Ensamstående mammor :)

Jag är glad att jag slipper "dela" min dotter med nå varannaveckas arrangemang utan jag får ha henne hos mig hela tiden, skulle inte vilja ha det på annat sätt bara kanske liiite mer avlastning i vardagen än vi har men annars är det bara skönt ändå att vara ensam och slippa kompromissa ang barnuppfostran och så också.

Jätte roligt att se att det finns så mycket ensamma mammor :)

Jag har ju haft det jätte bra med sonen, det första året bodde jag ju hos min mamma och fick hjälp av både henne och min syster när det behövdes :) även nu hjälper dom allt till.. Sonen brukar sova där ungefär 1 natt i månaden.. lagom tycker jag :) om man har hjälp ofta så uppskattar man kanske inte hjälpen lika mycket.. Även min mormor och sonens farmor hjälper till de dagarna jag går i skolan.. Sonen går inte på dagis. Han är för tidigt född och känslig för infektioner och sjukdomar..
Är så tacksam över den hjälpen jag får :)

Pappan kommer och går här också.. Ibland hälsar han på men oftast dröjer det mellan 2-3 veckor.. Nu förstår ju inte sonen men när han blir äldre kanske han undrar varför inte hans pappa bryr sig så mycket.. Min åsikt är att antingen ÄR man pappa eller så är man det inte.. inte kommer och går som det passar en själv..

Men är lycklig över att bo ensam med sonen och få vara med honom varje dag :)

mitt ex är lite så också, kommer och går.. Vi har (eller jag föreslog) två bestämda dagar och det funkar väl sisådär, dvs det funkar när han vill... Finns inget planerande i hans skalle.
Han kommer och gosar lite men något mer ansvar än så är det inte.. Men jag förväntar mig inte mer heller.
 Men som sagt, det är väl inte så farligt nu när sonen är så liten och inte förstår. Men man undrar ju hur det blir sen?

När jag fortf levde ihop med min dotters pappa så tyckte han att det räckte att gosa lite och busa lite med henne när han hade lust och sen lämna över henne till mig igen som att han hade lånat henne bara. Så mkt skönare att slippa irritera sig över sådant nu och istället göra allt själv. Vi har ingen kontakt alls med honom idag och vi saknar honom inte heller.

Mitt son har i och för sig skaplig kontakt med sin pappa. Är ju där varannan helg. Pappan har krävt varannan vecka hela tiden, men jag har stått på mig. Pappan ser det som en rättighet att ha sonen varannan vecka. Han har aldrig sett hur sonen har mått eller så. Och när vi bodde tillsammans så verkade det som om han tyckte att det räckte att han var hemma då och då. Inte busade eller engagerade sig i sonen. Jag tjatade och tjatade att han måste sätta sig ner och leka med sonen en stund varje dag. Men icke. Sonen kröp aldrig upp i knät på pappan, utan gick hellre till våra vänner när de var på besök eller mig då.
Dottern har ju i stort sett ingen kontakt med pappan, eftersom han aldrig kommer förbi. (Är samma pappa som för sonen). Vi separerade när jag var i 2:a månaden. Så jag har alltid varit själv med henne. Får se hur det blir senare med kontakt... Känns lite konstigt att sonen är hos pappan varannan helg, och dottern träffar nästan aldrig pappan. Det blir nog konstigt sen när dottern blir lite större och börjar förstå....

Just det där med sjukdom tycker jag är oehört jobbigt när man är ensam och inte har nåt direkt nätverk av människor som kan hjälpa en, i höstas när min mamma som allitd varit den som ställt upp låg på sjukhus så fick både jag och dottern vad jag tror var svininfluensan. Usch vad sjuk jag var och jag hade INGEN som avlastade mig då heller, fick bita ihop och ta hand om henne och mig samtidigt trots att jag aldrig mått så dåligt nånsin. Magsjuka är också nåt som är jobbigt att ha själv. Jag tycker inte det är jobbigt när dottern är sjuk men om JAG blir det DÅ är det tufft men vi har tagit oss igenom det med. Ensam är stark!

Jag trivs jättebra med att vara ensamstående mamma!
Min dotter föddes 29e Maj 2009. 
Tycker jag klarar mammaskapet bättre än dom flesta som har en "pappa" till sina barn!
jag är mycket lyckligare utan nån idiotisk karl att släpa runt på!!
Barnets biologiska mansperson finns inte med i bilden då det var en föredetta vän som våldförde sej på mej. Detta hade jag dock förträngt och det kom inte fram förrän för några månader sen när vi var hos familjerätten.

Jag TRIVS JÄTTEBRA som ensamstående!
Hoppas på en lägenhet (ska ringa nu på Onsdag) så jag äntligen får komma bort från min mamma och syskon.
Älskar dom - men påfrestande att bo 2 familjer i samma hus.

Hurra för dej och alla andra ensamstående mammor därute!!
Inte många som vet hur vi har det eller ens tänker över det!

På ett sätt är det bättre än att ha en partner, tycker jag. Oavsett vad inskränkta idioter som aldrig någonsin varit i samma situation tycker!

Igen - hurra för dej, Ts =)

Jag har inte alls någon längtan efter en partner i mitt liv just nu, vill gärna ha fler barn men de skulle jag kunna ha på egen hand bara med lite hjälp med tillverkningen så att säga

Förr har jag varit rädd för o vara ensam, inte ensamstående men innan jag blev det så var jag livrädd att bli lämnad och att vara singel men nu trivs jag riktigt bra med singellivet och att vara ensam mamma verkligen det funkar fint utan nån karl ju, vad ska jag med en man till när jag har det bra ändå med min dotter och det är bara vi tjejer

Hö

Ibland har jag hört tjejer i förhållande som pratar om att dem är gräsänka en vecka eller eller en helg och ojojoj vad tufft det är att sköta allt själv och när mannen kommer hem ska han minsann få ta igen allt.. men jag är ensam jämt ju och det funkar lika bra iaf.. jag lämnar och hämtar på dagis, jag jobbar och jag lagar mat.. tror inte livet som ensamstående förälder är gjort för alla utan det är väl vi som klarar av  det som är ensamma och tycker det är ok.

Man får inte mer än man klarar av i livet.

Va härligt att det finns fler :)
Här är en till som trivs som ensamstående förälder med min lilla sladdis som berikade mitt liv lite sent i livet men iaf - bättre sent än aldrig :)

Kan vara lite ensamt ibland dock eftersom jag inte har någon avlastning men jag vill ägna varje ledig minut med min son så det är helt ok. Visst skulle det vara trevligt att gå med jobbarkompisarna på AW nån gång el träffa andra kompisar lite oftare. Jag har nog isolerat mig lite på sistone men det är självvalt. Men kommit dit nu att jag inser att man borde träffa lite vuxna oxå :)
Fast nåt förhållande saknar jag inte. Det är skönt att vara ensam å slippa alla problem som har varit i mina struliga förhållanden.
Å jag är säker på att lillen mår bättre nu oxå.

Håller med föregående som skrivit om att vara singel och själv =)

trodde aldrig jag skulle klara det. Var livrädd och blev panikslagen när mitt ex 2 veckor innan sonen föddes berättade att han träffat en annan och att de var kära osv.. trodde aldrig jag skulle överleva ensam.. men det har jag gjort och det går utmärkt =D Antagligen bättre än om vi fortfarande bott tillsammans.

det är nog sant, man får nte me rän man klarar av - och vi klarar av Allt =P

Jag saknar verkligen inte förhållande heller nu, som sagt.. känns helt ok att vara själv. Jag är jättesugen på att ha ett till barn i framtiden och kan absolut tänka mig att skaffa det som ensamstående mamma.

Har isolerat mig lite också av egen vilja faktiskst men nu när vi ska flytta (om allt går vägen med bytet av lgh) så tror jag det kommer bli lite bättre då det är en marklgh i ett område med andra barn så jag hoppas på att lära känna grannarna lite bättre där för där jag bor nu är det mest alkoholister ute och visst kan man prata med andra föräldrar i parken och så men det blir ju inte av att man byter nummer direkt och fortsätter ses. Dottern går på dagis med i stort sett bara utländska barn och i ett område som inte vi bor i direkt och föräldrarna där håller sig ju gärna på sin kant med likasinnade landsmän typ och då man inte ses utanför dagis så blir det ingen kontakt där heller varken mellan föräldrar eller mellan barnen på fritiden. Det kommer ju te sig lite mer naturligt när de blir större nu och börjar skolan och kan börja ringa varandra själva och bestämma om de ska ses och man inte behöver vara med som förälder när de ska leka. Det där lät ju dumt när jag pratade om att jag hoppades kunna få mer vuxenkontakt iom flytten men jag tror det kommer också iom flytt till ett nytt område med nya människor och så.. hoppas det iaf. Ibland är jag lite av en enstöring och vill inte umgås med nån annan utan vill vara för mig själv men det är ju inte bra för dottern därav mitt långa svammel om allt här

Hej hej alla :) Jag tycker oxå om att vara ensamstående, har vart de ungefär treårs tid då jag levde ihop med en annan kille en period. Min son är fyra och ahr ingen kontakt med sin pappa alls och det är faktiskt skönt då jag är lite oroad över hur han skulle vara som pappa.

Det bästa är nog att man ahr ett eget ansvar. Det blir inte tjafs om vad man ska lära barnen osv, utan nu har man ett helt eget ansvar och behöver inte kompromissa med någon annan :P

Jag trivs väldigt bra som ensamstående med mina älskade barn. Det enda som jag saknar är att umgås med vänner lite. De vänner jag hade förut verkar mer eller mindre ha försvunnit sedan separationen.
Det är väl det enda som känns lite jobbigt. Annars är det inte alls jobbigt att vara ensamstående 2 barns mamma. Är bara lycklig att ha 2 underbara barn!!!!!!