och idag sitter vi i vårt eget hus på landet och har ett alldeles fantastiskt liv. :D

Läste att din mamma tog det bra, du ska se att alla andra kommer att ta det bra med. För i slutändan handlar det inte om det som sitter mellan benen på folk utan det som finns i hjärtat..
Lycka till, och hoppas ni får många år tillsammans :D

Kram