Vi är psykiskt mobbade

Hej på er!
Jag vill önska er lycka till i er adoptionsprocess. Vet av egen erfarenhet att det är en lång och ibland krokig väg att gå. Är mamma till två adopterade barn. Det ska mycket till för att inte bli godkänd, jag hoppas innerligt att allt ordnar sig till det bästa för er. Det jag spontant kom att tänka på då jag läste det du skrivit är att du lämnar ut er väldigt mycket i texten. Jag förstår din frustration och att du behöver ventilera dina tankar, kanske du borde göra det mer anonymt för att det inte ska påverka era möjligheter att bli godkända. Det kan ju hända att era utredare läser det du skriver. Det skrivna ordet kan du inte ta tillbaka. Det var bara en tanke som slog mig. Kram och lycka till!

Vanliga anledningar varför man inte blir godkänd (har jag hört) är: Bristande ekonomi, prick i brotts och misstankeregister, noteringar i socialregistret ( ex om man tagit emot socialbidrag ? och därmed inte anses ha en stabil ekonomi), för hög ålder och för högt BMI, ej bra resultat på hälsokontrollen (ex hiv eller andra infektionssjukdomar). Är det verkligen inget konkret, tror jag det kan bli svårt för de att motivera varför Ni inte få medgivande (om det nu är så). Det kan ju vara så att de kommer godkänna er.....  

Lycka till! Jag förstår att man känner sig frustrerad, men jag tror det bästa Ni kan göra är att vara med på socialnämndens möte och höra familjerättens motivering & bemöta.

Jag tror att ett nekat medgivande står i socialregistret och alltså vet ju den nya kommunen om ni blivit nekade förr. Då kan det ju vara så att det paret Ni känner som bytte kommun fått förändrade förhållande till det bättre?

För många år sedan var det mycket skriverier om ett par i Värmland som inte fick medgivande p g a att de, enligt utredarna, var för snälla, för konflikträdda. Möjligen låg fler saker bakom men det var i alla fall det som hela tiden hade förts upp.

Ett års utredning kan man nog inte kalla lång tid, det är ganska normalt. Här måste du nog ha mer att ta på om du säger att dom förhalar tiden. Inställda möten pga tolkproblem kan jag också tycka är rimligt.

Om ni känner att ni inte har förtroende eller personkemi för utredarna så ska ni ta upp det med deras chef. Det går att få byta utredare. Vad som talar emot det är att ni dröjt så länge, ni skulle ha gjort det tidigare.

Sen skulle jag nog vara lite mer försiktiga med vad ni skriver här och fundera på om ni inte ska ta bort bilden.

Jag tycker ärligt talat ett års utredning låter jättelångt men det är kanske vi som är bortskämda?!

Nåja, jag har i alla fall läst alla dina trådar här och det som bekymrar mig är att hemutredningen pågått i ett år och du först för någon vecka sedan (enligt vad du skrev här) verkade inse att det krävs en del kunskaper och insikter i det speciella med adoption för att få medgivande (därav den obligatoriska kursen). Det känns också, återigen utifrån dina inlägg här, som att din fru är väldigt passiv i den här processen och då förstår jag att utredarna undrar om hon förstått (pga språk eller annan orsak) vad allt handlar om. Om hon vill adoptera helt enkelt. 
Efter två adoptioner vet jag också att adoption inte alltid är en dans på rosor. Varken processen eller att faktiskt få ett "främmande" barn man ska växa samman med. Man måste själv ha en bra och stabil ingång i det hela tror jag. Har ni varit igenom mycket annat (och det verkar ni onekligen varit) så kanske ni faktiskt inte är starka nog att göra detta just nu.  Kanske utredarna har rätt, kanske är det för tätt inpå allt annat som hänt i er liv.

Jag hade nog pausat det hela. Sagt till utredarna att ni vill läsa mer, gå fler kurser, återhämta er och sen tagit upp det om ett år eller så. Om ni får avslag kommer det synas i era papper även om ni sen överklagar och får rätt och ni kommer få svårt att bli godkända i något land. Det samma gäller om er hemutredning är negativt skriven.

Solvår har en poäng. Vi förstod nog inte från början hur en utredning skulle gå till. Vår föräldrarutbildning var inte helt bra heller, men vi kan ju inte skylla på den. Sedan gjorde vi vår IVF i slutet på 2008, och var upptagna med det då, och sedan blev vi upptagna av diverse sorger i vårt liv, då våra föräldrar och närstående har gått bort. Vi har nu återhämtat oss, och senaste månaderna läst på, och varit mer bestämda under utredningen på att vi vill adoptera. Plus att vi visat att vi är mer pålästa nu. Jag tror inte det kan vara för sent.
Vi avvaktar nog rapporten nu, och är den så negativ att vi inte kan använda den, så ska vi försöka höra med familjerättsbyrån där vi blir utredda, om vi inte kan göra ett uppehåll över sommaren, läsa på, bättre oss etc. och sedan försöka på nytt. Jag vet inte om man kan hålla på så. Vi har gjort ett uppehåll redan under november-december 2009. Vi kan inte ansöka på nytt, eftersom min fru är över 43 år nu.

Det är bara att hålla tummarna, och hitta på andra saker som skingrar tankarna, för åtminstone jag blir helt vansinnig på att tänka på adoptionsbeslutet varje dag. Mina känslor går upp och ner, till höger och till vänster, i en bergodalbana. Det känns inte hälsosamt att leva så.

Mng här skriver att språket inte är ett hinder för adoptionsutredningen, men jag kan i vissa fall tycka att detta med språket är ganska viktigt för att förstå varandra rätt. Vi säger att en tolk är inblandad, denna tolk kanske inte förmedlar EXAKT det din fru vill säga. Det kanske försvinner vissa nyanser i hennes sätt att förmedla något viktigt. Jag har arbetat ganska nära en viss yrkesgrupp där man faktiskt ibland kan behöva känna av vissa nyanser i språket för att undvika missförstånd. Jag upplever det som att patienter ibland blivit missförstådd & inte känner sig helt hörda. Jag jämför inte det med situationen för ert kommande barn, utan mer om hur kommunen kanske upplever vissa saker din fru säger. Det finns så mkt i ett språk som sägs med hjälp av tonfallet. Förstår du hur jag menar? Vill inget illa, bara tror att vissa budskap kan "försvinna" längs vägen. Och det är ju viktigt att de hör vad din fru säger & alltså inte bara går igenom dig för att nå fram till ett svar på vissa frågeställningar. Jag tror verkligen Ni vill adoptera & ser er själva som blivande adoptivföräldrar med tanke på er ihärdighet......annars hade man väl bara givit upp? Ni har rätt att överklaga. Men jag vet inte hur det då blir med ansökan till vissa länder......länderna har ju också sina krav som man ska uppfylla för adoption. Usch vad negativt mitt inlägg blev. Jag tror det är jätteviktigt att sörjt klart när man adopterar.