Vilken är egentligen den bästa vägen för att vara och bli lycklig. Engelskans Ignorance is bliss! är ett intressant uttryck tycker jag. I många avseenden verkar det faktiskt stämma. Den som inte grubblar så mycket och tänker i en massa led till höger och vänster har ett betydligt enklare och kanske i många avseenden lyckligare liv, eller?
Om man tänker så har man knappast tänkt lite djupare, utan i mycket västerlänska banor som präglas av välmående. Eller med andra ord, för mycket trångsynthet och fritid. En hel del kunskap men alldeles för lite för att vara medveten om sin egen okunnighet. Styv i korken är ett annat uttryck.
Många i världen kan klassas som okunniga eftersom skolgång fortfarande är något som förvägras miljontals av barn världen över. I förlägningen är just brist på kunskap det i särklass största bidraget till urusla levnadsförhållanden och arbetsmiljö liknande den som fanns i Sverige runt förra sekelskiftet.
Den som tror att den okunnige knappast har några problem ter sig något kort om hornen därför att självklart har även den okunnige problem men det ligger mer på ett konkret plan. Hur ska jag få mat på bordet?
Är den okunnige lyckligare?
Nej, knappast.
Är den kunnigare lyckligare?
Ja, men många är alldeles för okunniga för att själva förstå sin egen lycka.
Ödmjukhet är en annan stavning på samma fenomen.
Det hänger helt på personen i fråga, egentligen. Många älskar att inte veta, och att utforska, det är vad vetenskap och faktisk kunskap bygger på.
Men allt handlar väl egentligen snarare om hur väl man känner sig själv? Alltså hur man funkar som människa. Vem är jag, hur funkar jag, vad påverkar mig, vad behöver jag osv....alltså vad påverkar mig i positiv riktning som får mig att må bra och vad påverkar mig i negativ riktning som får mig att må dåligt. Om man vet vad man påverkas av i de olika riktingarna och och man vet hur man ska ta hand om sig själv på rätt sätt för att må så bra som möjligt så måste det ju vara vägen till lycka.
Handlar ju inte om kunskap eller okunskap. Kunskap är väl aldrig fel, det är väl snarare hur man hantera information man fått och hur man förhåller sig till den som avgör.
Likadant med tänkandet/grubblandet - ex jag är en tänkare och vet att det är en styrka ioch med att jag har lätt för att lösa problem osv. Men jag vet oxå att när jag mår dåligt så fastnar jag lätt i ett ältande, en ond cirkel av att försöka lösa mina känslomässiga problem med att tänka men istället så gräver jag gropen djupare. Eftersom jag är medveten om det och hur jag fungerar så försöker jag undivka och säga till mig själv att sluta tänka så mkt när jag mår dåligt. Å istället göra något som jag vet funkar för mig så att jag mår bättre.....
Å så använder jag tänkandet istället när jag ska lösa andra problem.
Ignorance IS a bliss 
För då kan man fortsätta i gamla spår och nära egna fördomar och förutfattade meningar utan att behöva omvärdera dem. Att behöva omvärdera är jobbigt och ju mer kunskap och ju fler erfarenheter man samlar på sig desto oftare får man också omvärdera eller verifiera det man tidigare trott.
I grund och botten handlar det nog om hur man är riggad. Jag är född med ett gott humör och det är jag glad för (haha - pun not intended), jag är alltså benägen att se ljust på saker och även om jag kan bli nedstämd och grubblande så varar det sällan länge.
För mig är kunskap en välsignelse. Även om jag ibland kan önska att jag fått den i mer modererad dos - när jag var barn råkade jag se ett bildband och föredrag om Hiroshima och det var inte någon föreläsning ämnad för en tioåring, det gick rakt in. Jag var förtvivlat rädd för atombomben i åravis efter det, med mardrömmar och tvångstankar. (Om ni tror att jag hade försumliga föräldrar - min mor var engagerad i fredsrörelsen och var på ett heldagsseminarium, ingen märkte att det satt en unge försjunken i en bok bakom en gardin innan de satte på bildbandet.) Ändå tycker jag att det på det hela taget var värt det, jag lärde mig mycket annat pga den upplevelsen.
Dessutom måste man ju fråga sig vad lycka är - är det att vara mätt, glättig och nyknullad? Ibland kan man få det intrycket av den allmänna debatten. 
Kunskap bidrar sällan till den versionen av lycka.
Men jag vill ändå veta hur världen fungerar, jag vill hellre veta, kunna och vara tvungen att känna oro och bearbeta den, då kan jag "komma ut på andra sidan" stabilare och faktiskt, lyckligare.
"Det man inte vet har man inte ont av" associerar jag mest med tex partners otrohet, och det är förvisso sant, men vad gäller sådana saker vill jag inte leva i en lycklig lögn. En ärlig lycka eller ett fuck-off, inget annat, tack.
Det beror på vad man menar med okunnighet.
Okunnighet är definitivt inte lycka.
Jag tror att acceptans kommer man längre på än ignorans.
Tex man är oroad och grubblar på ekonomin så är det bättre att acceptera hur fakta faktiskt ser ut än att ignorera det. ta tag i saken och acceptera.
Jag tror man kan lättare släppa saken som oroar en när man har all fakta och det är motsatsen till just "Ignorance is bliss". och acceptera det istället för att grubbla och oroa sig, helt i onödan. och såklart finna en lämplig lösning. och därmed kan man få samma (om inte bättre) effekt som Ignorance is bliss :)